Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIV Johan (konung av Sverige och Norge) - Karl XV (konung av Sverige och Norge)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Karl
22
visade i allm. K. mycken artighet (så t. ex.
genom sitt oväntade personliga besök juni 1838).
Jämväl på det unionella området visade sig
K. mån om att i det längsta undgå skarpare
konflikter. Norges separatpolitik stannade under
denna tid i huvudsak vid att man ställde sig
avvisande mot svenska önskemål el. förslag om
en närmare förening. K:s upprepade förslag om
ökade rättigheter för konungamakten i Norge —
bl. a. genom det suspensiva vetots utbyte mot
absolut — blevo av stortinget oupphörligt
avvisade. Vid de tillfällen, då spänningen mellan
K. och stortinget var starkast — särskilt 1821
för danska statsskuldsfrågan och 1827—28 på
grund av 17-majfirandet m. m. —, böjde
emellertid stortinget till sist undan.
Även på den inre politikens fält tog K. efter
sin ankomst redan från början obestritt
ledningen. 1812 års riksdag beslöt nästan allt vad
regeringen begärde: beväringsinrättningens
införande, avskrivning av en stor del av statsskulden,
införande av indragningsmakten gentemot
pressen. Efter krigsåren framträdde emellertid en
rätt besvärlig ständeropposition. Särskilt 1823
års riksdag utmärkte sig för en stor mängd
reformbeslut och reformyrkanden ej minst på det
ekonomiska området, genom vilka man i ganska
stor utsträckning proklamerade den liberala
näringsfrihetens grundsatser i fråga om hantverk
■och handel. C. H. Anckarsvärds framträdande
till allt större betydenhet bland oppositionens
ledare bidrog att giva denna en mera personlig
karaktär. Vid 1828—30 års riksdag hade
regeringen, på grund av kraftig organisation av sina egna
anhängare genom friherre af Nordin och greve
M. Brahe, merendels överhand, och genom
myntrealisationens genomförande gjordes slut på den
osäkerhet i finansväsendet, som länge skadat
landets utveckling.
Julirevolutionen i Frankrike 1830 stärkte över
hela Europa de liberala idéströmningarna.
Oppositionella skriftställare började alltmer rikta sina
angrepp mot K. personligen, det s. k.
allenasty-randet och det starka inflytande, som hans
gunstling greve Brahe av dem antogs utöva
(”Brahe-väldet”). Under 1834—35 års riksdag led
regeringen åtskilliga betydande nederlag. Striden
skärptes ytterligare genom den kamp mot
pressen, som regeringen förde med
indragningsmakten som huvudvapen. Den s. k. koalitionen
bildades mellan en rad oppositionsmän o. a.
missnöjda för att vid riksdagen 1840—41 störta det
gamla systemet och, måhända, även förmå
konungen till abdikation. Oppositionen vann vid
utskottsvalen ett avgörande inflytande, men dess
segerförhoppningar stäcktes, sedan A. v.
Hart-mansdorff m. fl. lyckats reorganisera
konservativa majoriteter hos adeln och prästeståndet. K.
släppte visserligen sina gamla rådgivare i
samband med departementalstyrelsens införande
(1840) men gav vid valet av de nya icke de
egentliga oppositionsmännen rum, och kampen
mellan honom och dem rann efter hand ut i
sanden. Då den 80-årige konungen 1843 firade
sitt 25-årsjubileum som konung, fick han från
hela riket mottaga de uppriktigaste och varmaste
bevis på tacksam tillgivenhet. I januari 1844
insjuknade K. i ålderdomskrämpor och avled 8
mars. Ende sonen, Oskar, efterträdde honom på
tronen.
Litt.: Huvudverket är T. T: son Höj ers stora
biogr., varav utkommit två bd ”Carl XIV Johan.
Den franska tiden” (1939), ”Carl XIV Johan.
Kronprinstiden” (1943). Andra nyare biogr.:
Alma Söderhjelm, ”Carl Johan” (1939); D. P.
Barton, ”Bernadotte. The first phase 1763—
1799” (1914), ”Bernadotte and Napoleon 1763—
1810” (1921), ”Bernadotte, prince and king 1810
—1844” (1925), ”The amazing career of
Bernadotte” (1929; sv. övers. ”Bernadottes underbara
levnad”, s. å.); N. Forssell, ”K. XIV Johan”
(1924); P. de Pressac, ”Bernadotte. Un roi de
Suède franqais” (1942); Y. Hauge, ”Carl Johan”
(3 d., på no., även i sv. övers. 1942 f.) är ett
mellanting mellan biogr. och historisk roman,
översikter av Karl-Johanstiden: S. Clason i
”Sveriges historia till våra dagar”, 11 (1923); W.
Keilhau i ”Det norske folks liv och historie”, 8
(1929). Kronprinstiden har behandlats av F. W.
Morén i ”Svenska folkets historia”, 5 (1932—42).
Ur den mycket stora speciallitteraturen kunna
nämnas arbeten av O. Alin, T. T:son Höjer, F.
W. Morén, C. F. Palmstierna, F. D. Scott och
O. Varenius ang. utrikespolitiken, I. Andersson,
S. Andgren, S. Brisman, E. Fahlbeck, N.
Forssell, G. Heckscher, A. Jansson, H. Lindström, G.
Rexius, H. Valentin, B. Wedberg, K. Wichman
ang. den inre utvecklingen.
9) Karl XV (Carl Ludvig Eugen), konung
(1826 3/ä—72 18/g), Oskar I:s äldste son; vid
dopet utnämnd till hertig av Skåne. Med snabb
uppfattning förenade K. livligt lynne, som snabbt
växlade från trotsig självöverskattning till
missmod. I sitt umgänge satte han sig helst över
all etikett men trotsade också konvenansbud av
allvarligare natur. Ihållande arbete älskade han
icke; hans muntra och käcka väsende slog ofta
över i självgod vårdslöshet. — Efter faderns
tronbestigning (1844) valdes K. s. å. till kansler
för de båda svenska universiteten. Med stor
iver, deltog han i de militära övningarna och
vann soldaternas hängivenhet genom sitt
flärd-lösa, manliga uppträdande. 19 juni 1850
förmäldes K. med Lovisa av Nederländerna.
Kronprinsparet åtnjöt i allm. mycken popularitet, men K.
började snart försumma sin alltför överseende
gemål. Han utnämndes 7 febr. 1856 till
vice-konung i Norge.
När Oskar I vintern 1857 träffats av den
förlamande sjukdom, som skulle lägga honom i
graven, uppdrogs riksstyrelsen åt kronprins K.
såsom regent. I denna egenskap styrde K.
unions-rikena från 25 sept. 1857 till 8 juli 1859, då
han efter faderns död blev konung. Vid sitt
övertagande av regeringen var K. ivrig att i
båda sina länder få till stånd ”homogena
ministärer”, varmed han menade sådana, som leddes
av enhetlig politisk åskådning och voro samman-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
