Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärne, 3. Harald - Hjärne, 4. Erland - Hjärne, 5. Karl-Gustav - Hjärnes plåster, tvålplåster - Hjärnes testamente, Hjärnes beska kryddor, Hjärnes livskryddor - Hjärnfeber, epidemisk - Hjärnhinneinflammation - Hjärnhinnor (meninger)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Hjärnes plåster—Hjärnhinnor
362
na 1905 verksam del i frågans behandling. H.
var 1909—18 led. av Första kammaren men
spelade där ej någon mera framträdande roll. —
H. utövade ett mångsidigt författarskap på det
historiska och politiska området. Bland hans
skrifter må nämnas ”Våra ståndsriksdagar” (i
Sv. Tidskr. 1875), ”Skandinavisk laghistoria”
(ibid. 1876), ”Reformationsriksdagen i Västerås”
(1893), ”Gustaf Adolf, protestantismens
förkämpe” (1901), ”Revolutionen och Napoleon”
(1911) samt ”Stat och kyrka” (1912). En grupp
för sig inom H:s produktion utgöra de arbeten,
som behandla Östeuropas, särskilt Rysslands,
historia i dess samband med Sveriges, särskilt Karl
XII:s-problemet. I sin epokgörande essä ”Karl
XII. En uppgift för svensk häfdaforskning” (i
Vintergatan 1897) hävdade H. nödvändigheten
att betrakta Karl XII från allmänt europeisk
synpunkt och vid behandlingen av hans historia
använda ett mångsidigare källmaterial än
tidigare. Sina synpunkter tillämpade H. bl. a. i
”Karl XII. Ömstörtningen i Östeuropa 1697—
1703” (1900—02) samt i några mindre
uppsatser. En annan specialitet, varom H. var täml.
ensam inom svensk historieforskning, är östasiens
historia. En stor del av H:s författarskap
föreligger i tidnings- och tidskriftsartiklar,
broschyrer o. dyl. Åtskilliga av dessa äro intagna i
essäsamlingarna ”Blandade spörsmål” (1903),
”östan-ifrån” (1905), ”Svenskt och främmande” (1908),
”Ur det förgångna” (1912), ”Östeuropas kriser
och Sveriges försvar” (1914), ”Från
försvars-striden” (s. å.) öch ”Finländska frågor” (1920).
På H:s 60-årsdag 1908 tillägnades honom av hans
lärjungar en vetenskaplig festskrift, ”Historiska
studier”, innehållande bidrag av 27 förf, samt
en Hjärnebibliogr. av A. Grape. — En samlad
uppl. av H:s skrifter påbörjades 1932. — H:s
storhet och styrka lågo icke i den
genomarbetade detalj framställningen utan i de
geniala och väckande uppslagen, och genom dem
kom han att utöva ett mäktigt inflytande icke
blott på sina personliga lärjungar utan även på
svensk historisk och politisk bildning över huvud.
— Litt.: G. Jacobson, ”Mellan Geijer och Hjärne”
(1944).
4) Erland H., den föreg:s son, historiker
(f. 1887 13/?), fil. lic. 1915, amanuens vid
Uppsala univ.-bibl. 1924, prof, i historia vid
Uppsala univ. 1930; fil. hedersdr i Uppsala 1932.
H., som särsk. ägnat sig åt studiet av den
forn-historiska tidens ledungsväsen och de inre
förhållandena under 1700-talets första årtionden,
har bl. a. utg. ”Från vasatiden till frihetstiden”
(1929), ”Rod och runor” (1946) och ”Roden”
(1947).
5) Karl-Gustav H., ämbetsman (f. 1892
W4), jur. kand. 1916, led. av Dalautredningen
1923, dess ledare 1932, assessor i Svea hovrätt
1925, hovrättsråd 1931, byråchef för lagärenden
i Justitiedep. 1932, justitiekansler 1933 och
regeringsråd sedan 1937.
Hjärnes plåster, tvålplåster, emplastrum
Hjaernei (e. saponaturn), berett av 89 delar
blyplåster, 10 delar vit tvål och 1 del venetiansk
ter
pentin, har haft vidsträckt medicinsk användning
och är ännu ett i folkmedicinen värderat medel
mot gikt och reumatism. Namnet efter C. H.
H j ärne.
Hjärnes testamente, Hjärnes beska
kryddor, Hjärnes livskryddor,
species amarae Hjaernei, en kryddblandning,
bestående av saffran, lärksvamp, zedoariarot,
rabarberrot, myrra, gentianarot, aloe och teriak, användes,
lagt på brännvin el. konjak, i folkmedicinen som
medel mot gallsten och ansågs fordom som ett
verkligt livselixir. Namnet efter C. H. Hjärne.
Hjärnes beska elixir, H:s droppar,
elixir amarum Hjaernei, ett med sprit berett
utdrag på förutnämnda kryddblandning.
Hjärnfeber, epidemisk, se
Hjärnsjukdomar.
Hjärnhinneinflammation, se Hjärnsjukdomar.
Hjärnhinnor (grek, méninges, meni’nger).
Man skiljer sedan gammalt på 3 h., näml, hårda
h. och de båda mjuka h., spindelvävshinnan och
kärlhinnan. 1) Den hårda hjärnhinnan,
düra mäter, bildar en stram, senlik
bindvävshin-na på hjärnskålens insida. Den är hos barn
överallt starkt fixerad till denna, hos äldre
endast på skallbasen. Hårda h:s insida är glatt,
endotelklädd och genom en springbildning,
sub-durala rummet, skild från spindelvävshinnan.
Hårda h. bildar även skiljeväggar mellan olika
hjärnpartier; längsgående sådana finnas i
skiljefårorna mellan stor- och lillhjärnans hemisfärer
(se Hjärna), falx ce’rebri och cerebe’lli, samt en
tvärgående sådan mellan stor- och lillhjärnan,
vilken bildar ett tältformat tak över lillhjärnan,
lillhjärnstältet, tentörium cerebelli, — 2)
Spindelvävshinnan, arachnoidea, är utåt mot
hårda h. glatt och endotelklädd, inåt övergår den
i ett nät av endotelklädda balkar och hinnor, som
förena den med kärlhinnan. Härigenom bildas
ett komplex av större el. mindre rum, s u
b-arachnoidalrummen, i vilka
cerebrospi-nalvätskan flyter fram. Här finnas också
hjärnans större blodkärl. Hinnan följer icke med i
hjärnans fåror och veckbildningar utan bryggar
över dessa, varigenom på flera ställen större, av
cerebrospinalvätska fyllda rum, cisterner,
uppkomma. Det största, ciste’rna mägna, är beläget
mellan lillhjärnan och förlängda märgen.
Spindelvävshinnan skjuter in fransliknande bildningar,
arachnoidalvilli, i hårda hj ärnhinnans
blodledare. — 3) Kärlhinnan, pia mäter,
smyger sig överallt tätt till hjärnans yta och
är rikligt försedd med blodkärl, vilka där bilda
Tvärsnitt genom hjärnhinnorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
