Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irland - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
133
Irland
134
övergången mellan sten- och bronsålder på I.
är nästan omärklig. Det behov av tenn, som
inställde sig vid övergången från koppar- till
bronsindustri, torde I. ha tillgodosett genom att starta
gruvdrift i Cornwall. Den irländska bronsåldern
är emellertid påfallande formfattig. Om fortsatta
förbindelser med Pyreneiska halvön vittna
sten-byggda monumentalgravar (t. ex. New Grange)
och hällristningar. Enstaka importföremål från
hallstattområdet antyda fortsatta, vidsträckta
handelsförbindelser, men den yngre bronsåldern (el.
äldre järnåldern) är dock på I., liksom i England,
påfallande fattig.
En ny kulturell blomstring upplevde I. först
omkr. 300 f. Kr., då ön invaderades av den
kraftigt expanderande keltiska La Tène-kulturen. Den
keltiska kulturen, som på kontinenten gick under
vid tiden för Kr. f., fortlevde ostörd på I. och
fick där nya, berikande orientaliska impulser
genom kristendomens införande i slutet av 300-talet
e. Kr.
Historia. Så långt bevarade språkliga
minnesmärken gå, kan man på I. iakttaga en befolkning
av keltisk stam, vilken undanträngt en äldre
befolkning, som antages ha varit av medelhavsras
och ofta betecknas som iberisk. I. förblev
oberört av den romerska erövringen av Brittiska
öarna. Landet var delat mellan en mängd
stammar och klaner, inom vilka den enskilda
äganderätten till jord ej trängt igenom. Där funnos
4 el. 5 konungar, som lydde under en gemensam
överkonung. — Den äldsta kristna kulturen på
I. blev nästan fullständigt uppriven, sedan I. från
700-talets sista år börj at hemsökas av
viking-a r från Norge och Danmark. De plundrade
klostren och grundade under 800- och 900-talen flera
vikingariken på ön med hamnstäderna Dublin,
Waterford och Limerick som militära
stödjepunkter. Ett försök att under en nationell
monarki samla alla irer mot inkräktarna gjordes av
Brian. Han stupade 23 april 1014 i det
sago-frejdade slaget vid Clontarf, där vikingarnas
farligaste anfall mot I. avvärjdes. Efter Brians död
upphörde alla försök till nationell samling.
Dermed Mac Murrough, konung av
Leinster, blev 1166 avsatt, uppsökte då Henrik
II av England, svor honom länsed och fick rätt
att med konungens vasaller träffa avtal om
bistånd till återerövringen av sitt kungadöme. Han
ingick sedan i Wales dylika avtal med några
äventyrslystna engelska baroner, Richard de Clare,
vanl. kallad Strongbow, Robert Fitzstephen m. fl.
Fitzstephen landsteg i maj 1170 i Wexford, som
Dermod gav honom i län; i aug. 1171 landsteg
Strongbow, äktade Dermods dotter och erövrade
Dublin, där ett litet nordmannarike ännu fanns
kvar. Henrik II blev nu orolig för att Strongbow
skulle grunda ett självständigt rike på L, varför
han hemkallade denne och nödgade honom att
avstå från Dublin, som blev engelsk besittning.
Själv for Henrik över till I. med en stor här och
landsteg i Waterford 1171. Han lät hylla sig
som länsherre av de irländska hövdingarna. Sedan
I:s kyrkliga förhållanden ordnats på synoden i
Cashel 1172, återvände Henrik till England. Det
engelska väldet på I. förblev hela medeltiden
igenom faktiskt begränsat till Dublin och några
andra områden på ö. kusten, som pläga kallas
”The pale” och vilkas gränser ofta förändrades.
Nya erövrande baroner fingo visserligen län
utanför ”The pale”, men de lydde endast till
namnet under engelska kronan liksom även de
irländska hövdingar och småkonungar, som
särskilt i v. och n. (Connaught och Ulster) styrde
efter sina gamla lagar under ständiga inbördes
strider och härjningståg in på det engelska
området. Småningom försvagades engelsmännens
ställning på ön, så att de nödgades övergå till
ren försvarspolitik mot de påträngande
irländarna. Så tillkom 1366 Kilkennystadgan med
dess stränga förbud mot giftermål mellan
engelsmän och kelter, mot talande av annat språk än
det engelska o. s. v. Denna stadga gällde ”The
pale”, där normandisk-engelsk rätt tillämpades
vid domstolarna. Där fanns även, sedan 1295, ett
irländskt parlament med begränsad kompetens. De
halvt oberoende vasallerna av de mäktiga,
inbördes oense släkterna De Burgh, Butler, Fitzgerald
o. a. intogo en ställning, liknande riksfurstarnas
under Tyska rikets upplösningstid. Henrik VII
sände 1494 till I. som styresman den kraftfulle
Edward Poynings. Hans namn är knutet
vid den ända till 1782 gällande Poynings’ lag
av 1495, enl. vilken ingen bill fick framläggas för
irländska parlamentet, innan den förut prövats
och gillats av konungen och hans råd.
Henrik VIII lät 1542 hylla sig som ”konung
av I.” Han sökte genom titlar och förläningar
binda både de anglo-normandiska och de keltiska
stormännen vid kronan och med deras hjälp
upprätthålla ordningen. Under Elisabet blev den
engelska kyrkan på I. ett lydigt redskap för de
hänsynslösa angliseringssträvanden, som fingo
överhand hos regeringen i Dublin. Den gamla
nationella motsatsen skärptes, när den nu kom
att sammanfalla med en kyrklig. I norra I.
höjdes upprorsfanan av flera keltiska stormän.
Farligast av dessa uppror var det, som 1596
börjades av H u g h O’N e i 11, earl av Ty r o n e.
Mot Tyrone förmådde Elisabets gunstling E
s-s e x föga uträtta, men sedan kuvades upproret
i grund av Mountjoy 1603. Nu utrotades
alldeles den gamla irländska rätten (”brehonernas
lagar”) och därmed även den forniriska
jordäganderätten. Tyrones stämplingar och flykt
ledde till omfattande godskonfiskeringar och Ulsters
kolonisering med protestantiska nybyggare, mest
från Skottland. Ett par årtionden senare styrde
Strafford 1633—40 L, visserligen som sträng
despot men under insiktsfull strävan för landets
materiella uppblomstring. Efter hans fall
återtogo de från Ulster fördrivna gaelerna sina hem,
och tusentals kolonister dödades el. fördrevos.
Karl I sökte några år senare träffa en
överenskommelse med de irländska katolikerna för att
kunna spela ut dem mot det puritanska engelska
parlamentet, men Karls opålitlighet och
splittringen inom de irländska upprorsmännens led
hindrade effektiv samverkan. Oliver Cromwell
blev 1649 I:s ståthållare. Han landsteg i aug.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
