Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammararkivet - Kammardressyr - Kammarduk - Kammare - Kammarexpedition - Kammargevär - Kammargravar - Kammarherre - Kammarjunkare - Kammarkollegiet - Kammarladdningsgevär - Kammarmusik - Kammarmusiker - Kammarmusikföreningen - Kammarorgel - Kammarrevisionen - Kammarråd - Kammarrätten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
859
Kammardressyr—Kammarrätten
860
Sverige 1523—1630”, 1—4 (1917—22);
Arkivsakkunniges betänkande 1919 med ”Anteckningar
rörande Kammararkivets historia och nuvarande
innehåll” av S. Clason och E. Naumann.
Kammardressyr, se Dressera.
Kammarduk, se Batist.
Kammare, mindre rum. 1) Avd. av
folkrepresentationen; ingår i namnen på vissa
förvaltningsverk (drätsel-, förmyndarkammare m. m.). —
Kammaren, äldre namn på Kammarkollegium.
— 2) Vapentekn., benämning på a) bakre delen
av ett eldrörs lopp, laddningsrummet, b)
löstagbar krutkammare vid 1300—1400-talskanoner med
bakladdning, c) rörlig mekanismdel vid
kammar-laddningsgevär. — 3) Se Hjärta och ögat.
Kammarexpeditionen, se Expedition 2).
Kammar gevär, se Korthållsskjutning.
Kammargravar, i klippan uthuggna gravar,
bestående av ett el. flera rum, avsedda att
efterbilda huset och ett av de påtagligaste uttrycken
för uppfattningen av graven som den dödes
bostad. K. äro vanliga i Västasien och Nordafrika.
Till de äldsta höra de egyptiska klippgravarna
med början under det mellersta riket. I
Grekland äro k. vanliga under bronsåldern; till
Mel-lanitalien kommo de under äldsta järnåldern, dit
införda av etruskerna. De uppträda även i
Syd-italien, på Sicilien och Sardinien men anses där
vara en inhemsk utveckling av stenålderns
gravgrottor. — Litt.: F. v. Dhun, ”Italische
Gräber-kunde” (2 bd, 1924—39).
Kammarherre, hovämbetsman, antingen
tjänstgörande el. endast titulär. En tjänstgörande k.
hos kungliga el. furstliga personer har i
uppdrag att ständigt el. vissa kortare tidsperioder
uppvakta dem. På uniformen bär han en
förgylld nyckel (kammarherrenyckeln). I Sverige
kallas uppvaktande k. hos konungen k a b
i-n e t tskam m arherr e. Näst riksmarskalken
är överstekammarherren konungens
förnämste hovämbetsman. Drottningens
förnämste hovämbetsman är överkammarherren.
Kammar junkare, hovtjänstemän, antingen
tjänstgörande, som inkallas vid större fester och
ceremonier, el. endast hedrad med titeln
utan motsv. tjänstgöring. —
överstekam-marj unkare, hög hovämbetsman, vars
ämbete inrättades 1783.
Kammarkollegiet (off. namn från 1930,
tidigare Kammarkollegium), Sveriges äldsta
förvaltande centrala ämbetsverk. K:s tillkomst
kan sättas till 1530-talet (1539). Det kallades
kammarrådet, men ledamöternas antal
växlade, och organisationen saknade fasthet.
Verket kom att arbeta på två avd., r ä n t e k a
m-m a r e n, som handlade kronans
penningförvaltning, och räkningekammaren, som
kontrollerade den lokala fogdeförvaltningen. Genom
kammarordningar 1613 och 1618 infördes
verklig ämbetsorganisation; 1634 organiserades K.
som ett av de fem rikskollegierna med
riksskatt-mästaren som chef och fungerade såsom
finansministerium, riksräkenskapsverk och statskontor.
Från K. ha utbrutits Bergskollegium,
Kommers
kollegium, Kammarrätten och Statskontoret
(1600-talet), Generaltullstyrelsen och
Generallant-mäterikontoret (nu Lantmäteristyrelsen) samt
Domänstyrelsen (1800-talet). Det tidigare
kollegiala systemet har förvandlats till ett blandat
byråkratiskt-kollegialt; chefen benämnes nu
generaldirektör i st. f. tidigare president. Nu
gällande instruktion för K. är av år 1929.
Det nutida K:s arbetsuppgifter synas
huvudsaki. kunna sammanfattas på följande sätt: de
förr talrika kamerala ärendena, d. v. s. frågor
rörande jorden åvilande besvär, liksom ärenden
rörande ”den allmänna hushållningen” ha
väsentligen fallit bort. Sedan gammalt åligger K.
vården om rikets regalier m. m. Av viss betydelse
äro K:s uppgifter som förvaltare av en del av
Kronans fastigheter. I anslutning till den
historiska utvecklingen har K. alltmer blivit ett
organ för utredningar i jordfrågor. K. har också
att bevaka det allmännas rätt och intressen ang.
vissa grupper av fastigheter samt i vattenmål.
Vidare handlägger K. som central
ämbetsmyn-dighet kyrkligt-ekonomiska ärenden samt frågor
om ändringar i rikets indelning. Slutl. bevakas
genom K. arvsfondens rätt till egendom i
dödsbo. Det arbete, som sålunda tillkommer K., är
fördelat mellan fyra byråer med var sitt
kammarråd som chef och generaldirektörens avd. samt
advokatfiskalsämbetet och arkivet med
registra-torskontoret. — Litt.: N. Edén, E. Schalling och
L. Berglöf, ”K:s historia” (1941).
Kammarladdningsgevär, gevär, på vilket
pipans bakre del (kammaren) gjordes som ett
särskilt, svängbart stycke, vari krut och kula
infördes. Konstruktionen, som i princip kom till
användning redan under medeltiden, upptogs åter på
1820—1840-talen men ersattes under mitten av
1850-talet av olika bakladdningskonstruktioner.
Kammarmusik, musik, avsedd -för mindre rum;
efter 1750 särskilt sådan instrumentalmusik, som
utföres i ensemble av flera musiker, en vid varje
stämma. Man indelar den efter antalet
stämmor i duo, trio, kvartett, kvintett o. s. v. Skapare
av denna stil är närmast Josef Haydn (omkr.
1760) samt Mozart.
Kammarmusiker, eg. hovmusiker; nu i
Sverige titel på medlem av hovkapellet.
Kammarmusikföreningen i Stockholm
var verksam 1911—27 och plägade ge konserter
varje månad under vintersäsongen. Dess grundare
voro bl. a. advokaten E. Lidforss och violinisten
Sven Kj ellström.
Kammarorgel, se Orgelharmonium.
Kammarrevisionen, se Kammarrätten.
Kammarråd, se Kammarkollegiet.
Kammarrätten, ett under Finansdep.
sorterande centralt ämbetsverk med dömande myndighet.
Dess uppgift är enl. instruktion 18/i2 1942 i
huvudsak att behandla och avgöra besvär i
be-skattningsmål, besvär över länsstyrelsernas beslut
i mål, som röra debitering av utskylder,
beskatt-ningsförfattningarnas tillämpning och
verkställighet samt fattigvårdsmål och mål om samhällets
barnavård, besvär över
förvaltningsmyndigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
