Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärna - Hjärnabscess, Hjärnanemi - Hjärnarp - Hjärnbalken - Hjärnbarken - Hjärnbihang - Hjärnblödning - Hjärnbrygga - Hjärnbråck - Hjärne (Hiärne), ätt - Hiärne, 1. Urban
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357 Hjärnabscess—Hjärne 358
kropp och särsk. i förh. till ryggmärgen den
största och tyngsta av alla h. Hjärnvikten
är i allm. lägst hos primitiva folkraser. För
australnegrerna uppgives den vara 1,185 g, för
negrer 1,244, för kineser 1,332 och för kaukasier
t,335- Man har funnit, att skallkapaciteten hos de
gamla egypterna understiger de moderna
kulturfolkens. Neanderthalmänniskan hade betydligt
mindre h. än den moderna människan. Särsk. visa
dess pannlober en svag utveckling. Som
medelvikt för den vuxne europeiske mannens h. har man
angivit 1,375 g, för den vuxna kvinnans 1,245
g-H:s vikt når sitt maximum vid 20-års-åldern,
håller sig därefter stationär till uppemot
45-års-åldern, varefter den åter börja avtaga. Av h:s
vikt kunna icke dragas några direkta
slutledningar om intelligensgraden. I allm. har dock
mänsklighetens intellektuella elit stora h. Å
andra sidan finnas idiothjärnor, som vägt över
2,000 g. De människor, vilkas hjärnvikt
understiger en viss undre gräns, ha icke normalt
utvecklade själsförmögenheter (idioter). H:s
prestationer bero dock icke i sista hand på dess
storlek utan på den fysikalisk-kemiska
beskaffenheten i dess finare strukturer, vilka faktorer icke
låta sig påvisas vid den anatomiska
undersökningen. Teoretiskt sett finnas obegränsade möjligheter
för en vidare utveckling, särsk. av hjärnbarken.
Så kan t. ex. omfånget av de högre
associations-centra utökas genom ytterligare välvning av
he-misfärens konvexa yta. — Litt.: I. Broman,
”Människohjärnan” (2:a uppl. 1942).
Hjämabsce’ss, H järnanemi, se
Hjärnsjukdomar.
Hjärnarp, socken i Kristianstads län, Bjäre
härad, n. om Ängelholm; 63,21 km2, 1,788 inv.
(1951). Omfattar Hallandsås’ sydsluttningar
närmast v. om Västersjön och därintill belägna del
av Ängelholmsslätten. 2,792 har åker.
Handelsorten H j ä r n a r p kring kyrkan har 385 inv.
Egendomar: Ulriks fält och Huntly. Vid
landsvägen över åsen ligger Margaretetorps
gästgivargård. Nuv. kyrkan byggdes 1838—43. Ingår i H:s
och Tåstarps pastorat, Lunds stift, Bjäre
kontrakt; bildar tills, m. Tåstarp storkommunen
Hjärnarp; 85,40 km2, 2,532 inv. (1952).
Hjärnbalken, se Hjärna.
Hjärnbarken, se Hjärna.
Hjämbihang, se Hypofys.
Hjärnblödning (haemorrhagi’a cPrebri,
apo-plexüa ce’rebri) är i allm. en sjukdom för den
högre åldern, sällsynt före det 40 :e året. Vid
uppkomsten spelar ärftlighet otvivelaktigt en stor
roll i form av ärftlig benägenhet för
blodkärls-sjukdomar (arterioskleros). Den viktigaste
orsaken till arterioskleros är emellertid för högt
blodtryck. Vanl. uppstår vid åderförkalkning i
pulsådrorna en skörhet i väggarna. Ett sådant skört
ställe brister lätt, och vanligt är, att bristningen
äger rum i hjärnans centrala kärl. Blodet pressas
då ut i hjärnmassan, spränger sönder denna och
gör den funktionsoduglig. Blödningar kunna dock
uppkomma på annat sätt, t. ex. inom
hjärntumörer. Sedan en dylik blödning avstannat, ske
småningom en uppsugning och ett bortförande (re-
sorption) av blodet. H:s symtom och prognos bero
av blödningens storlek och läge.
Större och hastigare påkommande blödningar,
s. k. h j ä r n s 1 a g, ge sig till känna genom
medvetslöshet och mer el. mindre utbredda
förlamningar, vilka nästan alltid inskränka sig till
ena kroppshalvan (därav termen hemiplegi,
av grek, hémi, halv, och plegè, slag). På grund
av nervbanornas korsning inom centrala
nervsystemet träffar förlamningen den kroppshalva,
som är motsatt den hjärnhalva, som är sätet
för blödningen. Mindre blödningar behöva ej
medföra medvetslöshet; även förlamningar kunna
saknas el. vara föga utbredda. Varje större härd
i den vänstra hemisfären ger (hos högerhänta)
ofta talrubbningar, afasi (se d. o.). Även i
andra hänseenden försvagas ofta
själsförmögen-heterna vid en hjärnblödning; i synnerhet lider
minnet. Recidiv av hjärnslag äro ej ovanliga.
Behandlingen är väsentligen profylaktisk och
består först i att söka förebygga förändringarna
i hjärnans blodkärl. Utom av ålderdom
påskyndas dylika av alkoholism, vällevnad, syfilis,
blyförgiftning m. m. I det akuta stadiet behandlas
hjärnblödning med sängläge och noggrann allmän
sjukvård för att förebygga komplikationer
(liggsår). Man kan efter någon tid med lämpliga medel
(övning, gymnastik, bad, elektricitet) söka
uppöva ledningsbanor och centra. Även vid svåra
fall av hemiplegi återvinner patienten vanl. sin
rörelseförmåga, så att han kan förflytta sig utan
större svårighet. Vissa former av h. kunna bli
föremål för kirurgiska ingrepp. Detta gäller
bl. a. sådan h., som beror på bristning av ett
sjukligt utvidgat kärl (s. k. aneurysm); genom
att underbinda kärlet söker man förekomma ny
blödning.
Hjämbrygga, se Hjärna.
Hjämbråck. I samband med större el. mindre
defekter i hjärnskålens förbening förekomma
bråckliknande utbuktningar på huvudet. Ett
sådant bråck kallas meningocele, om det endast
innehåller hinnor och hjärnvätska,
meningo-ence-phalocele, om det även innehåller hjärnsubstans.
Medfödda h. träffas oftast i nacken och vid
näsroten, förvärvade uppstå på grund av luckor, som
i skallens ben vållats av yttre våld, operationer
el. sjukdomar. Somliga h. kunna behandlas
operativt.
Hjärne (Hi är ne), adlig ätt, härstammande
från Erlandus Jonæ Hiærne (1596—1652), född i
Älgå sn, Värmland, slutl. kyrkoherde i staden
Nyen, Ingermanland. Son till denne var H.i),
adlad 1689. En på finska riddarhuset 1818
im-matrikulerad gren utslocknade 1905.
1) Urban Hiärne, läkare, naturforskare
(1641—1724). H. var född i Nyenskans i
Ingermanland, blev student i Uppsala 1658 och skrev,
med anledning av den unge Karl XI :s vistelse
där 1665, efter holländsk förebild sorgespelet
”Rosimunda” (utg. av P. Hanselli, 1856),
uppfört på Uppsala slott med av H. målade
dekorationer. Ungefär samtidigt upplevde H. i Reval
en förälskelse, som han skildrat i herderomanen
”Stratonice” (fragment). Han försökte sig även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
