Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kiepura, Jan - Kiergegaard, Sören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Kierkegaard
248
”På sångens vingar” (1933) och från K:s gästspel
i U.S.A. som Mimi i ”Bohème” och som Manon.
Kierkegaard [ki’rkagår], Sören Aabye,
dansk filosof (1813 5/s—55 n/n). K. var son till
en västjylländsk manufakturhandlande i
Köpenhamn, blev student 1830, cand. theol. 1840 och
mag. 1841. K. dog efter att ha utvecklat en både
till djup och omfång väldig produktion och utan
att ha beklätt någon avlönad befattning i
samhället (han levde av faderns förmögenhet). Hans
högt begåvade och djupt religiöse faders
inflytande hade redan i hans barndom satt sin prägel
på honom. Han gick ut i livet med ett från
fadern ärvt tungsinne och en ensamhetskänsla,
som uteslöt honom från naturligt och
otvunget samliv med andra. K. började studera
teologi men kom snart in på omfattande
filosofiska och estetiska studier: Hegel och tysk
romantisk diktning. Då kastades han plötsligt 1835
in i en våldsam kris. Faderns bild, som hade
stått för honom i ett upphöjt pietetens ljus,
förmörkades plötsligt. Han talar om ”den stora
jordbävningen”, som kom honom att tro, att faderns
höga ålder kunde vara en förbannelse från Gud.
Han kastade sig nu ut i ett vilt liv. Spänningen
kulminerade, då han 1837 förälskade sig i den
fjortonåriga Regine Oisen och därvid ställdes
inför ansvaret att vid sig binda en oskyldig
människa för livet. I begreppet ”undret” fann han
slutligen formeln för en försoning mellan sin
intellektuella och sin religiösa strävan:
resignationen vek nu för en tillitsfull hängivelse åt
kristendomen som kärlekens och nådens religion.
Omvändelsen var genomförd, och K. började
arbeta på sin examen, blev kandidat och magister
(avh. ”Om begrebet ironi med stadigt hensyn
till Sokrates”, 1841). En ny kris hade då
tillkommit: han hade 1840 förlovat sig med Regine
Olsen, men redan dagen efter förlovningen
förstod han, att det var ett misstag. Han sökte
förgäves göra sig förhatlig för henne för att få
henne att bryta förlovningen. Denna bröts dock
slutligen, och K. flydde till Berlin, förtvivlad
över att ha svikit sitt ord.
I Berlin arbetade K. 1841 på sitt huvudverk,
”Enten — eller” (utg. 1843). Det följdes av
”To opbyggelige taler”, ”Frygt og bæven”,
”Gen-tagelsen” (alla 1843), ”Filosofiske smuler”,
”Begrebet angst”, ”Forord” (1844), ”Stadier paa
livets vej” (1845), ”Afsluttende uvidenskabelig
efterskrift” (1846) och en mängd ”Opbyggelige
taler” — de sistnämnda under eget namn, medan
de andra utgåvos under olika pseudonymer.
Filosofiskt ställer han i dessa verk en ”kvalitativ”
dialektik mot Hegels spekulativa. Han hävdar den
absolut individuella särprägeln av livets olika
stadier, mellan vilka ligger ett ”språng”, och detta
begrepp betonar sålunda den enskilda
individualiteten som det ”existensiella”, i vilket allt
varande och värde är samlat. Denna kvalitativa
dialektik använder K. till att samla intresset kring
skildringen av det mänskliga själslivets
huvudtyper, dess ”stadier”. För att skildra dem
uppdiktar han sina pseudonymer och utlämnar
genom dessa i omstöpt form sitt eget lidandes
historia med en framställningskonst, som är
mäktig varje uttrycksmedel. Det estetiska stadiet är
omedelbarheten, där det leves i ögonblickets
njutning, och det slutar i förtvivlan. I det etiska
stadiet är förtvivlan övervunnen av ångern, som
fört individen till valet av sin eviga giltighet
framför ögonblickets tillfälligheter. På så sätt
träder individen i förhållande till det absoluta.
Men först i det religiösa stadiet har människan
i försakelse, lidande och självförnekelse helt valt
oändligheten framför ändligheten. Sin högsta
form antar detta stadium i kristendomen, där det
oändliga har inträtt i tiden som något historiskt
och människan håller sig till denna paradox
genom tron trots förnuftet.
Efter avslutandet av dessa skrifter tänkte K.
på att söka prästerlig befattning men skrämdes
därifrån av syndmedvetandet. Kort därpå
drabbades han av ett nytt anfall av tungsinne. En
yttre anledning härtill låg däri, att M. A.
Gold-schmidt — efter K:s egen utmaning — hade
hånat honom i sin tidning Corsaren och gjort
honom löjlig inför offentligheten. K. fick härvid
en mörk och bitter syn på den mänskliga naturen
men skrev dock under denna tid några av sina
mest sublima religiösa skrifter: ”Opbyggelige
taler i forskellig aand” och ”Kærlighedens
ger-ninger (1847), ”Kristelige taler” (1948) m. fl.
Men samtidigt följde ”Tvende etisk-religiöse
smaa-afhandlinger” (1849), där han frågar, om en
människa bör låta slå ihjäl sig för sanningens
skull och svarar, att det bör blott en apostel.
K. började överväga, om han själv var det
sanningsvittne, som tiden behövde: t. o. m. biskop J.
P. Mynster, som han högt aktat, blev nu en av
dem, som gå på ackord med världsligheter.
Sådana tankar framlades i ”Sygdommen til döden”
(1849), ”Indövelse i kristendomen” (1850), ”Om
min forfattervirksomhed” och ”Til selvprövelse”
(1851). Mynster dog 1854, och då Martensen i
sin likpredikan kallat Mynster ett sanningsvittne,
reste K. en förbittrad strid mot den officiella
kristendomen som ett avfall från den sanna. K. slet
ut sina sista krafter i denna strid, som fördes i
tidningsartiklar och i flygskriften öjeblikket
(t855). Kort därefter insjuknade han och dog på
sjukhuset. — K., som utövade ett mäktigt
inflytande på nordiskt kulturliv redan under senare
hälften av 1800-talet, främst kanske i Norge, och
som kring sekelskiftet började uppmärksammas i
Tyskland, blev efter 1 :a världskriget studerad och
översatt även i Frankrike, Holland, Italien och
Ungern, och efter 2:a världskriget har han livligt
uppmärksammats som utgångspunkt för
existentialismen. Det är icke minst den egenartade
människan K., som ur rent psykologisk synpunkt
fängslat. — K:s skrifter äro utg. av A. B.
Drachmann, J. L. Heiberg och H. O. Lange
(15 bd, senaste uppl. 1920—36); hans
efterlämnade papper, som äro en av världslitteraturens
märkligaste självbekännelseskrifter, senast av P.
A. Heiberg, V. Kuhr och E. Torsting (11 bd,
1909—49). — Litt.: G. Brändes, ”S. K.” (1877;
sv. övers, s. å.); W Rudin, ”S. K:s person och
författarskap” (1880); H. Höffding, ”S. K. som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
