Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Karl
14
månader senare utropades Stanislaus Leszczyriski
till Polens konung. Först 1706 var K. redo att
falla in i Sachsen. Där framtvang han freden i
Altranstädt 14 sept., varigenom August avstod
från Polens krona. K:s högkvarter blev en av
politikens brännpunkter. Ludvig XIV sökte få
K. på sin sida, helst som allvarliga stridigheter
uppkommit mellan K. och kejsaren. Läget
syntes så allvarsamt, att Marlborough själv fann sig
föranlåten att besöka K. i Altranstädt. Sedan
den engelske härföraren övertygat sig om att
K. ej ämnade gå Frankrikes ärenden,
medverkade sjömakterna till uppgörelse med kejsaren. I
fördraget (22 aug. 1707) måste kejsaren bl. a.
göra avsevärda eftergifter till förmån för
luteranerna i Schlesien.
I aug. 1707 bröt K. med en förträfflig armé
upp från Sachsen. Det återstod nu att genom
tsar Peters besegrande framtvinga en för
Sverige betryggande fred med Ryssland. Efter att
över vintern ha stannat i Vilnatrakten skedde
uppbrottet därifrån i juni 1708. K:s närmaste
avsikt synes ha varit att genom framryckning
mot Moskva framtvinga en avgörande strid.
Häremot sökte tsar Peter sätta ett kraftigt försvar
vid flodövergångarna; dessutom härjades landet.
Vid Holowczin 4 juli tvang K. fienden till
huvudbatalj, tillfogade honom svåra förluster samt
öppnade för sig vägen till Mogilev. Där dröjde han
två månader. K. beslöt nu att sydligare, från
Severien el. Ukraina, söka en bättre
angrepps-väg. När han 15 sept. från Tatarsk vände mot
s., var Lewenhaupt, som med en här var på väg
från Riga, långt efter, varför tsar Peter blev
i stånd att upphinna denne och vid Ljesna (29
sept.) tillfoga honom svåra förluster. K. beslöt
nu framgå till Ukraina för att fullborda
förbindelsen med kosackhetmanen Mazepa. I Ukraina
hoppades K. vinna goda vinterkvarter och öppen
väg för understödet från Polen. Mazepa blev
dock utmanövrerad av Peter. Trots många
olyckor och missräkningar grep K. slutl. vid Poltava
1709 tillfället att inlåta sig i batalj med tsaren
i hopp att tillfoga honom ett avgörande
nederlag. Men ett sår hade satt K. ur stånd att själv
utöva ledningen, och sannolikt har man häri att
se den förnämsta orsaken till nederlaget. Med
uppbjudande av sina sista krafter samlade K.
resten av hären och satte den i marsch söderut
för att över Vorskla föra den in på de
vänskapligt sinnade tatarernas område. Men snart sveko
åter krafterna, och för att snarast komma i
förbindelse med de i Polen kvarlämnade svenska
stridskrafterna samt med hemlandet lämnade K.
på generalernas enträgna böner armén och begav
sig över Dnjepr till Turkiet.
För K:s planer innebar katastrofen ett
fruktansvärt slag. August återvände till Polen, och
en dansk här anföll Skåne. Stenbocks seger vid
Hälsingborg räddade Sverige, men hans
expedition till Tyskland 1712 för att genom Polen möta
K. misslyckades (kapitulationen i Tönning maj
1713). Under tiden hade K. förmått den turkiske
sultanen till krig mot Ryssland 1711. Detta
kunde vid Prut ha ändat med tsar Peters nederlag
och fångenskap, om ej storvesiren avslutit en
snöplig fred. Härefter intrigerade August i
Konstantinopel, för att K. skulle tvingas lämna
Turkiet. När K. resolut satte sig till väpnat
motstånd mot ett dylikt försök, kom det vid
Bender 1 febr. 1713 till den s. k. kalabaliken,
som slutade med konungens fångenskap.
Sultanen återupptog emellertid sina krigsplaner mot
Ryssland, under det att K. hölls i förvar i
Di-motika nära Adrianopel. Turkarna ville nu
kvar-hålla K. som ett påtryckningsmedel mot
Ryssland och Polen samt sökte därför hindra K:s
avresa. Först på hösten 1714 kunde K. lämna
Turkiet. En sträckritt på 14 dagar förde honom
då från Pitesci i Valakiet till Stralsund, dit
han ankom 11 nov. s. å.
Vid sin återkomst fann K., att tsar Peter,
som 1702—10 bemäktigat sig
östersjöprovinserna, nu även hunnit fullborda Finlands erövring,
att Danmark tagit Bremen-Verden och med
utsikter till dess besittning sökte locka Georg av
Hannover och England in i förbundet samt slutligen
att Fredrik Vilhelm I i Preussen inlagt sina
trupper i det av Sveriges fiender tagna Stettin
(Stettinska sekvestern). Då K. avvisade
Hannovers och Preussens anspråk på Sveriges
besittningar, slöto sig dessa stater öppet till hans
fiender (april och okt. 1715). Stralsund och Riigen
samt Wismar angrepos av danska och
preussiska trupper. Då Stralsund ej längre kunde
försvaras, räddade sig K. över till Skåne, där han
landsteg 13 dec. Sitt residens tog han i Lund.
Det kom efter K:s återkomst till hemlandet
en annan fart i rustningsåtgärderna men också
ett annat system i förvaltningen. K. sköt åt
sidan rådsherrarna i Stockholm och lämnade
ledningen av såväl inre som yttre politik åt
holstein-gottorpske ministern G. H. von Görtz, ett
förträffligt verktyg att genom diplomatiska knep
söndra fienderna samt att till det yttersta
spänna rikets krafter. Medan K. lät diplomatien
genom underhandlingar åt olika håll pröva
möjligheten av separatfreder, bedrev han rustningar
med eftertryck. 1718 beräknas hären ha uppgått
till 80,000 man. Redan 1716 gjordes ett försök
att med överrumpling intaga Norge. Det
misslyckades visserligen, men det bidrog dock till
uppgivandet av den planerade rysk-danska
landstigningen i Skåne s. å. Senare uppehöll K.
tsaren genom fredsunderhandling på Aland samt
samlade det mesta av tillgängliga trupper på v.
gränsen. I slutet av okt. 1718 övergick
huvudhären gränsen, varefter K. började belägra
fästningen Fredriksten vid Halden. Där träffades
han söndagen 30 nov. på aftonen av en kula, som
omedelbart medförde döden. Varifrån skottet
kom, är ej utrönt. Vissa indicier ha föranlett,
att misstankar tidigt framkommo om ett
lönnmord, begånget av A. Sicre, generaladjutant hos
Fredrik av Hessen; lönnmordsteorien har i den
historiska forskningen funnit såväl anhängare
som motståndare. Diskussionen i frågan har,
trots allahanda ballistiska experiment och
medicinska undersökningar, ännu icke lämnat positiva
resultat i ena el. andra riktningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
