Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelloggpakten el. Parispakten - Kells-Nöbbelöv - Keloid - Kelotomi - Kelp - Kelsen, Hans - Kelter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Kells-N öbbelöv—Kelter
198
emellan måtte lösas endast genom fredliga
medel. Flera stater anmälde senare sin anslutning.
Kells-N öbbelöv, se Källs-Nöbbelöv.
Keloid [ke~l, fast, fibrös, godartad, ofta
ömmande, aldrig ulcererande hudsvulst, som dels
uppstår spontant, dels (och vanligast) i ärr.
Kelotomi [ke-] (av grek, kèle, bråck, och
tumé, snitt), herniotomi, operation för
bråck (urspr. för fria, numera närmast för
inklämda). Vid dessa kan inklämningen ibland
hävas genom tryck utifrån, men om detta ej
lyckas, måste operation företagas. Bråcksäckens
innehåll skjutes tillbaka i bukhålan el. avlägsnas,
och själva bråcksäcken slutes.
Kelp [kelp], benämning på den aska, som
erhålles vid algers förbränning för
jodframställning.
Kelsen [kä’lzan], Hans, österrikisk
rätts-vetenskapsman (f. 1881), juris prof, i Wien
1911—29, i Köln 1929—33, vid Institut des
étu-<des internationales i Genève 1933—40, prof, i
political Science vid Berkeley-univ. i Kalifornien
sedan 1943. K. utarbetade förslaget till den
österrikiska författningen av 1920 och har utg.
Zeitschrift für öffentliches Recht. K:s främsta
skrifter äro ”Hauptprobleme der
Staatsrechts-tehre” (1911, 2:a uppl. 1923), ”Das Problem
■der Souveränität und die Theorie des
Völker-rechts” (1920, 2:a uppl. 1928), ”Vom Wesen
und Wert der Demokratie” (1920, 2:a uppl.
1929), ”Der soziologische und der juristische
Staatsbegriff” (1922, 2:a uppl. 1928),
”öster-reichisches Staatsrecht” (1923), ”Allgemeine
Staatslehre” (1925; eng. version ”General
theory of law and State”, 1946), ”Reine
Rechts-lehre” (1934), ”Society and nature” (1943) och
*Peace through law” (1944). Grundlinjen i K:s
verk kan sägas vara hävdandet av juridiken
som självständig vetenskap. Den ”rena”
rätts-läran ”vill säkerställa en kunskap, som endast
riktar sig på rätten, och från denna kunskap
skilja allt, som icke tillhör det föremål, som
exakt skall bestämmas som rätt”. Alla
föreställningar, som avse att motivera rättens
existens ur t. ex. etiska el. politiska synpunkter,
ställas utanför rättsvetenskapen. För K. blir
rätten ett hierarkiskt normsystem; varje norm
hämtar sin styrka ur en högre norm;
statsrätts-ligt blir staten liktydig med rättsordningen.
Kelter [ke’-], lat. Ce’ltae, det vedertagna
namnet för den västligaste av de indoeuropeiska folk-,
resp, språkfamiljerna; se karta vid Romerska
riket. Namnets etymologi är osäker. Under sin
första utbredning (andra årh. f. Kr.) bodde folk
av keltisk stam från Skottlands n. delar till s.
Portugal och innehade stora delar av Frankrike,
Tyskland och Norditalien med utlöpare över
Balkanhalvön ända till Mindre Asien. Historia och
arkeologiska grunder hänvisa på Sydtyskland som
det centrum, varifrån stammens utbredning i
förhistorisk och historisk tid skett genom
folkvandringar, påminnande om germanernas. Mellan 1000
och 800 f. Kr. torde den första större
förskjutningen ha skett, näml, norrut genom n. v.
Tysk
land. Denna utbredning fortgick till besättandet
av Britanniska öarna. Där torde g a e 1 e r urspr.
ha slagit sig ned längst i v. och kommo
småningom att intaga Irland, medan däremot k y m r e r
spredo sig över hela Storbritannien men
småningom trängdes väster- och söderut till Wales och
Cornwall. Senast från omkr. 300 e. Kr. började
gaeler från Irland över öarna besätta Skottland.
Flertalet gaeler stannade dock kvar på Irland.
Från Cornwall skedde en återvandring till
fastlandet, som bl. a. resulterade i keltisering av
Bretagne.
Något senare än den nordliga spridningen
började den västliga till Gallien; dess resultat
framträdde i Caesars skildring av det keltiska
Gallien. Även från n. ö. trängdes — sannolikt ai
germanerna — de k., som innehade landet mel
lan Rhen och Elbe, undan och intogo under
namn av b e 1 g e r (lat. Belgae) n. ö. Gallien.
Från Gallien utgick en börjande keltisering av
Pyreneiska halvön omkr. 500 f. Kr. (se
Kelti-berer). — Gallerna voro ännu på Caesars tid
delade i en mängd stammar, av vilka de
mäktigaste stodo i spetsen för mer el. mindre
omfattande förbund. Bland sådana förhärskande
stammar må nämnas arverner (i Auvergne),
a e d u e r (mellan Loire och Saöne), s e k v
a-ner (i Franche-Comté). Det starkaste
motståndet mötte Caesar i en stor resning (53—52
f. Kr.), för vilken arvernerna under
Vercinge-torix trädde i spetsen och som slöts med att
Caesar intog det av Vercingetorix försvarade
Alesia. Gallerna idkade både jordbruk och
bergsbruk, de slogo silver- och guldmynt, och
stormännen omgåvo sig med talrika följen.
Gallerna romaniserades och sammansmälte senare
med de österifrån under folkvandringarna
inträngande germanska frankerna. — Omkr. 500
(el. tidigare) utgick en samtidig spridning från
centrum norrut till Böhmen, boningsplats
för keltiska b o j e r, och söderut till
länderna mellan Donau och Alperna. Bland
keltiska folk i alpländerna må i främsta rummet
nämnas helvetier. Den sydliga
förskjutningen sträckte sig till n. Italien på båda sidoi
om Po (Gallia transpadana och Gallia cispadand).
Enstaka krigståg hotade t. o. m. Rom. Från
350 f. Kr. spåras även en förskjutning åt s. ö.
ned mot Balkanhalvön. Ända till Mindre Asien
sträckte sig denna rörelse och resulterade i
besättandet av det efter de keltiska galaterna
benämnda Galatien. — I livligast beröring med
k. kommo germanerna, vilket bl. a. framgår av
en betydande inlåning av keltiska ord, som
hänvisa på en högre kultur. Arkeologiskt och
språkligt ha nästan hela Sydtyskland samt
Västtyskland intill Weser och i ö. mot Halletrakten
urspr. varit keltiska. Även i Skandinavien
spåras under det sista förkristna årh. samma starka
keltiska kulturinflytande som inom den övriga
germanska världen.
Litt.: K. Müllenhoff, ”Deutsche
Altertums-kunde”, 2 (1887); E. MacNeill, ”Phases of Irish
history” (1920); H. Peake, ”The bronze age
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
