Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kelim - Keller, Ferdinand - Keller, Gottfried - Keller, Helen - Kellermann, Bernhard - Kellermann, François Christophe de - Kellgren, 1. Johan Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
Kelim—Kellgren
194
Kelim [kè’-], mattor och bonader med
gobe-längartad teknik, tillverkade av färgat ullgarn
på varp av ull el. bomull. Mönstren växla från
de grövsta, med geometriska figurer, utlagda i
uddar, till fina, stiliserade ytfyllnader.
Keller [ke’-], Ferdinand, schweizisk
arkeolog (1800—81), museichef i Zürich,
utforskade de viktiga schweiziska pålbyggnaderna,
varom han 1854—76 publicerat berättelser i
”Mit-teilungen der Antiquarischen Gesellschaft zu
Zürich”.
Keller [ke’-], Gottfried, tysk-schweizisk
författare (1819—90). Fattig och tidigt
faderlös, hade K. en svår och bekymmersam
uppväxttid. 1840—42 sökte han i München
utbilda sig till målare men återvände till Zürich,
viss om att hans rätta fält var författarskapet.
I Heidelberg, där Ludwig Feuerbach mäktigt
påverkade honom, arbetade han på att fylla
luckorna i sin bildning och begav sig sedan till
Berlin, där han 1850—55 strävade med
dramatiska verk utan att lyckas men fann sin form
som berättare. Två diktsamlingar, 1846 och 1851,
förblevo rätt obeaktade, och även den stora,
djupt självbiografiska romanen ”Der grüne
Heinrich” (1854—55; starkt omarbetad 1878—
80; sv. övers. 1917—18) uppmärksammades
föga. K:s gynnare räddade honom från ekonomisk
undergång genom att 1861 göra honom till
förste statsskrivare i kantonen Zürich. 1876 tog
han avsked för att ägna sig helt åt litteraturen.
K:s författarskap är väsentligen episkt —
även hans friska och kärnfulla dikter äro till
stor del episka — och omfattar
folklivsberättel-serna ”Die Leute von Seldwyla” (1856; 2:a
saml. 1874; sv. övers. 1913), ”Die sieben
Legenden” (1872; sv. övers. 1898), en sund
mänsklig tolkning av de gamla fablerna, ”Züricher
Novellen” (1878), ”Das Sinngedicht” (1882; sv.
övers. 1919), en cykel med ramberättelse,
samt den didaktiska romanen ”Martin Salander”
(1886; sv. övers. 1927). K. räknas genom sin
intima, sannfärdiga skildring av schweiziskt
lynne och liv till hembygdsförfattarna men var icke
begränsad till dessas ensidighet; genom sin
kraftiga humor, sin starka fantasi och odogmatiska
panteistiska naturalism höjer han sig till stor,
allmängiltig konst. Hans människoskildring är
äkta och fyllig. K:s samlade verk äro utg.
i 10 bd 1891, ”Nachgelassene Schriften und
Dichtungen” 1893. En kritisk uppl. började
utgivas av J. Fränkel 1926. — Monogr. av J.
Bächt-old (3 bd, 1894—97), E. Ermatinger (3 bd,
1915—19), A. Köster (1917), H. Maync (1923),
H. Boeschenstein (1948). Jfr även Fr. Böök i
”Essayer och kritiker 1913—1914” (1915) och
”Essayer och kritiker 1917—1918” (1919).
Keller [ke’la], Helen Adams, dövstum-blind
amerikansk författarinna (f. 1880), miste vid
1 V2 års ålder syn och hörsel, fick åttaårig i
Anne Mansfield Sullivan en lärarinna, som
lyckades lära henne läsa, skriva och tala. Hon
har t. o. m. tagit examen som bachelor of arts.
Om hennes energi och begåvning vittna flera
NF XII — 7
arbeten, ss. ”The story of my life” (1903; sv.
övers. 1904), ”The world I live in” (1908; sv.
övers, s. å.), ”My religion” (1929; sv. övers,
s. å.), där hon tagit intryck av Swedenborg,
”Midstream: my later life” (s. å.) och ”H. K:s
journal” (1938).
Kellermann [ke’-], Bernhard, tysk
författare (f. 1879). K. debuterade 1904 med
romanen ”Yester und Li” och utgav i
fortsättningen en rad impressionistiska,
stämningsmå-lande romaner. I ”Der Tunnel” (1913; sv. övers.
1914), som blev en världssuccé, slog K. in på
en ny linje, tog upp teknisk-sociala problem och
laborerade med massverkningar. Förutom
krigs-och reseskildringar har han under senare år
skrivit romaner, ss. "Die Stadt Anatol” (1932;
sv. övers. "Anatol”, 1933), ”Das blaue Band”
(1938) och ”Georg Wendlandts Umkehr” (1940).
Kellermann [kälärma’n] Fr an ? o i s
Chris-t o p h e de, hertig av V a 1 m y, marskalk av
Frankrike (1735—1820), av tysk börd. Han var
generalmajor 1789 och slöt sig med hänförelse
till revolutionen. 1792 försvarade han Elsass
och Lothringen samt segrade jämte Dumouriez
över preussarna vid Valmy 20 sept. s. å. Av
Napoleon utnämndes han till senator, marskalk
och hertig. Han slöt sig 1814 till
restaurationen och blev pär.
Kellgren. 1) Johan Henrik K.,
författare (1751 V12—95 2%), kyrkoherdeson från
Västergötland, genomgick Skara skola och
gymnasium 1762—68, studerade därpå vid Äbo univ.,
blev 1772 fil. mag. och 1774 docent i vitterhet;
av lärarna där hade blott Porthan betydelse för
hans utveckling. 1773 invaldes han i sällskapet
Aurora, till vars tidning han lämnade flera
dikter. Sedan 1770 uppehöll han sig genom
konditioner. Han längtade till Stockholm, där han
omsider fick plats som informator hos
generalmajoren greve Meijerhielm 1778. Där stannade
han i tre år, varefter han levde som fri
författare. 1777 invald i Utile Dulci, fick K. 1780
högsta graden där och redigerade fjärde delen
av samfundets ”Vitterhetsnöjen” 1781. Som
kritiker uppträdde han 1778 anonymt i Dagligt
Allehanda och ingick s. å. som medarbetare i
Stockholms Posten, på vilken han 1788 fick
privilegium. Av Gustav III började han användas
som teater författare 1778, fick 1780 titeln kungl.
bibliotekarie och utnämndes 1785 till
handsekreterare. Då Svenska akademien stiftades 1786,
utsågs K. av konungen till ledamot av denna.
Redan som student i Åbo hyllade K.
upplysningstidens åskådning i en ytterlig form. Han
översatte och bearbetade Horatius,
Saint-Lam-bert o. a. rokokoskalder, vilkas pessimism,
materialism och frivola njutningsfilosofi han
tillägnat sig. Hans illusionslösa åskådning går
igen i ”Saknaden”, ”Mina löjen” och framför
allt ”Våra villor”; hans eget, nästan monomant
sexuella njutningsliv fick uttryck i dikter som
”Sinnenas förening” och ”Till Rosalie”
(Elisabeth Olin). På det estetiska området var K. ej
dogmatiker. Redan som Åbostudent hade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
