Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Jorden
558
sedimenttäcken, väsentligen av sura
granitbergarter (el. motsvarigheten gnejs); Nordamerika
synes härvid något lättare och surare än
övriga kontinenter. Detta är sialskiktet (si =
silicium, al = aluminium) med en spec. v. av c:a
2,7 och en tjocklek i kontinenterna av 45—60
km, på oceanbottnarna 5—25 km. — Vid
jordytan ha de longitudinella jordbävningsvågorna
(P) en hastighet av 5,5 km/sek, de transversella
(S) 3,2 km/sek. På 20—30 km djup ökas
P-vågornas hastighet till något över 6,0 km/sek,
vilket skulle innebära en ökning av tätheten till
3,0 och en motsv. mera basisk sammansättning
av bergarten (sialmaskiktet) (ma = magnesium),
sannolikt motsv. den bergart, som finns i j :s
stora platåbasaltområden (t. ex. Columbiaplatån,
Dekkans platå, Centralsibirien). Som
jordskorpa kan sålunda sial- och sialmalagren betecknas.
—• Vid c:a 55 km djup under kontinenterna
ökar så P-vågornas hastighet plötsligt till 8
km/sek och S-vågornas till 4,5. Här vidtar
simaskiktet med en täthet av 3,6—4,0 (peridotit).
Detta homogena mantelskikt (eklogitskalet enl.
V. Goldschmidt) sträcker sig ned till 1,200 km
djup. Vid detta djup har tätheten ökat till 5,0
till följd av den ökade kompressionen,
F-vågor-nas hastighet till 12 km/sek och S-vågornas till
6,7. Där uppträder en svagt utpräglad
diskon-tinuitetsyta; förändringarna i hastigheten bli
därunder ojämna, vilket tyder på snabba
växlingar i materialet. Detta är mellanskikten,
sul-fidoxidskalet enl. Goldschmidt, bestående av
sul-fider och oxider av tunga metaller, särsk. järn.
Alla utsagor om skiktets kemiska
sammansättning äro hypotetiska. — På 2,900 km djup
kommer en mycket kraftigt utpräglad
diskontinuitets-yta, och förändringarna i de seismiska vågorna
bli utomordentligt starka. F-vågornas hastighet
minskar där plötsligt från 13 km/sek till 8,5,
S-vågorna, vilkas hastighet där är 7,4 km/sek,
utsläckas helt. Detta är j :s fysikaliska
huvudgränsyta, och härifrån till j :s medelpunkt (6,370
km under ytan) befinner sig en homogen kärna
med ett hydrostatiskt tryck, vilket framgår av
S-vågornas frånvaro. Inom detta skikt ökar
P-vågornas hastighet åter långsamt mot
medelpunkten, där den är icke fullt 11 km/sek. —
Jordskorpan med manteln ned till 1,200 km djup
bildar enl. Goldschmidt litosfären. Under denna
vidtar barysfären, innehållande en ytterzon,
mellanskikten, och under 2,900 km den rent
metalliska kärnan, som antas bestå av 90% järn
och bl. a. 8°/o nickel, analogt med
järnmeteoriterna. J. skulle därmed vara att likna vid en
metallsmälta under högt tryck, omgiven av ett
slaggskal, där genom differentiation allt lättare
element samlats mot ytan. Tätheten är vid
huvudgränsytan c:a 9 och i medelpunkten med ett
tryck av c:a 3 mill. atmosfärer c:a 11,5. Hela
j :s spec. v. är 5,52.
Kontinenternas ytgestaltning och
byggnad återspegla tillnärmelsevis de yttre och inre
krafter, som under olika geologiska perioder
varit verksamma. De orogena (bergskedjebildande)
perioderna äro koncentrerade till bestämda
tids
avsnitt i j :s utvecklingshistoria. Om de före
kambrisk tid inträffade orogena perioderna är
vår kunskap ännu ofullständig, och de beröras
ej här. Efter denna tid urskiljas fyra stora
orogena system på j.: 1) den kaledoniska
veck-ningen, som ägde rum på skilda platser av
jordytan från yngre kambrium till devon med sin
huvudperiod under silur och början av devon
(för c:a 300—350 mill. år sedan), 2) den
varis-kiska under karbon och perm (för 200-—250 mill.
år sedan), 3) den mesozoiska vid början av
jura-och kritperioden (för 100—150 mill. år sedan)
och 4) den alpina från tertiärtidens början, där
bergsbildningen ännu är i gång. —
Veckningar-na uppträda i geosynklinaler mellan
resistensområden, som utgöras av äldre veckade områden,
vilka vid en förnyad orogenes icke längre delta
i veckningarna och ej undergå avsevärda
förändringar i sitt ytinnehåll. De viktigaste av
dessa resistensområden (se fig. 10), vilka äro
kontinenternas kärnområden, äro: 1) på n.
halvklotet (Laurasien) det fennosarmatiska blocket
(Fennoskandia med den ryska plattan som
sedi-mentationsområde), Angaralandet
(urbergsområdet kring Jenisej) med Obsänkan som
sedimen-tationsområde samt den laurentiska platån (med
Hudson Bay och de kanadensiska öarna som
centrum) med Nordamerikas inre slätter som
sedi-mentationsområde, 2) på s. halvklotet
(Gondwana-kontinenterna) Brasilien-Uruguays bergland med
sedimentationsområden i övre Aamazonas—La
Plata-områdena, större delen av den afrikanska
kontinenten, Arabien, Främre indiska halvön, v.
och centrala Australien samt Antarktis. Till
dessa ansluta sig ett flertal mindre kärnor,
inbäddade i veckområdena. Mellan dessa båda
fast-landssystem låg en flera gånger nybildad
geo-synklinal, Tethyshavet.
Veckningarna inleddes med en kompressionsfas
med ökat tangentiellt tryck i jordskorpan, som
först torde ha åstadkommit stora vågor på 200
—400 km bredd. Amplituden i dessa vågor
ökade, till dess jordytans plasticitetsgräns
överskreds och en bristning skedde. De ytliga
sedimentbergarterna blevo därvid veckade och
delvis nedpressade till stort djup. Veckningarna
förde med sig betydande förändringar på andra
områden. Den orogena perioden med dess
sam-manskjutning av geosynklinalerna, dess höjning
av kontinentytan och sänkning av havsbottnen
innebar en ökning av de stora havsbäckenens
volym, vilket medförde en regression av
havsytan och ett friläggande av stora områden av
grundhavet. Efter den alpina veckningen ha
t. ex. betydande arealer av krithavets botten på
kontinenthyllorna blivit låga fastlandsslätter. —
När veckningsperioden börjat avta, började
bergsbildningen i morfologisk mening, i det en
stark höjning av de veckade områdena satte in,
erosionen, som redan varit i gång tidigare i
samband med havsytans sänkning, angrep
dessa nya bergskedjor, vulkanism började, klimatet
blev abnormt med en starkare differentiation
mellan de olika klimatbältena, förutsättningarna
för istider funnos, och under istiderna bundos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
