Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XI (konung av Sverige) - Karl XII (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
Karl
12
bättrades. Kyrkans ställning till det världsliga
samhället stadgades genom 1686 års kyrkolag.
Efter kriget upptogs med iver arbetet på de
•skånska landskapens försvenskning. Ny
skolordning utkom; Lunds liksom Dorpats univ.
återupprättades. På det utrikespolitiska området ville
K. framför allt bevara freden, som var så
nödvändig för det inre reformarbetet, och han
anslöt sig därför till det erövringslystna
Frankrikes motståndare. Den nära förbindelsen med
Danmark uppgavs snart — den tilltalade ej K.
personligen, och B. Oxenstierna, K:s
utrikesminister, saknade förståelse därför —, och i
stället började Sverige på nytt understödja
Hol-stein-Gottorp. Därmed blev emellertid Danmark
åter Sveriges oförsonlige fiende, över huvud
präglades Sveriges utrikespolitik av en
närsynthet och brist på storslagenhet, vilkas frukter
mognade efter K:s död.
K. gifte sig 6 maj 1680 med den begåvade
och ädelsinnade Ulrika Eleonora (1656—93),
dotter till Fredrik III av Danmark. Av sju barn
nådde tre mogen ålder, Hedvig Sofia (f. 1681),
Karl (senare Karl XII, f. 1682) och Ulrika
Eleonora (f. 1688). K., som vid yngre år ägde en
utmärkt hälsa och länge fann sitt nöje i
våldsamma ritter och i jakterna vid sitt kära
Kungs-ör, hemsöktes senare av en svår invärtes sjukdom
(kräfta), som i förtid lade honom i graven.
Litt.: Huvudverket för K:s historia är
fortfarande F. F. Carlson, ”Sveriges historia under
konungarne af pfaltziska huset”, 2—5 (1856—79).
F. ö. ha K. och hans tid behandlats i åtskilliga
specialarbeten, bl. a. av Fåhræus, Grauers, Rosén,
Wimarson och Wittrock, men viktiga problem,
bl. a. reduktionen och det inre omdaningsarbetet,
sakna ännu ingående och källmässig skildring.
Den sista översiktliga framställningen har givits
av R. Fåhræus i ”Sveriges historia till våra
dagar”, 8 (1921). Om K:s utrikespolitik se G.
Landberg, ”Den svenska utrikespolitikens
historia. 1648—1697”, I, 3 (1952).
6) Karl XII, konung (1682 17A—1718 30/u),
son till Karl XI och Ulrika Eleonora. K. fick
en synnerligen vårdad uppfostran; bland lärarna
märkas särskilt prof. A. N. Nordenhielm och
ingenjörofficeren C. M. Stuart. Begåvad med
starkt minne och klart förstånd, vann K. goda
kunskaper; särskilt intresserade han sig för
matematik och militära ämnen. Samtidigt härdades
han genom tidigt deltagande i faderns jakter och
långritter.
Vid ännu ej fyllda femton år blev K. efter
faderns död 1697 Sveriges konung. Den av Karl
XI förordnade förmyndarstyrelsen var inbördes
söndrad, och snart väcktes tanken att låta
konungen själv övertaga regeringsansvaret. Vid den
för Karl XI :s begravning till nov. 1697
sammankallade riksdagen i Stockholm framställdes
förslag, att konungen omedelbart skulle förklaras
myndig, vilket godkändes av samtliga stånd. K.
kröntes 14 dec. i Storkyrkan i Stockholm. Han
gjorde genast till regel att i styrelseärendena
följa sin vördade faders grundsatser. Särskilt
hade han insupit Karl XI :s misstro mot alla
påträngande rådgivare; han slöt sig, blyg och
skygg, inom sig själv och avgjorde viktigare
angelägenheter med sina utsedda förtrogna, C. Piper
för inrikes ärenden och T. Polus för
utrikespolitiken. Redan från början tålde K. ingen
inskränkning i sin suveränitet.
Även utrikespolitiskt sökte K. följa faderns
grundsatser: avhållsamhet från Västeuropas stora
konflikter, vänskap med sjömakterna men även
med Frankrike samt Danmarks bevakande och
försvagande. Huset Gottorps understödjande mot
Danmark blev alltjämt en hörnsten för Sveriges
politik. Därigenom sporrades Danmark att hos
Ryssland söka stöd mot Sverige. Samtidigt
började August den starke av Polen rikta
erövringsplaner mot Livland. Under sommaren och
hösten 1699 åvägabragtes i djupaste hemlighet
allianser mellan Danmark, Ryssland och konung
August; i febr. 1700 angrepo Augusts sachsiska
trupper Riga, och i mars s. å. anföll Fredrik
IV av Danmark hertigen av Gottorp, överfallet
kom fullständigt oväntat. K. beslöt närmast att
eftertryckligen gå fram mot Danmark.
Landstigningen vid Humlebæk (25 juli) och hotet mot
Köpenhamn tvungo Fredrik IV att 8 aug. med
Holstein-Gottorp avsluta freden i Traventhal och
överge förbundet med Sveriges fiender.
När K. efter denna framgång förberedde
undsättning till Livland, träffade honom i Blekinge
underrättelsen, att även tsar Peter förklarat krig
och börjat belägra Narva. Sedan K. 6 okt.
landstigit vid Pernau, skred han till Narvas
undsättning. Under Rehnskölds ledning vanns en
lysande seger 20 nov. När August och Peter för
sommaren 1701 förberedde ett kombinerat anfall,
beslöt K. att krossa Augusts härsmakt, som från
Kurland hotade Riga; han övergick 9 juli Düna
och besegrade på dess s. strand sachsarna samt
besatte Kurland. Bland fienderna ansåg K.
August genom sin sachsiska här vara mäktigast,
liksom han var den mest opålitlige, och K.
önskade därför så krossa denne, att han för
framtiden bleve urståndsatt att skada Sverige.
Begagnande sig av den inre söndringen i Polen,
proklamerade K. sin livliga önskan att leva i
fred med polska republiken; mot August men ej
mot republiken vände han sina vapen. Hans syfte
var att skapa en kraftig polsk regering, som
mäktade hålla sig oavhängig av de mot Sverige
öppet el. förstucket ovänliga grannarna. Såväl
tidigare som särskilt sedan K. i jan. 1702
inbrutit i Polen, låg den tanken honom nära att
genom infall i Sachsen med ens betvinga August.
Han avstod härifrån på grund av sjömakternas
föreställningar, att en dylik operation inåt Tyska
riket direkt måste komma Ludvig XIV till godo.
K:s rörelser under de närmaste följ, åren gingo
i stället ut på att tillintetgöra Augusts (polska
resurser samt hans utifrån tillförda trupper. Mot
Augusts försök att på riksdagen i Lublin (juni
—juli 1703) samla polackerna kring sig
organiserade voj voden av Posen, Stanislaus Leszczyhski,
en storpolsk konfederation. Med stöd av svenska
vapen förklarade en generalkonfederation i
Warszawa (jan.—febr. 1704) August avsatt, och några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
