Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kinesiska muren, Stora muren - Kinesiska språket och litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
317
Kinesiska språket och litteraturen
318
överensstämmelse finnes
mellan ett antal tibetanska och
kinesiska ordstammar och
även mellan en del
gramma-tiska fenomen, ehuru det dock
här är långt större skillnad i
språklig typ än i förra fallet.
Man brukar därför
provisoriskt räkna med en
siamo-ki-nesisk gren, som jämte en
ti-beto-burmansk gren skulle
bilda den s. k. indokinesiska
el. siniska språkfamiljen. Det
för kinesiskan generellt
utmärkande är m o n o s y 11
a-b i s m (de osammansatta
orden bestå av en enda
stavelse) och isolerande
gram-matiskt system (inga ändelser
el. prefix för vare sig
böjning el. skapande av avledda
ord). Meningsbyggnaden är
alltså analytisk, d. v. s. de
oförändrade orden hopfogas
till meningar på så sätt, att ordställningen och
löst påhängda hjälpord ange satsdelarna. Till
sin ljuddräkt är den moderna kinesiskan
ganska fattig: det fornkinesiska ljudsystemet,
som var rikt varierande, har gradvis
avslitits, och tidigare särhållna fonem ha
sammanfallit. Detta har skett på olika sätt och i olika
utsträckning på skilda håll i Kina, varför det
finns ett mycket stort antal delvis starkt
divergerande dialekter. I hela Nordkina n. om
Yang-tsi-kiang (utom ett mindre område i
Kiang-su) samt stora delar s. därom (Hunan, Kuei-chou,
Yünnan) talas den s. k. Mandarin-dialekten, som
visserligen är underkastad stora variationer men
dock i stort sett är begriplig för alla inom sagda
område. I s. Kiangsu och Chö-kiang talas
Wu-dialekterna, i Fu-kien och delar av Kuang-tung
Min-dialekterna, i Kuang-tung och Kuangsi (med
Kanton som centrum) Yüe-dialekterna.
Representanter för dessa skilda grupper kunna ej alls
förstå varandra. Inga dialekter tillåta
konsonantgrupper, och blott några få konsonanter kunna
stå som utljud. Denna starka avslitning har
medfört, att massor av ord, som tidigare varit
fonetiskt skilda, sammanfallit i uttalet (blivit
homonymer). I Pekingmandarinen finnas t. ex. endast
420 olika stavelser, på vilka tusentals grundord
skola tvingas in. Följden blir, att det finns
dussintals obesläktade ord, som alla låta som i, en
mängd shi, många han o. s. v. I betydande mån
motverkas denna tendens till homofoni genom
den musikaliska accenten, i det att varje kinesiskt
ord har en bestämd melodi, som är lika
integrerande del i ordet som vokaler och konsonanter.
Man skiljer t. ex. i Peking mellan chü = gris,
chü = bambu, chü — herre och chü = att bo
(fyra ”toner”). Den otydlighet, som härmed
uppstår, har språket fått kompensera medelst
gram-matiska hjälpmedel: förtydligande hopkopplingar
av synonymer, t. ex. kan-kien, ”se-se”;
”klassmärken” mellan räkneord (och demonstrativa
Kinesiska muren n. v. om Peking.
pronomen) och substantiv, t. ex. i-pa-tao, ”en
(handtag-)kniv”, o. s. v.; utsättande av
innehålls-ackusativ, t. ex. ”äta-mat” = äta, ”läsa-bok” =
läsa, o. s. v. I fornspråket, där man hade idel
särhållbara glosor, voro dessa hjälpmedel ej
nödvändiga, varför de äldre skrifterna ha stor
enkelhet och korthet i ordmaterial och grammatik,
som vida skiljer dem från det moderna talspråket.
Då emellertid den kinesiska skriften ej är en
ljudskrift utan en idéskrift, avspeglas i denna
ej ordens ljudavslitning, varför våra dagars
kineser ej känna fornuttalet (det har först av
västerländsk lingvistik kunnat rekonstrueras). Om
man därför tillgriper utvägen att läsa de äldre
texterna med nuv. talspråksuttal, bli de på grund
av ljudavslitningen för örat obegripliga. Det
klassiska språket (med sin gamla enkla grammatik)
har förblivit litteraturspråk ända in i våra dagar.
Den kinesiska skriften har uppkommit
senast i mitten av 2:a årtusendet f. Kr. (de
äldsta kända inskrifterna äro ristningar i
sköld-paddsskal från senast strax före 1000 f. Kr.).
Den har genomlupit ett flertal
utvecklingsstadier. Från att göra enkla ritningar, t. ex.
O, ji, sol, , kou, mun, övergick man, när
dessa piktogram blevo otillräckliga, till att göra
nya tecken (alltjämt avseende ett helt ord) genom
att hopsätta två (el. flera) piktogram antingen
så, att båda elementen hjälpte till att ange
betydelsen, t. ex. (sol och måne), ming, klar,
lysande, el. så, att det ena antydde betydelsen
(significum el. radikal), det andra antydde uttalet
(foneticum), t. ex. | , kong, flod som
består av J/ (bild för ”vatten”) och * | ,
kung (vinkelhake, arbete) — det förra radikal,
det senare foneticum. I denna sista kategori av
skrivtecken, den ojämförligt vanligaste (90% av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
