Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Införsel - Ing. - Ingarö - Ingatorp - Inge den äldre (konung av Sverige) - Inge den yngre (konung av Sverige) - Inge Krokrygg (konung av Norge) - Inge (norsk motkonung) - Inge Bårdssön (konung av Norge) - Inge, Ralph - Ingeborg (gift med Birger Jarl) - Ingeborg (d. 1319) - Ingeborg (f. 1297) - Ingeborg (f. 1301)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Ing.—Ingeborg
10
ningsinst:s vidgade användning kom denna art i.
ur bruk och avskaffades 1875 i samband med
nya lagfarts- och inteckningslagarna.
2) Nat. ekon., se Import och Handelspolitik.
Ing., förk. för ingenjörkår.
Ingarö, socken i s. Uppland, S. Roslags
domsaga (Värmdö skeppslag), Stockholms län, i
Stockholms inre skärgård; 74,38 km2, 607 inv.
(1951). Omfattar Ingarölandet och s. delen av
Farstalandet. 724 har åker. Egendomar: Säby,
Beatelund m. fl. Talrika sommarvillor. Kyrka av
trä från 1792. Ingår i Gustavsbergs och I.
pastorat i Ärkestiftet, Värmdö kontrakt; tillhör
storkommunen Gustavsberg.
Ingatorp, socken i Jönköpings län, S. Vedbo
härad, vid östgötagränsen, ö. om Eksjö; 147,74
km2, 2,408 inv. (1951). Är ett höglänt
skogsområde, genomflutet av Brusan (tillflöde till
Emm-ån). 1,454 har åker. Vid Brusan och statsbanan
ligga industrisamhällena Ingatorp, Bruzaholm och
Hjältevad (träindustri). Kyrka från 1834. Ingår
i I:s och Bellö pastorat i Linköpings stift, Ydre
och S. Vedbo kontrakt; utgör tills, m. Bellö
storkommunen Ingatorp; 177,79 km2 land, 2,772
inv. (1952); i N. och S. Vedbo domsaga.
Inge, furstar.
Sverige. 1) I. den äldre, son till Stenkil,
var konung 1080, då påven Gregorius VII
riktade ett brev till honom. I ett annat påvebrev
nämnes I. västgötarnas (visigoternas) kung och
säges vara samregent med en viss ”A.”,
sannolikt Håkan Röde. Uppgiften, att I. varit
samregent med brodern Halsten, synes ha föga fog
för sig; dennes regering inföll enl. den äldsta
källan omedelbart efter 1066, under det att I.
ännu 1074 ej var känd som svensk konung.
Isländska och svenska källor omtala, att I. på
gr. av sin kristna iver för en tid fördrevs från
tronen, varvid hans svåger Blotsven blev konung.
Hur härmed förhåller sig, är ovisst. Sannolikt
låg I. omkr. 1100 i strid med den norske
konungen Magnus Barfot; vid ett möte mellan dem
slöts fred, och Magnus äktade I:s dotter
Margareta Fredkulla, senare g. m. den danske
konungen Nils. Andra barn till I. voro sonen Ragnvald
och dottern Kristina, g. m. en polsk konung.
Senare svenska tronpretendenter, Magnus
Nilsson och Magnus Henriksson, samt konungarna
av den erikska ätten stödde sina anspråk på
Sveriges tron på härstamning från I:s barn.
2) I. d e n y n g r e, son till Halsten, blev
sannolikt konung efter brodern Filips död 1118 och
var nog ej — som oftast uppgives — dennes
samregent. Enl. en svensk tradition från
1200-talet avdagatogs I. med gift i Östergötland. Hans
död måste ha infallit senast omkr. 1130.
Norge. 1) I. Krokrygg (d. 1161) valdes
vid sin faders, Harald Gilles, död (1136) till
konung på Borgarting (s. Norge); trönderna
korade hans bror Sigurd. En äldre bror, öystein,
f. i Skottland, kom 1142 till Norge och fick sin
andel i riket. Under brödernas minderårighet
förde landets mäktigaste hövdingar regeringen;
vid I:s sida stodo Gregorius Dagssön och Erling
Skakke. Senare slöto sig Sigurd och öystein
till
sammans för att störta den svage I. men
stupade. I. föll i ett slag på isen utanför Oslo
mot Sigurds son Håkon Herdebred.
2) I., av baglerna 1197 uppsatt motkonung
mot Sverre, se Bagler.
3) I. Bårdss ön (d. 1217), son till konung
Sverres syster Cecilia och hövdingen Bård
Gut-tormsen. Birkebeinarna korade 1204 I. till
konung, dock skulle hans äldre halvbror Håkon
Galen vara anförare för hirden och hären. Mot
baglerna stred I. till 1208, då deras konung,
Filip Simonsson, ingick försoning med honom.
Inge [Iq], William Ralph, engelsk teolog
(f. 1860), prof, i Cambridge 1907, dean
(domprost) vid S :t Paul’s, London, 1911—34. I. är
den förnämste
representanten inom
Englands kyrka i nutiden
för den platoniskt
färgade traditionen inom
teologien. Med en hög
uppskattning av
mystikens religiösa
erfarenhet förenar I. en
frisinnad teologisk
ståndpunkt. Hans essäer
i olika ämnen ha
förskaffat honom
anseende som en av
den moderna engelska
litteraturens finaste
pennor. I. har utgivit bl. a. ”Christian
mysticism” (1899), ”Speculum animae” (1911; sv.
övers. 1922), ”The philosophy of Plotinus” (i
Gifford lectures 1917—18), ”Outspoken essays”
(1919; 2:a serien 1922; sv. övers. 1923). —
Själv-biogr. ”Vale” (1934; sv. övers. ”Mitt livs facit”,
1935)-
Ingeborg, furstinnor.
Sverige. 1) Ingeborg, dotter till konung
Knut Eriksson, 1241 g. m. Birger Jarl, moder
till kungarna Valdemar Birgersson och Magnus
Ladulås.
2) Ingeborg (d. 1319), se nedan
Danmark 4).
3) Ingeborg (1297—före 1357), dotter till
den norske konung Erik Magnusson
(Prästha-tare), 1312 g. m. hertig Valdemar, Magnus
Ladulås’ yngste son. Hon spelade ej någon
framträdande roll och avled trol. på 1350-talet.
4) Ingeborg (1301—omkr. 1360), dotter
och arvtagerska till den norske konung Håkon
Magnusson. Redan som barn utsågs hon av
fadern till gemål åt den svenske hertig Erik
Magnusson, och bröllopet ägde rum 1312. I
äktenskapet med Erik hade I. en son, Magnus,
den blivande svensk-norske unionskonungen, och
dottern Eufemia, sedan g. m. Albrekt d. ä. av
Mecklenburg. Efter sin gemåls död 1318 kom
I. som kungamoder och medl. av sonens
förmyndarstyrelse att ställas i händelsernas centrum
under 1320-talets förra del. Ledd av den
halländske riddaren Knut Porse, samlade hon omkr.
sig ett parti, som sökte frånrycka Danmark
Skåne; hennes och Porses planer stäcktes dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
