Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kalendegillen - Kalender - Kalenderklinga - Kalendermånad - Kalenderår, borgerligt år - Kalesch - Kaleva - Kalevala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Kalender—Kalevala
790
trade, uppkommo under namnet
Kalandsbrö-der på 1200-talet i Tyskland och spridde sig
därifrån. I nuv. Sverige förekommo k. på Gotland
och i Skåne. Ännu existerar det i Lund på
1300-talet av ärkebiskop Niels Jensen bildade
Soda-litium majus lundense (urspr. Sanctæ Mariæ
gille). Det består nu blott av förste och andre
stads-komministern vid domkyrkan samt kyrkoherden i
S:t Peters klosters och N. Nöbbelövs
församlingar. Det gamla gilleshuset i Lund, K a 1
en-d e h u s e t (nu flyttat till Kulturhistoriska
museet), har intet att göra med detta gille, utan
synes ha samband med ett Sodalitium minus, om
vilket i övrigt endast föga är bekant.
Kale’nder (av mlat. calendärium, av lat.
ca-le’ndae, 1 :a dagen i mån.), kalendarium.
Begreppet k. användes i olika betydelser. K.
betecknar dels sammanfattningen av alla de regler för
tidsindelning och tideräkning, som varit gällande
hos olika folk och vid skilda tidpunkter. Man talar
således om den judiska k., den julianska k. el.
gamla stilen, den gregorianska k. el. nya stilen,
franska revolutionskalendern, FN:s förslag till k.
o. s. v. Läran om k. i denna betydelse
sammanfaller med kronologien. — K. betecknar också
en tryckt förteckning i tabellform över årets
dagar, så som de äro ordnade för ett visst år
i månader och veckodagar med angivande av
tidpunkterna för de religiösa festerna och
helgdagarna m. m., således sammanfallande med
almanacka. En sådan förteckning kan också avfattas
så, att den gäller för vissa år i följd el. för ett
obegränsat antal år (calendarium perpetuum,
evig-hetskalender). — Till k. fogades redan tidigt
nyttiga uppgifter av olika slag och även
uppsatser av underhållande natur. Det är huvudsaki.
sådana publikationer, som numera hos oss gå
under beteckningen k., som t. ex. Statskalendern,
Lärarekalendern etc. I vissa fall slopas de
kalen-dariska uppgifterna fullständigt, och k. blir
beteckning för en publikation av växlande innehåll,
som utkommer en gång om året.
Kalenderklinga, svärdsklinga med graverade
kalendariska uppgifter. K. nyttjades särsk. i
Tyskland på 1500-talet. Dylika utfördes i
Sverige på 1700-talet av J. W. Kindt.
Kalendermånad, månad, räknad efter
kalendern, till skillnad från t. ex. räntemånad med
30 dagar.
Kalenderår, borgerligt år, tiden fr. o. m.
årets första dag t. o. m. dess sista, enl. gällande
kalender.
Kale’sch (fr. calèche, av slaviskt ursprung) är
en åkdonsterm med mycket växlande betydelse:
i Frankrike ett öppet fordon med sufflett
baktill och vis-å-vis-säten, i Sverige ofta namn på
heltäckt vagn med fast kur över T/L-d-ws-säten.
Ibland även benämning på landå.
Ka’leva, i finska och estniska folkpoesien,
hade urspr. betydelsen ”smed”. K a’l e v a n p o
i-ka (estn. Kalevipoeg), ”K:s son”, är en jätte el.
stor, stark man och synes från början ha varit
den namnlöse hjälten i sagan om den starke
gossens dater.
Ka’levala (eg. ”Kalevas hemort”, se Kaleva),
finskt nationalepos, sammanställt av Elias
Lönnrot på grundval av hans och andras uppteckningar
av finsk folkpoesi, ”runor” (fi. rund), vilka
utgöras av ballader, episka skildringar av
sago-hjältars gärningar, lyriska dikter, besvärjelser,
bröllopssånger, gåtor och ordspråk m. m., allt
avfattat i ”runometer”. Runometern består av
fyra trokéer i varje versrad, har ej strof indelning
el. slutrim men däremot allitteration, likväl blott
inom samma versrad; utmärkande för denna
folkpoesi är även parallellism, upprepning av samma
tanke i två el. flera versrader. R. v. Becker
publicerade 1820 ett försök till sammanställning
till ett helt av en del runor om sagohjälten
Väinämöinen, och 1822—31 utgav Z. Topelius
d. ä. ”Suomen kansan vanhoj a runoja” (Finska
folkets gamla runor; 5 h.), vilket visade, att
ru-nosången i vissa trakter ännu levde med fullt liv.
1828 begav sig Lönnrot på sin första fotvandring
genom runornas förnämsta hemland, Karelen.
Sina samlingar utgav han under titeln ”Kantele”
(Harpan; 4 h., 1829—31), varvid han följde de
äldre runoutgivarnas metod att smälta ihop olika
varianter av samma sång till en enda. Under
intryck av vad han hörde under en färd 1833
till de bästa runotrakterna i ryska Karelen
föddes hos honom tanken att förena alla runorna
till ett enda, stort epos. Det första utkastet
härtill, ”Runokokous Väinämöisestä” (Runosamling
om Väinämöinen; tr. 1892), omfattade 5,052
versrader, indelade i 16 sånger. Efter en ny insamling
i samma trakter 1834 utkom 1835 ”Kalevala” i sin
första uppl., den s. k. gamla K. (innehållande
12,078 versrader, fördelade på 32 ”runor”).
Efter nya samlingsresor av Lönnrot och hans
medhjälpare omarbetades och utvidgades K. till sitt
nuv. omfång. K:s andra redaktion, den s. k. nya
K., utkom f. ggn 1849; den omfattar 22,795
versrader, fördelade på 50 runor. Bland
medhjälparna bör nämnas D. E. D. Europæus. —
I K. skildras först världens skapelse ( runorna
1—2), Väinämöinens besvärjelsetävlan med
Jou-kahainen (3), frieri till hans syster Aino och
dennas död (4—5) samt hans misslyckade
friar-färd till Pohjolas sköna jungfru (6—9).
Ilmarinen narras till Pohjola (det mörka landet i
n. i motsats mot Väinämöinens ljusa land
Kalevala) och smider där lyckoredskapet Sampo för
att vinna jungfrun, som dock ej vill följa honom
(10). Lemminkäinen dödas på sin friarfärd till
samma jungfru och återuppväckes av sin moder
(n—15). Väinämöinen far till dödsriket efter en
trollformel för att bygga ett fartyg (16), finner
den sedan i jätten Vipunens mage och bygger
skeppet (17) samt far på ny friarfärd till Pohjola
(18), men Ilmarinen far också dit och får
jungfrun (19), varefter bröllop firas (20—25).
Lemminkäinen beger sig på ett fruktlöst hämndetåg
till Pohjola (26—30). Slaven Kullervo dödar
Ilmarinens maka, förför en flicka, som befinnes
vara hans försvunna syster, dödar sin faders
baneman och till slut också sig själv (31—36).
Ilmarinen smider sig en ny hustru av guld och
silver, vilken dock ej duger (37), och rövar så
sin avlidna hustrus syster (38). Väinämöinen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
