- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 11. Infektion - Karkkila /
457-458

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johan I (konung av Sverige) - Johan II (konung av Sverige) - Johan III (konung av Sverige) - Johan (hertig av Östergötland)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

457

Johan

458

land. Med den katolska hierarkien stod J. på god
fot samt bekräftade och vidgade flera förut åt
kyrkliga institutioner givna privilegier. Med J.
utslocknade Sverkerska konungaätten.

2) Johan II, tidigare svensk benämning på
unionskonungen Hans (1455—1513), se Hans.

3) Johan III, konung (1537—92), äldste son
till Gustav I och Margareta Leijonhufvud. J.
gjordes 1556 till hertig av Finland och sändes
I559 på frieribeskickning till England för sin
bror Eriks räkning. J. stod synnerligen väl hos
fadern men väckte hans bekymmer genom sin
oförsiktiga impulsivitet, och Gustav ingrep
hindrande, då J. sökte driva självständig politik i
Livland. Då Erik blivit konung tvingades J. att
1561 underskriva Arboga artiklar, som
inskränkte hertigarnas makt. J. återupptog sin
Livlands-politik, äktade 4 okt. 1562 Katarina Jagellonica,
syster till Polens konung, och stödde denne, som
var Eriks fiende, med ett lån mot pant av sju
slott i Livland. Då konflikten mellan Erik och
J. skärpts, lät Erik riksdagen 1563 döma J. till
döden. Domen verkställdes ej, men J. och
Katarina tillfångatogos i Åbo aug. s. å. och fördes
till Gripsholm. Under Eriks svåra depression efter
Sturemorden lösgåvos J. och hans gemål hösten
1567. Mot Erik gjorde J. och hans yngre bror
hertig Karl uppror juli 1568. J. intågade sept.
s. å. i Stockholm, Erik avsattes på riksdagen 1569,
och J. kröntes juli s. å., sedan adeln belönats
med ett stort privilegiebrev. Kriget mot Polen
avstannade; med Danmark och Lybeck slöts dec.
1570 fred i Stettin. Med Ryssland utbröt öppet
krig 1572; först Pontus De la Gardies segrar
ledde till stillestånd vid Pljusa 1583. Flera
sammansvärjningar till Eriks förmån oroade riket;
om Eriks död se Erik, sp. 802. — J. var begåvad,
framför allt estetiskt, lärd teolog och
språkkunnig. Men han var högmodig, omväxlande
vankelmodig och envis, hetsig, utan ihärdighet. J. hade
som politiker stark känsla för Sveriges
värdighet och intressen men var mera fantast än realist.
Han fortsatte med Eriks sekreterarregemente.
Kyrkopolitiskt intog J. en förmedlingsståndpunkt
med stark uppskattning av lärotradition och kult.
Han genomdrev en ny liturgi 1577 och inledde
förhandlingar med Rom. 1580 avbröts
Romförbindelsen, bl. a. på grund av kurians oböjlighet.
J :s son Sigismund hade dock övergått till
katolicismen. Med hertig Karl hade J. ideliga tvister
om dennes statsrättsliga ställning och på grund av
Karls motstånd mot liturgien. J. kom även i
motsatsförhållande till den växande högadliga
rådsoppositionen. Sedan Katarina dött 1583, äktade
J. 1585 Gunilla Bielke, vilket ogillades av hertig
Karl. Denne tvangs 1587 att underskriva
konstitutionen i Vadstena, som inskränkte hans makt.
J. hade två gånger varit tronkandidat i Polen.
Då Stefan Båthory dog 1586, framsköts i stället
Sigismund, som också 1587 valdes till polsk
konung. Sept. s. å. avreste Sigismund till Polen.
Skilsmässan ökade J :s retlighet, och sonen
vantrivdes i Polen. På möte i Reval aug. 1589
över-enskommo konungarna, att Sigismund skulle
abdikera. Rådsherrarna och krigsbefälet lyckades

dock hindra detta steg. Revalmötet medförde J :s
definitiva brytning med rådsoppositionen, som
ställdes till ansvar även för sin allmänna politik.
Härvid stöddes J. av hertig Karl, med vilken han
nu försonades. J. fick uppleva ett nytt utbrott
av ryska kriget (1590) samt växande avfall från
liturgien. Bruten även av sjukdom, avled han på
Stockholms slott.

J :s intresse för konsten, särskilt för
arkitekturen, förtjänar att erkännas. Han var liksom
brodern Erik i hög grad estetiskt begåvad. Från
Italien, Tyskland och Nederländerna inkallades
under hans tid skickliga byggmästare, målare och
bildhuggare. I byggnadsverksamheten ingrep han
t. o. m. genom egna utkast och ritningar. Han
var mycket intresserad av äldre monumentala
byggnadsverks bevarande och lät restaurera
flera kyrkor. På sina större slott byggde han
kapell, t. ex. i Vadstena och Kalmar. Han nedlade
stor omsorg på Stockholms slott. Slottet i
Uppsala ombyggdes och fortsattes efter branden
1572. Vadstena slott och Svartsjö slott
tillbyggdes. Ännu mer omfattande voro arbetena på
Kalmar slott, och Borgholms slott blev hans
största nybyggnad. — Litt.: K. A. Bomansson,
”Hertig J. och hans tid” (1862); A. G. Ahlqvist,
”Om aristokratiens förhållande till
konungamakten under J. HI:s regering” (1864—66); C.
An-nerstedt, ”Grundläggningen af svenska väldet i
Livland” (1868); O. Söderqvist, ”J. III och
hertig Karl” (1898); K. Hildebrand, ”J. III och
Europas katolska makter” (s. å.); H. Biaudet,
”Le Saint-Siège et la Suède”, 1 (1906); A. Hahr,
”Studier i J. HI:s renässans” (2 bd, 1907—10);
S. Arnell, ”Die Auflösung des livländischen
Or-densstaates” (1937); A. Attman, ”Den ryska
marknaden i 1500-talets baltiska politik
1558-—-1595” (1944).

4) Johan, hertig av Östergötland (1589—
1618), Johan HI:s och Gunilla Bielkes enda barn.
Han uppfostrades tills, m. sin kusin Gustav Adolf
hos sin farbror
hertig Karl. 1600 års
riksdag gav Karl och
hans söner
tronföljds-rätt framför J. Vid
Norrköpings riksdag
1604 erbjöd sig Karl
dock att träda
tillbaka för J., men
ständerna vidhöllo sitt
beslut, och J. avsade sig
sina anspråk. Han
tillträdde 1606 sitt
her-tigdöme, som efter
omreglering 1608
omfattade Östergötland

med angränsande härader i Närke,
Västergötland och Småland. Ständerna förnyade i
Nyköping 1611 sitt föregående beslut om tronföljden
och J. sin avsägelse. Samtidigt vidgades hans
hertigdöme med 4 västgötahärader. Nyåret 1612
förde J. med framgång befäl i v. Sverige. Hans
äktenskap (från 1612) med Maria Elisabet,
Gustav II Ädolfs syster, blev olyckligt, då hon var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:17:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffk/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free