Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kanontillverkning - Kanontorn - Kanoper - Kanoposdekretet - Kanot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Kanontorn—Kanot
884
i Sverige införda fältkanonen var tillverkad av
osmitt martinstål, som ägde betydligt bättre
håll-fastegenskaper än tackjärnet och den vanliga
bronsen.
Av ett modernt eldrörsmaterial krävas bl. a.
stor hållfasthet, stor seghet samt stor hårdhet
och hög smältpunkt. Som material användes
därför numera vanl. ett seghärdat kromnickelstål.
Stundom legeras med volfram och molybden för
att höja sträckgränsen. För att de yttre
godsskikten (-lagren) skola tvingas att vid
skottlossningen bära påkänningar i ung. samma grad som
de inre, byggas i synnerhet eldrör av grövre
kaliber av flera godslager (kärnrör och en el.
flera mantlar), s. k. man 11 ing, el. också
framkallas de härför erforderliga
”Vilspänning-arna” genom s. k. självmantling
(”auto-f r e 11 a g e”). Den vanliga mantlingen sker oftast
som varmmantling, varvid mantelns inre diameter
göres något mindre än kärnrörets yttre
(”sträck-ningsmått”, vanl. o,i å 0,2 mm) och hopsättningen
sker, sedan manteln genom uppvärmning
utvidgats (påkrympning). Ofta påkrympäs flera
mantlar utanpå varandra. Ju fler godslager, som
finnas, desto fullständigare uttages eldrörsgodsets
bärförmåga. — Vid självmantling utsättes det
homogena eldröret vid tillverkningen för så högst
inre tryck (hydrauliskt), att permanenta
formförändringar uppstå i godset, och när detta tryck
upphört, sträva de yttre skikten att åter
sammanpressa de inre.
Lavetter tillverkades i gamla tider av trä,
de äldsta genom urholkning av en stock (fig. 1).
Mot slutet av 1400-talet började man
sammansätta lavetterna av 2 på högkant ställda, sinsemellan
förenade plankor (lavettsidor), vilande på en axel
av trä med 2 hjul. Vid början av 1800-tal et
infördes järnaxel, och efter 1900 tillverkas alla
lavetter helt av stål: nitade, pressade plåtar samt
smidda och stålgjutna delar. Moderna
svetsnings-metoder medgiva tillverkning av betydligt lättare
lavetter med samma styrka och säkerhet, som de
tyngre, nitade (samt smidda och gjutna)
lavettkonstruktionerna besutto. Mot slutet av 1800-talet
medförde eldrörsrekylens införande, att k. kom
att omfatta tillverkning av rekylbromsar med
hydraulik, fjädrar och luftframförare.
Riktmedlen utgjordes i äldre tider av
kvadrant samt på eldröret fastsittande sikte och
korn. Senare tillkom en enkel uppsättningsstång,
som i vår tid utvecklats till ett optiskt
precisionsinstrument med prismakikare, vattenpass och
noggrant graderade skalor, vars tillverkning omfattar
såväl bearbetning av stål och lättmetall som
framställning, slipning och hopsättning av
glasprismor, linser m. m.
Kan ong j u t e r i e r. Redan tidigt götos
kanoner i Sverige vid s. k. ”byssegjuterier”, bl. a.
i Stockholm och Stora Kopparberget. 1587
erhöll Finspångs styckebruk privilegier att tillverka
kanoner. På 1600-talet och senare anlades
åtskilliga ”styckebruk” el. ”kanongjuterier”.
Småningom ha dessa bruk, utom Bofors, nedlagt k.
(Finspång 1913). Ab. Bofors har efter 1 :a
världskriget blivit en av de förnämsta verkstäderna
för k. i världen. Av andra europeiska firmor
må nämnas: Krupp och Rheinmetall-Borsig i
Tyskland (k. sannolikt helt nedlagd efter 2:a
världskriget), Schneider i Frankrike,
Vickers-Armstrong i England, Skoda i Tjeckoslovakien
samt Tampella i Finland.
Kanontorn, se Pansartorn.
Kanoper [-ä’p-], vasformiga krukor, i vilka
egypterna plägade förvara de vid balsameringen
ur kroppen uttagna inälvorna. K., oftast av
alabaster, någon gång av kalksten el. trä, höra till
de vanligaste fornegyptiska gravföremålen.
Kanoposdekretet [-å’pås-], en fornegyptisk,
i sten med hieroglyfer, demotiska och grekiska
skrifttecken inhuggen text, författad 239 f. Kr.
i staden Kanopos. Den innehåller ett beslut om
gudomlig dyrkan av Ptolemaios IV och V och
har varit av grundläggande betydelse för studiet
av den egyptiska skriften.
Kanot (fr. canot, av sp. canoa, eg. ett indianskt
ord), urspr. en genom urholkning av en trädstam
tillverkad båt. Bland negrerna är denna farkost
praktiskt taget allenarådande. Även på
Söderhavs-öarna, i Asien och i Amerika är den vanlig. I
Amerika användes emellertid också barkkanot, i
Canada sydda och av mycket elegant typ, inom
Amazonflodens område ärtskidliknande,
tillverkade av ett barkstycke. Hos vissa indianer
försågs den urholkade trädstams-k. med brädkant
upptill (piragua el. pirog). Eskimåerna använda
som farkost kaj ak och umiak. På Söderhavsöarna
har den urholkade trädstammen utvecklats på
särskilt sätt, i det man för stabilitetens skull medelst
tvärstänger förenat två farkoster till en
dubbelbåt el. ersatt en av dessa båtar med s. k. utriggare.
För sportändamål använda k. kännetecknas
liksom indian- o. a. naturfolks kanoter av att vara
små, vanl. för en person avsedda farkoster, som
äro spetsiga i båda ändar. K. framdrivas
medelst paddel el. segel. P a d d e 1 n är en slags
åra med blad i båda ändar, som vid paddling
i motvind kunna vridas i rät vinkel mot
varandra. Segelkanoter ha vanl. 2 master med det
större seglet på den förliga masten. För tävling
avsedda k. indelas i följ, klasser: I
paddel-kanoter, II segelbara
paddelkano-t e r (hit räknas även s. k. kanadensiska k., som
äro odäckade, försedda med högt uppdragna och
18-pundigt stycke från 1743 med vallavett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
