Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelvin, Sir William Thomson, Lord Kelvin - Kemal, Namik - Kemal pascha - Kemble, 1. John - Kemble, 2. John Mitchell - Kemble, 3. Fanny - Kemeri - Kemerovo - Kemi (vetenskap)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
Kemal—Kemi
202
ment (t ex. Thomsons absoluta e 1 e k
t-r o m e t e r), en modifikation av
spegelgalvano-metern, apparater för telegrafering på
under-vattenskablar samt angav en metod för mätande
av små elektriska motstånd medelst den s. k.
T hom s on sk a dubbelbryggan. Han
upptäckte (1854) den s. k. Thomsonef f
ek-t e n, d. v. s. förefintligheten av en
värmetransport med el. mot den
elektriska strömmen i
en strömgenomfluten,
oliktempererad
metallisk ledare. — Om
J o u 1 e-T h o m s o
n-effekten se Joule.
Även inom
kapillari-tetsteorien, hydrody-namiken, särskilt läran
om virvlars rörelse
och vågrörelse, samt
inom optiken och
teorien för elektriska
svängningar författade
han arbeten av stort
värde. Han utförde vidare många beräkningar
ang. molekylernas storlek samt inom den kosmiska
fysiken, ss. om jordens ålder, om solens värme
o. s. v. K. gjorde även ett antal praktiska
uppfinningar, som inbragte honom en stor
förmögenhet. — Litt., S. P. Thompson, ”Life of Lord
K.” (2 bd, 1910).
Kemal [ke-], Namik, turkisk författare
(1840—88), en av de ungturkiska
förgrundsfigurerna. K. utmärkte sig som hängiven
fosterlandsvän, glänsande stilist, hävdatecknare,
dramatiker och skald, skarp litteraturkritiker och
en ovanligt produktiv journalist. Han var
en av Schinasis förnämsta lärjungar vid dennes^
strävan att forma den turkiska litteraturen efter
västerländskt mönster. K. tvangs på grund av
sin häftigt aggressiva journalistik i ungturkisk
anda att gå i landsflykt 1866 och utgav
därunder tidningen Muhbir (Korrespondenten) från
London, vilken han sedan fortsatte att utgiva i
Paris under namnet Hurrijet (Friheten). Vid
återkomsten till Turkiet kom K. genom sina
i tidningen Ibret (Varningen) i glödande patos
framförda reformkrav åter i konflikt med
maktens innehavare. K. utgav en rad romaner,
dramer, lyriska stycken och historiska verk. ”Akif
Bey” (1874) och ”Vatan” (Fosterlandet; 1875)
väckte i synnerhet uppseende både inom och
utanför Turkiet.
Kemal pascha, turkisk statsman, se Atatürk.
Kemble [kembl]. 1) John Philip K.,
engelsk skådespelare (1757—1823). Han studerade
till katolsk präst men blev 1776 skådespelare,
först i landsorten, och debuterade 1783 med
framgång som Hamlet på Drury Lane-teatern i
London. Han ledde 1788—1803 denna scen och
1803—17 Covent-Garden-teatern. K. var den
klassiska stilens förste representant på engelsk
scen, genom ståtliga, väl skolade yttre medel
och sitt temperament oöverträffad i ädelt
plas
tiska gestalter. En syster till K. var
skådespelerskan Sarah Siddons (sed. o.).
2) John Mitchell K, den föreg:s
brorson, språkforskare (1807—57). Han studerade i
Tyskland, där bröderna Grimm riktade hans
forskningshåg på den angelsaxiska perioden.
På detta område inlade K. stora förtjänster,
utgav ”Beowulf” och ”Codex diplomaticus ævi
saxonici” (6 bd, 1839—48) samt skrev ”The
saxons in England” (2 bd, 1849; ny uppl. 1876).
3) Frances Ann (Fanny) K., den föreg:s
syster, skådespelerska (1809—93). Hon
debuterade 1829 i London framgångsrikt som Julia,
spelade 1832 i Förenta staterna, där hon 1834—
48 var g. m. plantageägaren P. Butler. Hon
skrev bl. a. skildringar av negerslaveriet (1835
och 1863), dikter och levnadsminnena
”Recollec-tions of a girlhood” (1878), ”Records of later
life” (1882) och ”Further records” (1891).
Kemeri [kjä’-], kurort i Lettland, v. om Riga,
Kemerovo [kje’mjirava], huvudstad i
Keme-rovoområdet i v. Sibirien, RSFSR, vid floden
Tom och vid en bibana till Sibiriska järnvägen;
135,000 inv. K. ligger inom Kuznetsks
stenkols-distrikt och har stora kolgruvor och kemisk
industri.
Kemi (till grek. chèmeia, av arabiskt ursprung,
ytterst möjl. egyptiskt; sammansmält med det
inhemskt grek. chymei’a, blandning),
vetenskapen om ämnenas kemiska byggnad och kemiska
förändringar, varvid till grund för det förra
uttrycket ligger uppfattningen, att naturföremålen
äro uppbyggda av vissa enkla beståndsdelar;
med ämnets kemiska byggnad förstås
beståndsdelarnas art och mängd samt det sätt, varpå
de äro i ämnet förbundna. Med kemisk
föränd-3ring förstås en så väsentligt ingripande
förändring av ämnet, att ett nytt ämne med en
annan kemisk byggnad uppstår.
Egypten synes vara det land, där man först
sammanställt kemiska fakta och utfört
undersökningar så, att man kan börja tala om
vetenskap. K:s huvuduppgift i gamla tider
ansågs vara att göra guld (se Alkemi). Den
alke-mistiska tidsåldern varade från 300- t. o. m.
första hälften av 1500-talet. Därpå följde, till
slutet av 1600-talet, den iatro-kemiska
perioden, varunder k. ställdes helt i medicinens tjänst
med uppgift att framställa läkemedel. De mest
betydande representanterna för denna riktning
voro Paracelsus och van Helmont. — Med R.
Boyle, som först (1661) framlade programmet
för en vetenskaplig k. och införde begreppet
grundämne, började en ny period i k:s historia.
Dess första tid, fram till slutet av 1700-talet,
kännetecknades dels av den förbränningsteori,
som fått namnet flogistonteorien, dels av viktiga
experimentella framsteg beträffande kännedomen
om gaserna och framställningen av grundämnen.
De viktigaste representanterna för denna tids
forskning voro R. Boyle, G. E. Stahl, J. Black,
H. Cavendish, J. Priestley, T. O. Bergman och
C. W. Scheele. Flogistonteorien störtades
genom arbeten av den antiflogistiska kemins
främs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
