Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästdjuren - Hästdressyr - Hästefjorden - Hästen - Hästesko, ätter - Johan Henrik Hästesko af Målagård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
743
Hästdressyr—Hästesko
744
Nutidens häst
Pliohippus
(äldre pliocen)
Prosohippus
(yngre pliocen)
Miohippus
( Anchitherium)
(miocen)
Mesohippus
(oligocen)
Orohippus
(eocen)
Extremiteternas byggnad hos
några av hästens förfäder.
i klippiga trakter.
Till de hästliknande
sebrorna hör den
sedan 1870-talet
utrotade k v a g g a n,
E. quagga, som
tidigare levde i
väldiga skaror på
Kap-landets stäpper.
Den var till färgen
brunröd och randad
endast på huvudet
och halsen. Bland
ett flertal
hithörande underarter må
nämnas den numera
så gott som
utrotade b u r c h e
11-s e b r a n, E.
quagga burchelli, från
Sydafrika,
böhm-s e b r a n, E.
quagga boehmi, från
Östafrikas
stäpptrakter och
grant-s e b r a n, E. quagga
granti, från
Kenia-området. Denna
form uppträder i
skaror ofta om
många hundra djur.
I regel leva de
tillsammans med
struts och gnu.
De nu levande h. utgöra slutstadiet i en
lång serie, vars utveckling faller inom
tertiär-perioden. Dess första led anses vara Eohippus, en
rävstor, långsvansad form, som i sin tur härleddes
från Phenacodus (se Hovdjur). Eohippus från
tertiärtidens början sammanbindes genom en rad
väl kända mellanformer med det under
tertiärtidens sista skede uppträdande släktet Equus. De
första leden i denna serie levde i Amerika, medan
släktet Equus framgått ur till Europa utvandrade
former. Fossila Equus-arter äro kända även
från Amerika, ehuru släktet i denna världsdel
åter dog ut. De ”vildhästar”, som nu tumla om
på pampas och prärien, äro förvildade
avkom-lingar av tamhästar, som införts från Europa.
Hästdressyr, se Körning och Ridning.
Hästefjorden, insjö i s. Dalsland, Frändefors
socken, vid Bohuslänsgränsen; 10 km2, 61 m ö. h.
Avrinner genom Dalbergsån till Vänern.
Hästen, E’quus caba’llus, tillhör fam. h ä s
t-dju r. Om vilda hästar se Hästdjuren.
Tamhästen anses leda sitt ursprung från flera vilda
stamformer, näml, den asiatiska vildhästen,
tar-panen och den europeiska skogs- el. istidshästen.
Av den sistnämnda, som är en betydligt större
och grövre form, ha skelettlämningar påträffats
flerstädes i v. och s. v. Europa.
I motsats till den förr allmänna uppfattningen,
att h:s urhem vore att söka i det inre av Asien,
anses numera allmänt, att det varit i n. v. Europa
och särskilt i trakterna omkring Östersjön, som
h. först överförts till husdjur. Den ursprungliga
stamformen skulle sålunda ha varit den i dessa
trakter i forna tider allmänt förekommande
europeiska stäpphästen, som närmast överensstämde
med den asiatiska vildhästen. Sedermera ha även
tarpanen och den europeiska skogshästen tämjts.
Den europeiska stäpphästen är säkerligen att
betrakta som stamform för de mer el. mindre
ponnyartade hästraserna, ss. Englands
ponnyraser, Skandinaviens, östersjöländernas, Polens och
n. Rysslands ursprungliga hästtyper ävensom den
över större delen av Asien utbredda
tatarisk-mongoliska rasgruppen. Från tarpanen utbildades
den i forntiden så berömda assyriska och mediska
h., som säkerligen utgör stamformen för den
orientaliska rasgruppen, vars förnämsta
representant nu är den arabiska h. Från denna leder även
den engelska fullblodshästen sitt ursprung, och
genom förädling med dessa raser ha sedan alla
s. k. halvblods- el. varmblodiga raser
uppstått, ss. huntem, hackneyrasen,
clevelandra-sen, anglonormanden m. fl.
De tyngre el. kallblodiga raserna
härstamma alla från den europeiska skogshästen,
vars ursprungliga typ bäst torde återfinnas i den
gamla noriska el. pinzgaurasen, från vilken
sedan de särsk. i Nordsjöns kusttrakter allmänt
utbredda låglandstyperna, vanl. sammanfattade
under benämningen den flamländska el. frisiska
rasgruppen, utbildats. Till de viktigaste
kallblodiga raserna höra shire-, clydesdale-,
percheron-och boulonnaisraserna, belgiska el.
ardennerra-sen m. fl.
Åsikterna om tiden för h:s tämjning äro
delade; somliga uppge tiden omkr. 5,000, andra
tiden omkr. 2,500 år f. Kr. Hos de äldsta
asiatiska kulturfolken synes h. ha varit okänd som
husdjur, ända tills den omkr. 2,000 år f. Kr.
infördes genom de då inträngande barbariska
folkstammarna. I Egypten förekommer h. på
avbildningar först omkr. 1,700 år f. Kr., och i Arabien
var den okänd t. o. m. vid början av vår
tideräkning.
Hästesko, svenska och finländska adliga ätter.
Nära befryndade med dem voro trol. de s. k.
D ö n s b y- och Sj undbysläkterna, vilka
i vapnet förde en hästsko. Den senare är känd
genom Jakob Henriksson (kallas H. men
begagnade själv ej namnet; d. 1567), som ägde
Sjundby. Han var häradshövding och blev 1565
riksråd; som krigsöverste under kriget med
Danmark blev han slagen vid Axtoma 1565 och kom
1566 i dansk fångenskap.
Johan Henrik H. (af Målagård),
militär, Anjalaman (1741—90). Han blev 1787
överste och chef för Åbo läns reg. och deltog i
1788 års krig. Han sökte genom uppvigling bland
officerarna samt personliga föreställningar hos
konungen tvinga Gustav HI att draga den s. k.
Hussulaarmén, till vilken H:s regemente hörde,
tillbaka över gränsen, vilket också skedde 4 aug.
Vidare undertecknade han Liikalanoten av 9 aug.
och förbundsakten vid Anj ala av 12 aug. H.
fängslades i jan. 1789, dömdes till döden och
var den ende av Anj alamännen, som avrättades.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
