Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karta - Kartframställning - Kartografiens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
101
Karta
102
avvägning samt de linjeavvägningar, vilka ansluta
till denna och varigenom ett antal varaktigt
markerade och till sin höj d över havsytan kända f i
x-punkter står till buds, samt vidare genom den
trigonometriska höjdmätning, som vanl. äger rum
i samband med triangelmätning. Skola
höjdförhållandena på den färdiga k. återgivas med
nivåkurvor, måste vid höjdmätningen skaffas ett stort
antal höj dbestämda punkter; emellan punkter med
samma höjdvärde interpoleras nivåkurvorna med
den för k. bestämda höjdskillnaden
(ekvidistansen). Instrument för sådan höjdmätning äro
avvägningsinstrument (nivelleringstub) med stång,
avvägningsspegel, kurvsökare ävensom barometer.
Vid större fordran på noggrannhet måste man,
utgående från förut höjdbestämda punkter, med
horisontala syftlinjer uppsöka nivålinjer, vilka
därefter inmätas på k. på samma sätt som varje
annan terränglinje. Skola däremot terrängens
höjdförhållanden åskådliggöras medelst
lutnings-strecksmetoden, gäller det att uttrycka
begräns-ningsytornas lutningsvinklar, för vilket ändamål
på svenska topografiska k. användas 6 olika
lut-ningsgrader, vilka uppmätas medelst en enkel,
med lodsnöre försedd lutningsmätare. Detta
relativa återgivande av höjdskillnaderna
kompletteras genom barometerhöjdmätning av ett stort
antal punkter. Jämlöpande med mätarbetet pågår
insamlandet av namn på olika företeelser inom
arbetsområdet. De på nu antytt sätt erhållna
kartdelarna uppritas och sammansättas till
konceptkartor, vilka alltså skola redovisa
fältarbetet. Till den slutliga utgivningen, vilken vanl.
sker i mindre skala, måste en enhetlig redigering
samt renritning el. gravyr äga rum för
framställande av ett reproduktionsdugligt original,
översiktskartor framställas genom
sammandragning av kartverk, vilka grunda sig på
direkt uppmätning.
Kartografiens historia. Man har klarhet om
att både egypterna, babylonierna och fenicierna
voro bekanta med konsten att uppmäta och
avteckna land; med tiden lärde sig hebréerna och
grekerna av dem. De sistn:s osäkra uppfattning
av jordkretsen kom dem att inse behovet av
särskild projektion samt bestämda mått för
kartframställning; redan 300 f. Kr. förordades ett
rätvinkligt koordinatsystem för ortsangivning;
200 f. Kr. lade Eratosthenes grunden till en
vetenskaplig kartografi genom att införa
meridianer och paralleller och försökte med stöd av
mätningar att beräkna jordens dimensioner.
Hip-parchos uppfann 150 f. Kr. den stereografiska
och ortografiska projektionen. Marinus från
Ty-rus fuliständigade 100 f. Kr. Eratosthenes’
gradnät till en plattkarta, och Ptolemaios från
Alex-andria uträknade 2 koniska projektioner och 1
stereografisk för sin världskarta. Romarna synas
ha haft föga intresse för geografiska kartverk
av större omfattning men hade det så mycket
mera för katasterarbeten. Därjämte framställde
romarna vägkartor över sitt väldes viktigare
delar. Världskartor, visande jorden cirkelrund el.
oval och utan gradnät, ha framställts av araberna
och även annorstädes under den tidigare
medel
tiden. Under den senare medeltiden framkommo
i Italien, Spanien och Portugal påfallande riktiga
”kompasskartor”. På 1300-talet sammanställde
man portolankartor el. portolaner. Uppfinningen
av boktryckarkonsten, träsnittet och kopparsticket
liksom också de stora geografiska upptäckterna
sporrade till både ett flitigare studium och en
större användning av k.; renässansen innebar en
pånyttfödelse även för kartografien. Man började
orientera k. åt n., vilket redan tillämpats av
grekerna, under det att arabernas k. och de italienska
kompasskartorna orienteras åt s. och övriga i
allm. åt ö. Under 1400-talet utövade de n.
ländernas kartografer ett visst inflytande; dansken
Clau-dius Clavus anses ha varit den förste, som
avbildade Skandinavien och Grönland, följd 1532 av
Jacob Ziegler och 1539 av Olaus Magnus;
samtidigt utgavs ett stort antal k. över den europeiska
kontinenten. Med Amerikas upptäckt vidgades den
geografiska horisonten. Nya projektioner för
jordytans avbildning måste uttänkas, av vilka må
nämnas Mercators (1569). Vid mätarbetet
kom-mo jakobsstav, astrolabium, kvadrant, kompass
och mätkedja till användning. 1570 uppfanns
teo-doliten och 1590 mätbordet. På geografiska k.
återgavs bilden än så länge utan gradnät, på sin
höjd med skalmått; de topografiska detaljerna,
höjder, orter, bevuxenhet m. m., tecknades
sned-perspektiviskt. Ett ryktbart namn i k:s historia
innehar ”Theatrum orbis terrarum” (1570) av
holländaren Abraham Ortelius.
I Sverige är kartografien äldre än i de
flesta länder. Till äldsta kända svenska kartor
räknas de med anledning av Teusinafreden
upprättade gränskartoma samt Andreas Bureus’ karta
över Norden (1626). Gustav II Adolf tog ännu
ett steg i riktning mot landets kartläggning
genom sin 1628 utfärdade ”Instruktion för Andreae
Bureo”, varigenom det svenska lantmäteriet
skapades. Dettas egentliga uppgift var till en början
den geometriska mätningen, men från 1644 kan
man anse, att den geografiska kartläggningen
trätt i förgrunden. Mot slutet av 1600-talet
finnas också provinskartor samt en generalkarta,
den senare grundad på astronomiska
ortsbestämningar, upprättade under ledning av C.
Gripen-hielm. 1644 publicerade Johan Månsson sin
”Sjöbok över Östersjön”, och 1695 utgavs i
Amsterdam en av Peter Gedda utarbetad generalkarta
över hela Östersjön, den första svenska sjöatlasen,
snart följd av Eric Dahlberghs k. över Sverige i
”Svecia antiqua et hodierna” samt hans
provinskartor. Först 1735 fick Lantmäterikontoret
privilegium på att publicera geografiska k. 1805
påbörjade Fältmätningskåren Sveriges topografiska
kartläggning, vilken fortsattes av efter vartannat
Topografiska kåren (1831), Generalstabens
topografiska avd. (1873) och Rikets allmänna
kartverk (1894); landets första uppmätning var
avslutad 1919; k. började offentliggöras 1857.
1827 uppdrogs åt Generallantmäterikontoret att
upprätta det s. k. sockenkarteverket; 1859
övergick detta arbete till ekonomisk kartläggning
genom försorg av Rikets ekonomiska kartverk och
Ekonomiska kartverket i Norrbottens län, från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
