Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homeros - Home rule - Homespund - Homestead
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
Home rule—Homestead
450
ga diskussionen började med den tyske filologen
Wolfs ”Prolegomena” (1795). Wolf förnekade
möjligheten, att en man skulle ha kunnat
författa ett så omfångsrikt diktverk och antog, att
de homeriska dikterna voro en kollektiv diktning.
Wolfs argument voro ej nya, men han utförde
dem med stor skicklighet; de ha senare befunnits
ej vara hållbara. I stort sett ha tre olika
förklaringar om dikternas tillblivelse framställts. Enl.
den ena (G. Hermann m. fl.) var en kortare dikt
den ursprungliga kärnan, med vilken sedan
alltjämt nya tilldiktningar förenats. Enl. den andra
(K. Lachmann, ”Die Liederhypothese”) existerade
urspr. ett antal mindre dikter, vilka rätt
mekaniskt förenats till de båda stora eposen.
Sedermera upptogo emellertid de flesta forskare (A.
Kirchhoff, U. v. Wilamowitz-Möllendorff m. fl.)
en mera komplicerad hypotes: det förutsättes, att
en rik diktning av mindre epos existerat. Dessa
epos ha omformats och sammanfogats till större
epos, vilka i sin tur erhållit tillägg el. t. o. m.
underkastats omarbetningar. I denna uppfattning
finns plats för en stor diktarindividualitet, som
givit eposet dess planmässiga utgestaltning och
gripande form. Man kan tillägga denna det
traditionella namnet H. Den unitariska skolan, som
betraktar vartdera, ev. båda eposen som ett
individuellt verk av en enda stor diktare, har
emellertid alltid ägt företrädare och har på sista tid
tilltagit i betydelse och energi. Under de senare
åren har H.-analysen slagit in på en väg, som
leder till en uppfattning, som väl överensstämmer
med de resultat, som kunna vinnas ur de
historiska betingelserna för epikens uppkomst och
utveckling. ”Iliaden” är en stor diktares verk, men
denne har arbetat på grundval av äldre episka
dikter och folksagor, som han omformat för sina
syften och insmält i sin dikt. Denna s. k.
neo-analytiska skola som lägger stor vikt vid den
estetiska betraktelsen av dikten, förenar
analytiska och unitariska synpunkter.
Genom upptäckten av den mykenska kulturen
ställdes problemet på en ny bas. Det visades
näml., att från den mykenska tiden (1600—1200
f. Kr.) härrörande element, t. ex. beväpningen,
ingå i H. Ä andra sidan visa dikterna också drag
från långt senare tider; järnet är känt, fenicierna
behärska sjöfarten; Odysséen återspeglar
grekernas begynnande expansion över havet. Allt
detta tyder på den s. k. geometriska tiden och
början av den därpå följ, orientaliserande
perioden (900—600). Till det sålunda framkastade
problemet intaga forskarna mycket olika
ståndpunkt. Medan åtskilliga, särskilt arkeologer,
liksom en gång Schliemann synas anse H. som
väsentligen mykensk, skjuta de, som syssla med
den filologiska analysen, de mykenska elementen
åt sidan. Dessa torde vara att betrakta som
kvarlevor, bevarade genom århundraden av en
episk tradition och inbäddade i en senare diktning.
De homeriska dikterna uppfattas vanl. som
huvudsakligen mytologiska, men deras storhet
ligger i den gripande och intima
människoskildringen. Myten avklädes sina orimligheter, och
gudarna förmänskligas. Därtill komma i Odysséen
fa-NF X — 15
buleringslusten, skildringen av äventyr i avlägsna
länder och drag ur folksagan. H. utövade ett
oerhört inflytande på den grekiska litteraturen och
kulturen. Den följ. s. k., kykliska epiken samlade
och avrundade sagostoffet. Korlyriken upptog till
stor del den homeriska språkformen och det
mytologiska innehållet. H. var den första bok, som
sattes i händerna på det grekiska barnet, då det
skulle lära sig att läsa; H. föredrogs vid vissa
stora fester. Så blev H. allmän andlig egendom.
Den begynnande vetenskapliga forskningen
utgick i mycket från H. Diskussionen om
gudarnas och religionens uppkomst anslöt sig till
H.-förklaringen, likaså framställningen av
Greklands geografi. Språkliga iakttagelser framväxte
och utvecklades till vetenskaplig filologi,
textkritik och interpretation. — Litt.: G. Finsler,
”Ho-mer” (2 bd, 3:e uppl. 1924; bästa handbok med
analys av dikterna); P. Cauer, ”Grundfragen der
Homerkritik” (3æ uppl. 1921—23); M. P:son
Nilsson, ”Homer and Mycenæ” (1933).
Neoana-lys: W. Schadewaldt, ”Iliasstudien” (2:a uppl.
1943); I. Th. Kakrides, ”Homeric researches”
(1949); A. Wifstrand, ”H.” (1951). Bästa sv.
övers, av E. Lagerlöf, ”Iliad” (1912), ”Odyssée”
(1908); något förk. övers, av ”Iliaden” av B.
Risberg (1928). R. & E. Bochringer, ”Homer.
Bildnisse und Nachweise” (1939).
Home rule [håu’m rö’l], eng., ”hemstyrelse”,
på 1870-talet uppkommen benämning på de
irländska nationalisternas författningsprogram för
Irland och då närmast betecknande självstyrelse
med egen ministär och eget parlament men med
bevarad brittisk riksenhet. I något skiftande
former upptogs detta irländska önskemål 1886 av
Gladstone på det engelska liberala partiets
program. Först 1914 genomdrevs en h. bill av
As-quith men den trädde ej i kraft på gr. av
motstånd från Ulster under Carsons ledning. Efter
1 :a världskrigets slut och sedan fred slutits med
det upproriska Sydirland, genomfördes 1921 för
Sydirland vad man kallat dominion h., i det att
Sydirland blev en fristat med samma ställning
inom brittiska imperiet som de s. k. dominions.
Nordirland hade redan förut fått eget h. ung.
efter den ursprungliga planen.
Homespun [håu’mspan] (eng., hemspunnet),
eg. grova, tjocka och handvävda ylletyger av
handspunnet och följaktligen ojämnt garn från
England och Skottland; numera tyger, som, med
halvt el. helt fabriksmässig tillverkning, imitera
dylika. H. användes till sportkostymer, ulstrar,
reskappor o. s. v.
Homestead [håuzmsted], eng., ung. hemgård,
i U.S.A. uppkommen benämning på mindre
jordegendomar, vilka i odlingens och jordbrukande
familjeförsörjares intresse gjorts till föremål för
särskild skyddslagstiftning. Homesteadlagen 1862
gav varje medborgare över 21 år rätt att av
unionens jord på vissa villkor få högst 160 acres mot
skyldighet att där taga sin bostad och under 5
år ägna sig åt det upplåtna jordstyckets
uppodling. Efter denna tid skulle nybyggaren mot en
billig avgift erhålla full äganderätt till detta sitt
h. och fastebrev (patent) därpå; sedermera
kun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
