Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ibsen, 1. Henrik - Ibsen, 2. Sigurd - Ibsen, 3. Bergliot - Ibsen, 4. Lillebil, f. Christensen - Ibycter - Ibykos - ICA - Ica - Icaco - I-chang - Ichneumon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
819
Ibycter—Ichneumon
820
medan ”Hedda Gabler” (1890) är en tragedi om
en egoistisk och tom, ”estetisk” societetskvinna.
1891 flyttade I. tillbaka till Norge. Hans sista
skådespel (”Bygmester Solness””, 1892, ”Lille
Eyolf”, 1894, ”John Gabriel Borkman”, 1896, och
”Når vi döde vågner”, 1899) äro närmast
självbekännelser i dramatisk form. I :s sex sista
levnadsår bragte intet nytt verk, de voro till största
delen en sjukdomstid.
I. är den förste norrman, som påverkat
världslitteraturen; fr. o. m. ”Samfundets stötter”
utövade han länge ett mer och mer stegrat
inflytande särskilt på dramatiken. Kärnan i hans
diktning var först problemet om kallets,
livsuppgiftens, krav och sedan hävdandet av individen
emot samhället, familjen, konventionen, men han
framhöll med skärpa, att hans dramer framför
allt voro människoskildring, icke tendensdikt. Att
I. under en stor del av sin verksamhet avsåg att
ingripa i kultur- och samhällsutvecklingen är
likväl obestridligt, och den oerhörda verkan av hans
författarskap framkallades just av att det
innehöll debatter över viktiga problem och gav
upphov till etiska, religiösa, sociala och politiska
diskussioner av stor räckvidd. Det tekniska
mästerskapet i uppbyggnaden av dramerna och det
småningom under handlingens gång skeende
avslöjandet av karaktärer och levnadsöden blevo
förebildliga för yngre dramatiker.
H :s samlade verk utkommo i 10 bd 1898—
1902 (med efterlämnade verk i 3 bd, 1909), i 7
bd 1919 (utg. av D. A. Seip) och i 20 bd 1928 ff.,
hans ”Breve” i 2 bd 1904. — Litt.: Monogr. av
G. Brändes (1898; ill. uppl. 1916), G. Gran (2
bd, 1918), R. Woerner (2 bd, 1923), E. Reich
(14 :e uppl. 1925), S. Höst (1927). H. Koht (2
bd, 1928—29) och Gerda Rydell (i932); H. W.
Freikow, ”H. I :s ’Brand’” (1936); O. Olsson,
’T:s dramer” (1937); H. Brenel, ”Etiska
motiv i H. I :s dramatiska diktning” (1941);
J-Faaland, ”H. I. og antikken” (1943); E.
Sigmund, ”I-studier” (s. å.) ; A. Duve, ”Symbolikken
i H. I :s skuespill” (1945); F. Bull, ”H. I :s Peer
Gynt” (1947); Bergliot Ibsen, ”De tre” (1948);
P. V. Rubow, ”Two essays” (1949).
2) Sigurd L, den föreg :s son,
skriftställare, politiker, ämbetsman (1859—1930), jur. dr i
Rom 1882, i diplomattjänst 1885—89, var
därefter verksam som publicist och utgav 1898—99
tidskr. Ringeren, var exp.-chef i inrikesdep. 1899
—1902, led. av
stats-rådsavd. i Stockholm
under Blehr 1902—03,
dess chef 1903—05
under Hagerup, led. av
Internationella
skiljedomstolen i Haag från
1906. I. var den, som
1899 från norsk sida
tog upp frågan om
egna norska konsuler,
och blev 1902 medl. av
andra
konsulatkommittén. Han spelade en
framträdande roll i
unionspolitikens avveckling. I. utövade ett livligt
skriftställarskap, omfattande ämnen från politik
och statsrätt till filosofi och dramatik. Bland
hans skrifter märkas essäsaml. ”Menneskelig
kvintessens” (1911). Han var sedan 1892 g. m. I.3).
3) Bergliot L, den föreg :s hustru,
sångerska, sopran (f. 1869), dotter till Björnstjerne
Björnson. I. har med sin välskolade röst och
sitt intelligenta föredrag vunnit stora framgångar
i hela Skandinavien.
4) L i 11 e b i 1 L, f. C h r i s t e n s e n,
dansös, skådespelerska och sångerska (f. 1900), g.
1918 m. de föreg:s son, filmregissören Tancred
I. (f. 1893). I. var
elev av modern,
skådespelerskan Gyda
Chris-tcnsen-Hambro, Hans
Bech och senare även
av Michail Fokin. Hon
deltog redan vid 14
års ålder i den sistn :s
europeiska turné.
Hennes sceniska
verksamhet är framför allt
knuten till Max
Rein-hardts namn. Hon
framträdde 1917 som
bärande kraft vid
den turné Reinhardt
då företog till Stockholm och Göteborg med
balettpantomimen ”Miraklet”. Sedermera erhöll
I. anställning vid hans teatrar i Berlin, där
hon i flera baletter och pantomimer gjorde
en stor succé. Som skådespelerska debuterade
L på Theatre Guild i New York som
Anit-ra i ”Per Gynt”. Senare har hon bl. a.
spelat Ellida i ”Frun från havet” (Ibsen) på
Lyric Theatre i London och Katharina i ”Så
tuktas en argbigga” på Malmö stadsteater (1946).
Sedan 1928 är I. knuten till Det nye teater i
Oslo; till hennes främsta roller på denna scen
räknas Hedda Gabler, Marguerite Gauthier i
”Kameliadamen”, Irene i ”När vi döde vakna”
och Gina Ekdal i ”Vildanden”.
Iby’cter, zool., se Gamfalkar.
1’bykos (lat. 1’bycus), forngrekisk lyriker från
Rhegion i s. Italien, levde omkr. 530 f. Kr. I.
förde ett kringvandrande liv och gästade en tid
Polykrates på Samos. Den bekanta legenden om
I :s tranor, vilka förrådde hans mördare, är en
hellenistisk uppfinning. I var berömd som erotisk
skald. Av hans dikter finnas endast fragment i
behåll (senast utg. i H. Diehls ”Anthologia
ly-rica græca”, del 2, 1925).
ICA, se Inköpscentralernas ab. ICA.
I’ca, stad i Peru, 270 km s. s. ö. om Lima;
omkr. 25,000 inv.; huvudstad i dep. I. (25,379
km2, omkr. 145,000 inv.). Järnväg till hamnstaden
Pisco; flygstation.
Ica’co, se Chrysobalanus.
I-chang [-t/au], stad i kin. prov. Hu-pei, vid
Yang-tsi-kiang; omkr. 108,000 inv. I. är
ändpunkt för flodfarten med större fartyg.
Ichnéu’mon [-k-], Herpe’stes ichneu’mon mu’n-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
