Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes II (påve) - Johannes VIII (påve) - Johannes X (påve) - Johannes XI (påve) - Johannes XII (påve) - Johannes XV (påve) - Johannes XVI (påve) - Johannes XIX (påve) - Johannes XXI (påve) - Johannes XXII (påve) - Johannes XXIII (påve) - Johannes I Tzimiskes (bysantinsk kejsare) - Johannes II Komnenos (bysantinsk kejsare) - Johannes III Dukas Vatatzes (bysantinsk kejsare) - Johannes IV Laskaris (bysantinsk kejsare) - Johannes V Palaiologos (bysantinsk kejsare) - Johannes VI Kantakuzenos (bysantinsk kejsare) - Johannes VII (bysantinsk kejsare) - Johannes VIII (bysantinsk kejsare) - Johannes (etiopisk prästkonung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Johannes
468
pitelstriden” förlorade kyrkoprovinserna
(Raven-na, Milano).
3) Johannes VIII (påve 872—882). Han
gjorde med kraft gällande de påvliga
maktanspråken och vann en stor framgång, när Karl den
skallige 875 ur hans hand mottog kejsarkronan;
881 krönte han Karl den tjocke till kejsare. I
sin mot araberna i s. Italien fientliga politik var
J. mindre lyckosam.
4) Johannes X (påve 914—928), förut
ärkebiskop av Ravenna, lyckades förena Italiens
furstar mot saracenerna och slå dessa vid
Gari-gliano (916). På anstiftan av Marozia blev han
928 kastad i fängelse, där han avled.
5) Johannes XI (påve 931—935), enl.
osäker uppgift naturlig son till påven Sergius III
och Marozia, uppsattes av sin moder på
påvestolen men störtades snart av sin halvbror Alberik
och dog 936.
6) Johannes XII (påve 955—963), den
nyssnämnde Alberiks oäkta son, sökte stöd hos den
tyske konungen Otto I, som han 962 krönte till
kejsare. Därvid erkände denne påvestolens alla
besittningsanspråk. Då J. sedan sökte undandraga
sig Ottos inflytande, lät denne på en synod i
Rom 963 avsätta J. på grund av sedeslöst leverne.
Med den i stället valde Leo VIII låg J. till sin
död 964 i strid.
7) Johannes XV (påve 985—996), son till
en romersk präst. Under hans pontifikat skedde
(3 febr. 993) den första av påven gjorda
helgonförklaringen (Udalrik från Augsburg).
8) Johannes XVI (påve 997—998), en grek
från Kalabrien, uppsattes av patriciern Johannes
Crescentius II som motpåve mot Gregorius V
men avsattes av Otto III, stympades och
inspärrades i ett kloster.
9) Johannes XIX (påve 1024—32), en
romersk senator vid namn R o m a n u s. Personligen
ovärdig, blev han med det tusculanska
adelspar-tiets hjälp vald till påve. Han krönte 1027
Konrad II till kejsare och sammanträffade s. å. i
Rom med Knut den store av Danmark.
10) Johannes XXI (påve 1276—77) kallade
sig J. XXI, ehuru han eg. var den tjugonde av
namnet. J. var en lärd men opraktisk och svag
man. — Monogr. av R. Stapper (1898).
u) Johannes XXII (påve 1316—34), eg.
Jacques d’E u s e (Duèze), ärkebiskop av
Avignon 1310, residerade även som påve där,
nyord-nade det påvliga finansväsendet och låg i
långvarig, bitter fejd med Ludvig av Bayern.
12) Johannes XXIII (påve 1410—15), eg.
B. Cossa (d. 1419), sammankallade 1414 på
kejsar Sigismunds begäran konsiliet i Konstanz,
tvangs här 1415 till abdikation, flydde, återtog
avsägelsen, greps, avsattes ånyo, hölls till 1418
i fängsligt förvar och dog som kardinalbiskop i
Tusculum.
Johannes, furstar.
Bysantinska riket. 1) Johannes I T z
i-m i s k e s, kej sare (924—976). Han utmärkte sig
som fältherre i Asien under Nikeforos Fokas,
vars tronbestigning han understödde. Efter
mordet på Fokas, vari han var medskyldig, besteg
han tronen (969). Han drev Svjatoslav och
ryssarna tillbaka över Donau och erövrade
östbul-garien. I Syrien trängde han segrande fram mot
Jerusalem. Fokas’, J. Tzimiskes’ och Basileios
II :s regeringar äro det bysantinska rikets
militära storhetstid.
2) Johannes II Komnenos (1088—1143)
efterträdde 1118 sin fader, Alexios I, som
kejsare. J. förde lyckliga krig mot seldjukerna i
Mindre Asien och hävdade rikets suveränitet över
korstågsstaterna i Syrien. J. fick hedersnamnet
”Kalojohannes” (den ädle J.), och han delar med
sin minister, turken Axuk, äran av en lyckosam
och från grymheter fri regering.
3) Johannes III Dukas Vatatzes
(1193—1254) efterträdde 1222 sin svärfader,
Theodoros I Laskaris, som kejsare i Nicaea och
förberedde genom lyckliga krigsföretag
återställandet av riket.
4) Johannes IV Laskaris (d. 1274),
sonson till J. III. Blev, ännu omyndig, 1258
kejsare i Nicaea efter sin fader, Theodoros II; han
bländades och avsattes 1261 av Mikael (VIII)
Palaiologos.
5) Johannes V Palaiologos (1332—
91). Han blev 1341 kejsare efter sin fader,
Andronikos III, men var länge berövad makten, först
av Johannes (VI) Kantakuzenos, sedan av sin
son Andronikos (IV) och dennes son Johannes
(VII). J. företog 1369 en fruktlös och
förödmjukande resa till Västerlandet för att söka
hjälp mot de anstormande osmanerna.
6) Johannes VI Kantakuzenos (d.
1383), betydande som krigare och statsman. J.
var under Andronikos III rikets verklige
styresman; som förmyndare för dennes son J. V
lät han kröna sig till kejsare. J. V fick dock
behålla kejserlig värdighet och förmäldes med
J. Kantakuzenos’ dotter. Den fortsatta inre
kampen uttömde det ålderdomssvaga rikets krafter.
J. Kantakuzenos drog ej i betänkande att inkalla
turkisk hjälp. 1355 drog han sig tillbaka till ett
kloster. Till självförsvar skrev J. en historia
om tiden 1320—56.
7) Johannes VII (d. 1408) undanträngde,
först jämte sin fader, Andronikos IV, sedan å
egna vägnar, för en tid sin farfar, J. V, från
tronen.
8) Johannes VIII (1390—1448). Han
efterträdde 1425 sin fader, Manuel II, som
kejsare. För att vinna hjälp mot turkarna
medverkade han personligen till kyrkounionen 1439. Men
unionen förkastades av det grekiska prästerskapet,
och turkarna kunde ej hejdas.
Etiopien. 1) Johannes, prästkonung. Vid
uoo-talets mitt utbredde sig i Europa legenden
om en konung J., som levde i Asien och som
var på samma gång präst och världslig
härskare. Genom att i sig förena de andliga och
världsliga ämbetena framstod J. som idealet för
en härskare. Han skulle ha slagit perser och
meder, och under beträngda lägen för
korsfarar-härarna i Palestina gingo ryktena, att
sagoko-nungen skulle komma dem till hjälp. Endast
olyckliga omständigheter hade tidigare hindrat honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
