Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiensk-grekiska kriget 1940—41 - Italiensk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
267
Italiensk konst
268
räknat med ett snabbt besättande av Grekland.
På annat sätt kan man ej förklara, att det icke
var större styrkor (endast 6 divisioner under
ledning av general Prasca), som i okt. voro
an-fallsgrupperade på albanskt område. Mot dem
stodo vid gränsen de förut nämnda grekiska
förbanden. Kraftsamlingen i det italienska anfallet,
som började 28/io, låg på h. flygeln nära havet.
Intill 40/n hade italienarna här trängt 30 å 40
km in på grekiskt område, segt fördröjda av de
svagare grekiska förbanden. Längre in på
grekiskt område kommo italienarna emellertid ej
denna gång, ty i början av nov. var den grekiska
armén mobiliserad och i slutet av nov.
uppmarscherad vid albanska gränsen med omkr. 12
divisioner under befäl av general Papagos. Efter
den inledande italienska offensiven, som ej ledde
till något genombrott, förstärktes de italienska
styrkorna så, att även de i slutet av nov. bestodo
av 12 divisioner. Dessa voro fördelade på p:e
och 11 :e arméerna, som stodo under general
Soddus befäl. 11 :e armén var närmast kusten.
Då de grekiska divisionerna bestodo av 3 inf.-reg.
och de italienska endast av 2, voro grekerna
överlägsna. Grekerna, som helt lyckats hejda den
italienska offensiven, satte i gång motanfall 14/n.
Detta ledde till att Korea (Koritza) på n. fronten
besattes 22/n. Av underhållsskäl lades därefter
kraftsamlingen i det grekiska anfallet om till
området närmast havet, och 8/i2 erövrades den
viktiga staden Gjinokastra. Fronten pressades
därefter ytterligare något längre västerut, men
anfallet upphörde i mitten av dec., varefter
striderna övergingo i ställningskrig. Från mitten av
dec. 1940 till mitten av april 1941 sträckte sig
fronten i huvudsak från kusten 30 km v. om
Gjinokastra till Ochridasjön. Under denna tid
skedde ombyte i den italienska ledningen i det
att general Cavallero blev utnämnd till
överbefälhavare i början av jan. 1941. Den
italienska armén förstärktes efter hand och
räknade i april s. å. c:a 26 divisioner. Vid samma
tidpunkt bestod den grekiska armén av 14
divisioner och 1 kav.-division. I jan. och febr, ägde
ett flertal anfall rum från båda hållen utan att
leda till några större resultat. För att förhindra
en väntad italiensk våroffensiv satte grekerna 6/s
i gång en stor offensiv c:a 30 km n. om
Gjinokastra. Denna ledde, trots insättande av närmare
5 divisioner, icke till något resultat. 9/s igångsatte
italienarna i sin tur en ännu häftigare offensiv
inom samma område med minst 12 divisioner,
understödda av starkt art. och flyg. Anfallet, som
varade till 44/s, gav ej något resultat. Trol. lågo
politiska motiv bakom offensiven. En italiensk
framgång utan tysk hjälp skulle betydligt ha
stärkt italienarnas ställning. Nästa gång
italienarna anföllo var 13/4 och då i samband med den
tyska invasionen av Grekland (se Världskrigen,
2:a världskriget). — Litt.: P. Reuterswärd,
”Greklands krig 1940—1941” (1943).
Italiensk konst, i allm. den konst, som
blomstrat i Italien fr. o. m. medeltiden (däremot icke
romersk konst och fornkristen
konst; se dessa ord). Ett viktigt drag i i:s
äldre historia äro de ständigt återkommande
bysantinska inslagen. Många stora mosaik- och
freskocykler ha utförts av inkallade greker. Dessa
greker utbildade italienska konstnärer som
medhjälpare, vilka sedan fortsatte sin verksamhet i
en italianiserad bysantinsk stil, maniera byzantina.
På 1200-talet möttes denna av en allt starkare
invasion av den franska gotiken. Genom den
sammanslutning av de båda riktningarna, som
ägde rum i G i o 11 o s måleri, lades grunden till
den florentinska trecento-konsten och därigenom
till renässansen. En liknande utveckling hade
tidigare skett på skulpturens område. N i c o 1 ö
P i s a n o stödde sig framför allt på franska
former. Ännu tydligare är det gotiska inslaget
hos Nicolös son Giovanni Pisano, vars
konst i jämförelse med faderns klassiskt lugna
stil är en nervös uttrycksstil.
Atm. till mitten av 1200-talet låg Italiens
konstnärliga tyngdpunkt i Rom. Det är först därefter,
som den överflyttas till Toscana. Men det mesta
av den romerska konsten under denna tid har gått
förlorat, och även 1200-talets stora
monumentalmålare Cavallini, Rusuti och T o r r i t i
äro nu kända endast genom ett fåtal bevarade
verk. Vid sidan av dessa tre romare, som varit
verksamma även i Assisi, i den stora
franciskan-kyrkan, framstår florentinaren C i m a b u e som
en jämbördig mästare. Pisa och Siena fullbordade
sina stora domer långt tidigare än Florens, och
på måleriets område förblev Siena länge en
betydande medtävlare till Arnostaden. I Siena
verkade framför allt D u c c i o.
I Florens får, som antytts, Giotto en
genomgripande betydelse för måleriets utveckling. Han
införde de fransk-gotiska ljusa, klara färgerna
i det florentinska måleriet, medan den mörkare
bysantinska färgskalan bibehölls i Venedig och
senare fick stor betydelse för dess måleri.
Trecentos måleri betecknas efter Giottos
bortgång av ett utbyte av idéer mellan Florens och
Siena, varvid Florens i allm. var den givande
parten. Bland Duccios efterföljare var Simone
Martini den främste. För de senare
1300-talsmålarna i Siena blev Giottos konst viktig,
vilket särskilt gäller bröderna Pietro och
Am-brogio Lorenzetti. Till deras krets får
man bl. a. hänföra de märkliga freskerna i Pisas
Campo santo. Under senare delen av 1300-talet
behärskas så gott som hela Italien av Giottos
anda. Först mot slutet av årh. inträda större
förändringar. I Gentile da Fabrianos
målningar råder en praktfull sagostämning, som
uppstått under ett förnyat franskt-gotiskt
inflytande, vilket förmält sig med traditionerna från
Giotto. Hos Lorenzo Monaco får denna
gotiska strömning en starkare religiös betoning.
Sin största betydelse får den emellertid genom
hans lärjunge Fra Angelico, den
älskvärdaste av alla florentinska målare. Med sin
färgstarka paradiskonst blev han
huvudrepresentanten för den ena av de stora strömningar, som
behärska den florentinska konsten under
1400-talets förra hälft, den med gotiken besläktade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
