Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Island - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
Island
182
efter hand allt tydligare genom att vissa släkter
bemäktigade sig största delen av landets godord;
mellan de få maktinnehavarna uppstodo häftiga
strider. Från 1230-talet sökte Norges konung
vinna inflytande i landet, dels genom kyrkan,
som lydde under ärkebiskopen i Nidaros, dels
genom att understödja vissa hövdingar mot de
andra. 1262—64 ingingo isländarna ett fördrag
(gamli sdttmdli) med konung Håkon Håkonsson,
vari de svuro honom tro och loven. I gengäld
förpliktade sig konungen bl. a. till att låta
isländarna behålla isländsk lag och att sörja för
tillräcklig tillförsel till landet.
Sedan I. underkastat sig den norske kungen,
infördes snart genomgripande förändringar i
lagstiftning, rättsväsen och förvaltning. En ny
lagbok, till stor del efter norsk förebild, antogs
1281. Alltingsdomstolarna avskaffades, och
deras verksamhet lades på lagrättan, som därefter
innehade både högsta domstolsmyndigheten tills,
m. två lagmän och rätten att stifta lag tills, m.
kungen. Lagsagomän och godar avskaffades.
Kungen satte en ombudsman (hirdstjöri, senare
höfuösmaöur) att styra landet, och under denne
lydde flera sysslomän. Kyrkans makt steg
betydligt under den sista fjärdedelen av 1200-talet.
1300-talet, särskilt dess sista hälft, var i många
avseenden en nedgångstid för L, och 1400-talet
ger i det stora hela ett lika mörkt intryck.
Naturkatastrofer ödeläde hela bygder, och
fruktansvärda farsoter lade stora delar av befolkningen
i graven. Rättssäkerheten var ringa, och enskilda
stormän, som hänsynslöst skott sig på allmogens
bekostnad, kunde tillåta sig alla slags övergrepp.
Kyrkans makt och rikedom växte hastigt under
1400-talets senare hälft och nådde sin höjdpunkt
på 1530-talet, då biskoparna en tid ägde icke
blott den högsta andliga myndigheten i landet utan
även den världsliga. Kyrkan hade då kommit i
besittning av omkr. hälften av all jordegendom
på I. Men kort därefter infördes reformationen
trots kraftigt motstånd av biskop Jön Arason.
Sedan denne och två av hans söner halshuggits
1550, kunde kungen obehindrat lägga beslag på
alla isländska klosteregendomar.
Den starka ökningen av konungens makt blev
till stor skada för I. Årl. gingo stora summor
ur landet till hans kassa, utan att I. fick något
i gengäld. 1602 gav Kristian IV vissa danska
städer monopol att handla på I., vilket visade
sig synnerligen ödesdigert för landet. I
verkligheten prisgavs I. fullständigt åt köpmännen, ty
kontrollen över dem var ytterst bristfällig. Man
klagade över att de utländska varor de sålde
voro dyra, dåliga och otillräckliga, men om
någon handlade med andra än danska köpmän,
straffades han strängt. Varje möjlighet för landets
ekonomiska utveckling var numera utestängd, och
befolkningen sjönk allt djupare i armod.
Enväldet infördes på I. 1662, och kort därefter
ändrades landets högre förvaltning därhän, att den
blev beroende av ämbetsverken i Köpenhamn.
Något verkligt intresse för I. från regeringens
sida kan påvisas först vid mitten av 1700-talet,
då betydliga summor anslogos för att realisera
fogden Sküli Magnussons planer på isländsk
ylleindustri m. m., men dessa fabriksföretag
misslyckades, bl. a. emedan köpmännen gjorde allt
för att skada dem. Särskilt sedan en
framstående isländare, Jon Eiriksson, 1771 fick
hand om isländska ärenden i Köpenhamn, gjordes
långt mer för landets utveckling än förut. Men
nu kulminerade dess olyckor, då gräset 1783
förgiftades vid ett vulkanutbrott, så att boskapen
dog i massor och över 9,000 av I:s 50,000 inv.
miste livet under loppet av två år, de flesta på
grund av svält. 1788 frigavs handeln, dock
endast med danske konungens undersåtar. Vid
denna tid fick I. sin första stad, Reykjavik, t. v.
den enda på I. Nu nedlades de gamla
biskopssätena jämte deras skolor; i stället fick man en
biskop och en latinskola för hela landet i
Reykjavik. Alltinget, som fört en tynande tillvaro,
avskaffades 1800, och dess dömande myndighet
överflyttades till en landsöverrätt. I Kielfreden
1814 behöll Danmark I.
Då Fredrik I införde de s. k.
provinsialstän-derna, utnämnde han två representanter för L,
som skulle ha säte i östiftens ständerförs.
i Roskilde. Men isländarna önskade en egen
förs., och 1843 återupprättade Kristian VIII
alltinget i Reykjavik, dock med enbart
rådgivande myndighet. En av de första alltingsmännen
var Jön S i g u r Ö s s on, som sedan till sin
död (1879) var isländarnas politiske ledare. En
isländsk nationalförsaml. (Pjdöfundur)
sammankallades 1851, och här föreslog regeringen
införandet på I. av den danska grundlagen av 1849,
d. v. s. att landet skulle erhålla samma ställning
som ett amt i Danmark, med 6 representanter
i riksdagen. Församlingen upplöstes, sedan
isländarna, som önskat en inhemsk styrelse samt
lagstiftningsmakt för alltinget, avvisat detta
förslag, och saken fick t. v. bero. Handeln frigavs
fullständigt 1854, varmed följde ökad omsättning
och lägre pris på främmande varor. De förslag,
som regeringen på 1860-talet framlade, om
avskiljande av I:s finanser och om en författning
för L, kunde icke antagas av alltinget, och
isländarnas missnöje växte. Då I. 1874 firade
1 ooo-årsminnet av landets bebyggelse, gav
konungen omsider landet en författning
(stjörnar skrd) med självstyrelse i inre angelägenheter.
Alltinget fick myndighet över lagstiftning och
finanser. Författningen betecknade ur isländsk
synpunkt ett väsentligt framsteg men hade den
stora bristen, att isländska ärenden lydde under
danske justitieministern, som ej ägde någon
sakkunskap på detta område och ej heller var
ansvarig inför alltinget. Under
självständighets-kampens nästa skede (efter 1885) gällde striden
i synnerhet I:s krav på egen nationell regering,
men denna kom till stånd först 1903 efter
systemskiftet i Danmark. Nu upprättades ett
ministerium, stjörnarrdö, i Reykjavik med Hannes
Hafstein som förste inhemske minister,
rdöherra, och under hans styrelse genomfördes en
rad ekonomiska och andra reformer på I., vilka
på många områden bringade landet i kontakt
med modern skandinavisk kultur och
skandina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
