Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnsjukdomar - Hjärnskakning - Hjärnskål - Hjärnslag - Hjärntrusten - Hjärntryck - Hjärntumör - Hjärnuppmjukning, Hjärnvattusot - Hjärnverksamhet - Hjärpen, Hjärpås - Hjärre, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Hjämskakning—Hjärre
368
Hjärntumör (gliom), frilagd vid trepanation.
obevekligt och är förenat med allmänt avtynande
av kropps- och själskrafter, tills döden inträder.
Lätta fall av dessa följdtillstånd kunna gå till
hälsa. Mycket vanliga, för alltid bestående följder
efter även till synes lätta fall av sjukdomen äro
minnesrubbningar, karaktärsförändringar,
bristande initiativ och höggradig trötthetskänsla. Den
medicinska vetenskapen känner ingen effektiv
behandling av denna sjukdom.
Hj ärntumörer förekomma i ett stort
antal former, bl. a. som gliomer och
sarko-mer, syfilitiska tumörer, gu’mmata, stora
tu-berkler och i sällsynta fall kräfta, vilka båda
sistnämnda äro sekundära och sålunda
förutsätta tuberkulos el. kräfta på något annat
ställe inom kroppen. Alla svulster åstadkomma
en lokal förstöring på den plats, där de sitta, och
därjämte småningom vanl. ett höjt allmänt
hjärn-tryck. Oftast medföra de huvudvärk,
själsför-mögenheternas avtrubbning, rubbningar i
synförmågan, konvulsioner, förlamningar m. m. Läget
av en h. kan i regel fastställas genom
röntgenundersökning och ibland genom
elektroencefalo-grafi. Operationstekniken av h. har glädjande nog
på senare år haft en storartad utveckling.
Hjärnvattusot (hydroce’phalus) är en
vanl. under fosterlivet börjande abnorm samling
av hjärnvätska inom hjärnkamrarna med
kroniskt förlopp. Orsaken torde vara att söka i
tidigt i hj ärnhinnorna uppstående inflammationer,
som hindra avflödet av hjärnvätskan ur
hjärnkamrarna (se Hjärna och Hjärntryck). Om icke
det med hjärnvattusot behäftade fostret redan vid
födelsen dukar under, brukar sjukdomen snart
medföra en betydande förstoring av huvudet, som
blir klotrunt med över det lilla ansiktet starkt
överskjutande panna, vida fontaneller och stora,
öppna sömmar mellan de tunna huvudskålsbenen.
Därvid utspännes hjärnan till en tunn blåsa och
störas el. upphävas vissa av hjärnans funktioner.
Sällan lyckas man hejda sjukdomen. I de flesta
fall duka offren under i första månaderna; några
ha dock i årtionden fått släpa på sitt tunga huvud,
som de icke förmå uppbära. På senare år har
s. k. hjärnsvullnad beskrivits, som beror
på en förändring av hjärncellernas kolloider och
leder till ökning av hjärnans volym med ökat
hjärntryck, vilket kan bli så stort, att döden
följer. Hjärnsvullnad uppträder bl. a. vid epilepsi
och efter slag mot skallen. — Om h j ä r
n-bråck se d. o.
Hjämskakning, se Hjärnsjukdomar.
Hjärnskål, den välvda del av huvudets ben,
som innehåller hjärnan.
Hjärnslag, se Hjärnblödning.
Hjärntrusten, eng. Brain Trust, president F.
D. Roosevelts benämning på de nationalekonomer
och finansmän utanför kabinettet, som voro hans
rådgivare vid ansträngningarna att genom
statsingripanden och sociala reformer häva
depressionen i U.S.A. 1933 ff. Mest känd var prof.
Raymond Moley.
Hjärntryck. Hjärnan och ryggmärgen ligga
ej tätt intill de fasta väggar, som begränsa
hjärn-ryggmärgshålan, utan äro i denna upphängda i
en vätska, cerebrospinalvätskan (se
Hjärna). Den utövar alltid ett lindrigt tryck på
hjärnan, men detta kan av olika orsaker ökas, och
då uppstår lätt s. k. hjärntryck.
Cerebrospinalvätskan resorberas ständigt, och ny vätska
avsöndras samtidigt. Sker avsöndringen för hastigt
el. resorptionen för långsamt, ökas
vätskemäng-den; då hålans väggar kunna ge efter endast helt
obetydligt, måste det ökade utrymmet vinnas på
hjärnans bekostnad. Samma förhållande inträder,
om innehållet i hjärnhålan ökas, t. ex. genom en
blodutgjutning el. en tumör. Själva
hjärnsubstansen låter icke komprimera sig men väl de i
hjärnan förlöpande blodkärlen. Vid tryckets ökning
utöver en viss grad blir följden först en
sammanpressning av blodkärlen, vilken i sin ordning
lätt förorsakar en rubbning i blodtillförseln,
d. v. s. hjärnanemi. De viktigaste symtomen äro
vid hastigt ökat akut h.: omtöckning,
kräk-ningar, långsam puls och långsam andning,
konvulsioner ; vid kroniskt h.: huvudvärk,
psykisk och fysisk trötthet samt ödem i synnerven.
Vanlig huvudvärk torde oftast bero på en
stegring av h. av övergående natur. H. förekommer
förnämligast vid blödningar och tumörer, som
befinna sig inuti hjärnhålan el. utifrån inkräkta
på dess utrymme, samt vid olika slags
inflammationer i hjärnan och hjärnhinnorna. Sjukliga
processer, inflammationer och svulster i närheten av
cerebrospinalvätskans avflöden i bakre
skallgropen ge redan på ett tidigt stadium starkt ökat h.;
stora tumörer i t. ex. pannloben behöva däremot
ej framkalla detta symtom. H. mätes genom
införandet av tunna kanyler antingen i
hjärnhinnor-nas rum (hj ärnpunktion) el. också genom
suboc-cipitalpunktion samt lumbalpunktion. Kroniska
former fordra öppnande av skallen för avlastning
av trycket (palliativ trepanation).
Hjärntumör, se Hjärnsjukdomar och
Hjärntryck.
Hjärnuppmjukning, Hjärnvattusot, se
Hjärnsjukdomar.
Hjärnverksamhet, se Hjärna.
Hjärpen, Hjärpås, se Järpen, Järpås.
Hjärre, Albert, veterinär (f. 1897 23/n),
veterinärexamen 1922, prof, vid Veterinärhögsk.
1930, chef för Statens veterinärmedicinska
an
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
