Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Immunitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
863
Immunitet
864
må intränga i organismen. Av vissa
sjukdoms-alstrande bakterier avsöndrade ämnen
(aggressi-ner) kunna även verka försvagande. — Enl.
Metjnikov och hans lärjungar spelar
fagocy-t o s e n, d. v. s. vissa cellers förmåga att i sig
upptaga och förstöra mikroorganismer, den
viktigaste rollen vid den medfödda i. Andra
forskare, framför allt Buchner, ha betonat blodets
normala bakteriedödande förmåga, i synnerhet knuten
till förekomsten av a 1 e x i n e r, för värme
känsliga, också i den icke infekterade organismens
vävnadssafter förekommande skyddsämnen. Att
såväl fagocytosen, understödd av även i
normal-serum förekommande ämnen, opsoniner,
som alexinerna spela roll för den naturliga i.
torde vara säkert. Man har i normalserum även
påvisat antikroppar, liknande dem, som
uppkomma efter immunisering, ss. a n t i t o x i n e r,
agglutininer, bakteriolysiner.
Huruvida de äro identiska med immunantikropparna
är dock ovisst.
Förvärvad i. Det är en gammal
erfarenhet, att många sjukdomar efterlämna en mer el.
mindre utpräglad oemottaglighet mot den en gång
genomgångna sjukdomen; så t. ex. nervfeber,
smittkoppor, mässling och fläcktyfus en i regel
hela livet varande i., andra åter endast en
relativt svag och kortvarig, andra slutl., t. ex.
go-norré, rosfeber och lunginflammation, ingen alls
el. t. o. m. en ökad mottaglighet. En särskild
form av i. är den s. k.
infektionsimmuni-t e t e n, varmed förstås en relativ el. absolut i.
under pågående sjukdom, även om denna befinner
sig i ett latent stadium, mot det infektionsämne,
som framkallat sjukdomen. Många hypoteser ha
framlagts som förklaring till den förvärvade i.,
av vilka några kunna nämnas. En
retentionshy-potes, framställd av Chaveau, gjorde gällande,
att av infektionsämnet bildade, skadliga
produkter omöjliggjorde en nyinfektion. Härvid beaktas
emellertid ej organismens förmåga att utsöndra
skadliga omsättningsprodukter. Nästa hypotes var
Metjnikovs fagocytoslära. Det blev emellertid
snart tydligt, att fagocytosen ensam icke var
tillräcklig att förklara i. I ett nytt skede
inträdde våra kunskaper i och med upptäckten av
de specifika antikropparna,
immunkroppar-n a. Behring och Kitasato funno 1890, att djur,
som behandlats med difteri- el. stelkrampstoxin,
i sitt blod voro bärare av specifika ämnen, som
hade förmåga att neutralisera motsv. toxin och
som de benämnde antitoxincr. Man var
under första tiden efter påvisandet av antitoxinerna
benägen att tillskriva dessa den dominerande
rollen för all i. Det blev emellertid inom kort klart,
att de knappast kunde vara av betydelse vid
infektioner med icke toxinbildare. Snart följde
också slag i slag påvisandet av andra
immunkroppar. Av dessa stå i främsta rummet de av
R. Pfeiffer 1896 upptäckta
bakteriolysiner n a, specifika, värmekänsliga antikroppar,
som vid närvaro av komplement ha
förmåga att upplösa bakterier (cytolysiner och
he-molysiner likna bakteriolysinerna men äga ej
deras betydelse för immuniteten). Gruber
upp
täckte 1896 agglutininerna, specifika
antikroppar med förmåga att sammanklumpa
bakterierna. Ehuru icke dödande göra de sannolikt
de agglutinerade bakterierna lättare tillgängliga
för fagocytos. Denys och Wright funno vidare
i vävnadsvätskorna s. k. bakteriotropiner,
som påverka bakterierna, så att de lättare föllo
offei- för de vita blodkropparnas fagocytära
verksamhet. Från opsoninerna skilja sig dessa
bakteriotropiner genom sin specificitet, sin större
motståndskraft mot värme och sin förmåga att
verka vid frånvaro av komplement. Andra
antikroppar ha påvisats, vilkas roll för i. dock
sannolikt är ringa men vilka kommit att få stor
betydelse inom serumdiagnostiken (se Serologi). Hit
höra bl. a. precipitinerna och de
komplementbindande antikropparna. Den
bakteriolytiska princip, bakteriofag, som d’Herelle
1917 kunde påvisa i bakteriefria filtrat från
dysenterisjukas avföring och vars verksamhet
man konstaterat även vid andra tarminfektioner,
tillskrevs av d’Herelle och hans skola en
avgörande betydelse för den förvärvade i. Det möter
vissa svårigheter att förklara all förvärvad i.
som beroende av antikroppar. Ej sällan
föreligger en utpräglad i., utan att man kan påvisa
förekomsten av antikroppar, och å andra sidan kan
i. fullständigt saknas trots riklig närvaro av
dylika. — Den efter en genomgången
infektionssjukdom förvärvade i. kan betecknas som a
k-t i v, d. v. s. organismen har själv frambragt de
immunkroppar, som betraktas som i :s bärare.
Immunkroppar kunna emellertid även
framkomma efter injektion av dödade bakterier el. deras
produkter, ett förhållande, som bildar grundvalen
för den aktiva immuniseringen el.
vaccinationen. Det äldsta kända ex. på
detta förfaringssätt är variolisationen, införandet
i näsan el. i ytliga hudskåror av torkat sekret
från smittkoppsblåsor. De risker, som voro
förenade med denna metod, undgingos genom den
av Jenner införda vaccineringen med kokoppor.
Pasteur kunde med användande av försvagat
smittämne i stigande doser framkalla aktiv i.
mot ett flertal sjukdomar. Numera användes
denna metod allmänt för att framkalla i. mot tyfus,
kolera, nervfeber, kikhosta m. fl., varvid dödade
bakterier av resp, slag användas som vaccin. Vid
immunisering mot difteri och scharlakansfeber
användes försvagat difteritoxin, resp,
scharlakans-feberstreptokokktoxin som antigen. I motsats
till den aktiva immuniseringen användes
benämningen passiv i., då redan färdigbildade
antikroppar, som erhållits från aktivt immuniserade
djur (i m m u n s e r u m) el. från patienter, som
redan genomgått sjukdomen i fråga (r e k o n v
a-lescentserum), komma till användning. Den
passiva i. inträder snabbare men är av kortare
varaktighet än den aktiva. I vissa fall har det
visat sig fördelaktigt att använda en kombinerad
immuniseringsmetod, varvid en blandning av
im-munserum och bakterier el. toxin injiceras.
Härigenom uppnås en snabbt inträdande passiv i.,
som efter någon tid följes av den senare
inträdande men varaktigare aktiva i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
