Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jehovas vittnen (russellianer) - Jehu - Jejsk - Jejunum - Jekabpils - Jekaterinburg - Jekaterinodar - Jekaterinoslav - Jelets - Jelgava - Jelizaveta - Jelizavetgrad - Jelizavetpol - Jellačić de Buzim, Joseph - Jellalafallen - Jellicoe, John, of Scapa - Jellinek, 1. Georg - Jellinek, 2. Walter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Jehu—Jellinek
406
”tog Jesus makten” och uppväckte då ”de
heliga”, som voro döda, vilka fingo gudomlig
natur och sedan verka osynliga tills, m. honom.
”De heliga”, som dött efter 1878, omvandlades
omedelbart. Utom ”de heliga” el. ”kvarlevan”,
”Kristi brud”, ”de med inseglet tecknade”, vilka
enl. Joh. Upp. 7:4 skola uppgå till 144,000, finns
det den stora grupp troende, som ej stå på
denna nivå och som ej heller få odödlighet
utan ”evigt liv på jorden” (ett återställande
av det, som gick förlorat i syndafallet), samt
vidare de obotfärdiga, vilka förintas. Eviga
straff förnekas. I ”slaget vid Harmagedon”
besegras Satan slutgiltigt, och ”alltings
återstäl-lelse” inträder.
Medl:s främsta uppgift är propaganda. J.
finnas också över hela världen. Under senare
år ha de splittrats i smärre sekter med ung.
samma lära. Eftersom de känna sig som
medborgare av ett himmelskt rike och ej i jordiska
samhällen, har deras sociala inställning blivit
övervägande passiv och i fall, där de anse, att
samhällets påbud strida mot deras tro, rent
negativ (t. ex. krigstjänstvägran). — Litt.: E.
Briem, ”J.” (1944); M. Neiiendam, ”Frikirker
og sekter” (3:0 uppl. 1948 med bibliogr.); E.
Beijer, ”Falska profeter” (2:a uppl. s. å.).
Je’hu, konung i riket Efraim el. Israel,
grundläggaren av den 5:e dynastien, regerade i senare
hälften av 800-talet f. Kr. Han dödade konung
Joram och drottning Isebel samt utrotade
därefter de många återstående medlemmarna av
Ahabs stora släkt samt alla Baals präster i
landet. — Fara som Jehu, fara iram som ett
yrväder.
Jejsk, hamnstad och kurort i
Krasnodarskom-rådet, RSFSR, vid Azovska sjöns ö. kust; 50,000
inv. I J. finns en svavelhaltig hälsokälla.
Jejünum, en del av tunntarmen. Se
Tarmkanalen.
Jékabpils, lett, namn på Jakobstadt.
Jekaterinburg [-bo’rk], före 1924 namn på
Sverdlovsk.
Jekaterinoda’r, före 1920 namn på Krasnodar.
Jekaterinoslav [sla’f], före 1926 namn på
Dnj epropetrovsk.
Jelets [jiljä’ts], kretsstad i ö. delen av
Orjol-området, RSFSR inom centrala
svartajordsregionen vid Moskva—Donbass-järnvägen. 51,000 inv.
Je’lgava, lettiskt namn på Mitau.
Jelizaveta [jiljizavjä’ta], ry. formen för
Elisabet.
Jelizavetgrad [-gra’t], före 1924 namn på
Ki-rovograd.
Jelizave’tpol, före 1924 namn på Kirovabad.
Jellaèié de Buzim [je’lat/itj da bö’$im], J
o-seph, friherre, från 1855 greve, österrikisk
militär och statsman av kroatisk börd (1801—59),
från 1819 officer i österrikiska armén, 1848
fältmarskalklöjtnant. J. utnämndes vid revolutionens i
Österrike utbrott i mars 1848 till ban (ståthållare)
för de då under Ungern lydande förenade
konungarikena Kroatien, Slavonien och Dalmatien.
Han ställde sig genast i spetsen för den kroatiska,
mot ungrarna riktade nationaliströrelsen och
vid
tog anstalter för Kroatiens lösgörande från
Ungern. Han inföll i sept. s. å. med av honom
utrustade kroatiska trupper i det då upproriska
Ungern, slog insurgenterna i flera drabbningar
och understödde därefter Windisch-Graetz vid
erövringen av Wien samt i vinterfälttåget mot
Ungern 1848—49. Efter intagandet av Pest blev
han i mars 1849 generalfälttygmästare och
befälhavare för sydarmén. I spetsen för denna vann
han till en början framgångar men blev i juni
s. å. slagen vid Hegyes av överlägsna ungerska
styrkor. Efter krigets slut återgick J. till sin
befattning som ban. Han var mycket populär
bland kroaterna.
Jella’lafallen, dets. som Livingstonefallen.
Jellicoe [d?e’likåu], John Rushworth,
Vis-count J. of Scapa, engelsk sjömilitär (1859
—1935), inträdde vid flottan 1872, konteramiral
1907, amiral 1915 och Admiral of the Fleet 1919.
J. deltog i
expeditionerna till Egypten
1882 och Kina 1900,
där han under
boxar-oroligheterna blev
svårt sårad. 1908—
10 3:e sjölord och
1912—14 2:e sjölord.
Vid i:a världskrigets
utbrott 1914 utsågs
J. till högste
befälhavare över den vid
Scapa Flow
samlade brittiska flottan
(Grand Fleet) och
ledde personligen
den
na i Skagerakslaget 31/s—Ve 1916. För sina
åtgärder under slaget, där engelsmännen trots
sin betydliga numerära överlägsenhet icke
lyckades hindra tyskarna att med relativt små
förluster draga sig ur en för dem till
synes hopplös situation, blev J. först starkt
klandrad, men kritiken har senare avsevärt
mildrats. I nov. s. å. frånträdde J. befälet
och efterträddes av Beatty samt återvände
till amiralitetet, nu som i:e sjölord, i vilken
befattning han kvarstod till utgången av 1917. Han
var 1920—24 generalguvernör på Nya Zeeland.
Efter vapenstilleståndet 1918 upphöjdes han till
pär samt erhöll en nationalbelöning av 50,000 £.
J. utgav ”The Grand Fleet” (1919). — J.
begrovs i S: t Paul’s Cathedral i samma krypta som
Nelson. — Litt.: Biogr. av R. H. Bacon (1936).
Je’llinek. 1) Georg J., tysk rättslärd (1851
—1911), son till den judiske predikanten och
tal-mudforskaren Adolf J. Han blev prof. 1883 i
Wien, 1889 i Basel och 1890 i Heidelberg. Han
var en av sin tids främsta forskare på den
allmänna statslärans område. Viktigaste arbeten:
”Lehre von Staatenverbindungen” (1882),
”Ge-setz und Verordnung” (1887), ”System der
subjektiven öffentlichen Rechte” (1892) och det stort
anlagda ”Recht des modernen Staates”, I (1900;
3:e uppl. 1914). J. var medutgivare av Jahrbuch
des öffentlichen Rechts.
2) Walter J., den föreg:s son, rättslärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
