Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Italienska litteraturen
262
mönstergill form genom Torquato Tassos
(1544—95) ”Aminta” och Battista
Guari-n i s (d. 1612) ”Pastor fido”. Tassos stora
skaldeverk är hjältedikten ”Gerusalemme liberata”.
Förfallets period (it. il decadimento), 1595—
1750, karakteriseras av virtuositet i sådana
raffinerade stilmedel som långsökta bilder, sirliga
omskrivningar och ordlekar. Den fantasirike och
talangfulle neapolitanaren Giambattista
Marino (d. 1625) var tongivande i denna stilart,
som ofta kallas mar i ni sm. Först mot
1600-talets slut tog oppositionen mot denna riktning
form genom den 1690 grundade Arkadiernas
akademi. Tragedien rönte starkt inflytande
från Frankrikes stora tragöder. Pietro
Jaco-p o M a r t e 11 i (1665—1727) formade en
italiensk variant av alexandrinen (verso martelliano)
med parvisa rim. Den vittre arkeologen S c i p i
o-n e M a f f ei (d. 1755) följde trognare den
äldre, antika traditionen. Antonio Conti (d.
1749) var den förste italienare, som tog intryck
av Shakespeare. — Periodens prosalitteratur var
ymnig på alla områden. Främsta rummet intar
Galileo G a 1 i 1 e i (d. 1642), som även ägde
starka litterära intressen.
Den vaknande nationalkänslans period, 1750—
1870, av italienarna kallad risorgimento, innebär
ett uppvaknande ur politisk och även andlig
för-soffning. Giuseppe Parini (d. 1799) förde
dikten ut ur Areadias konventionella fantasivärld
in i det verkliga livets miljö. Även som lyrisk
skald var han reformator och eftersträvade en
enkel och naturlig men fullt konstnärlig stil. Hans
yngre samtida Vittorio Alfieri (d. 1803)
ville väcka och höja nationalkänslan. Liksom
Alfieri gick Vincenzo Monti (d. 1828)
direkt tillbaka till antiken. Ugo Foscolos (d.
1827) diktning genomströmmas av bitterhet över
Italiens förödmjukande beroende av utländska
makter. Den framträder vemodigt i hans sköna
dikt ”1 sepolcri” men än starkare i romanen
”Ja-copo Ortis”. Inom dramatiken var på tragediens
område den franska skolan härskande, tills
Alfieri rubbade dess prestige. Commedia dell’ arte
trängdes äntligen tillbaka genom Carlo G o
1-doni (d. 1793), som i fullt litterära komedier
framställde säkert tecknade karaktärer och fint
observerade kulturbilder från sin fädernestad,
Venedig. Visserligen sökte hans vedersakare
Carlo G o z z i (d. 1806) att i dramatiserade fabler
hålla den traditionella italienska komedien vid
makt, men hans framgång blev kort. Bland
prosaförfattarna märkas den mångsidige humanisten
Francesco Maria Zanotti (d. 1777),
litteraturhistorikern Girolamo Tiraboschi
(d. 1794), nationalekonomen Antonio
Geno-vesi (d. 1769), Cesare Beccaria (d.
1794), som lade grunden till den moderna
straffteorien och med några vänner utgav tidskr. Il
Caffè, vari de gjorde sig till målsmän för
moderna kulturrörelser. — Fastän av utländskt
ursprung blev den italienska romantiken ett
uttryck för en nationell litterär rörelse, vars
strävan var att i allt bredare lager väcka längtan
efter ett fritt och enhetligt Italien. Den italienska
romantikens litterära program framställdes
klarast av Manzoni 1823 i hans ryktbara brev till
Massimo d’Azeglio, varigenom han gav den en
hållning, som den länge iakttog. För sitt höga
syfte, Italiens befrielse, verkade den kraftigt, men
sedan politikerna tagit saken om hand, miste den
sin sammanhållande kraft. — Alessandro
Manzoni (1785—1873) var huvudet högre än
skolans övriga representanter, bland vilka särskilt
må framhållas Giovanni B e r c h e t (d. 1851),
vars skrifter ge det fullaste intrycket av den
ännu ungdomligt sjudande hänförelsen, Silvio
Pel 1 i co (d. 1854), Luigi Mercantini
(d. 1872), satirikern Giuseppe Giusti (d.
1850), dramaturgen G. B. Niccolini (d. 1861)
samt Tommaso Grossi (d. 1853), Ip
poli t o Nievo (d. 1861) och Massimo
d’A z e g 1 i o (d. 1866), vilka efter Manzonis
föredöme skrevo historiska romaner. G i a c o m o
L e o p a r d i (d. 1837) gav prov på klassisk
skönhet i formen och ett innehåll av mäktig verkan.
— Nästan all annan högre litterär produktion fick,
även den, under dessa årtionden hållning och färg
av en stark frihetslängtan. Särskilt gällde detta
om hävdatecknarna Pietro C o 11 e 11 a (d.
1831), Carlo Botta (d. 1837), Cesare
B al bo (d. 1853) och Cesare Cantü (d.
1895).
1870 var det stora befrielseverket fullständigt
avslutat. Den förut så varma patriotiska
hänförelsen lade sig småningom, och därmed bortföll
det samband denna utgjort mellan den läsande
allmänheten och de skönlitterära författarna.
Alltefter lynne och läggning sökte diktkonstens
yngre utövare sin inspiration i historiska
erinringar, i intryck från den miljö, i vilken de levde,
och ofta även hos franska, engelska, tyska, ryska
och skandinaviska författare. Den store lyriske
konstnären var Giosuè Carducci (d. 1907),
den senaste länken i serien: antiken, Dante,
Petrarca och Leopardi. Carducci var
renässansman i modern stil och utövade genom föredöme
och kritik ett höjande och stärkande inflytande.
Helt exponent för ny inriktning var däremot
Gabriel e d’Annunzio (1863—1938). Det
egna jaget var genom hela hans väldiga alstring
huvudpersonen. L’art pour rart-teorien torde
aldrig ha haft en mer hängiven anhängare. De
sista 1800-talsdecenniernas naturalism benämnes
i Italien v e r i s m, stundom också r e g i o n
a-1 i s m el. provinsialism, ty där får den
spec. färg av att enhetsverket så nyss fullbordats,
att något för alla gemensamt italienskt liv ej
fanns, och att de flesta fortfarande kände sig
först som lombarder el. kalabreser och sedan, i
andra rummet, som italienare. En mäktig
regio-nalistisk romanlitteratur uppstod: Giovanni
Ver ga (1840—1922), Luigi Capuana
(1839—1915) och Federico de Rober tc
(1866—1927) beskrevo Sicilien, M a t i 1 d e S
e-rao (1856—1927) Neapel, Antonio
Fogaz-zaro (1842—1911) Valsolda, Grazia D e 1 e
d-d a (1875—1936) Sardinien, Federigo Tozzi
(1883—1920) och Bruno Cicognani (f.
1879) Florens o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
