Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hitler, Adolf - Hitlerjugend - Hitopadeśa - Hitra (Hiteren) - Hittarp - Hittebarn - Hittebarnshus - Hittegods - Hittelön - Hitterdal - Hittorf, Johann Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Hitlerjugend—Hittorf
324
G. Strasser, som själv aspirerade på höga
poster men av H. i dec. 1932 utstöttes ur partiet.
Det lyckades H. att övervinna krisen, och i jan.
1933 inleddes och slufördes de underhandlingar,
som ledde till H:s utnämning till rikskansler i
spetsen för ett kabinett, vars viktigaste poster i
övrigt tilldelades v. Papen och de tysknationella.
Från denna tid sammanfaller H:s historia med
Tysklands. Snabbt lyckades H. att krossa allt
inre motstånd, kasta sina ursprungliga
koalitions-kamrater åt sidan och uppbygga en
maktställning för sig själv och sitt parti, som har få
motstycken i världens historia. När allvarlig
jäsning ånyo utbröt inom partiet, lät han i juni
1934 anställa ett formligt massmord på de
vänsterelement inom partiet, som han misstrodde.
När Hindenburg s. å. avled, blev H. statschef
som ”Führer und Reichskanzler”. En ny
utrensning, riktad mot de moderata, verkställde
han i febr. 1938. I sina utrikespolitiska tal
bedyrade H. till en början och länge sin
obrottsliga fredsvilja. Samtidigt igångsattes en kraftig
upprustning. I okt. 1937 kungjorde H. för sina
närmaste rådgivare sin avsikt att beträda de
krigiska erövringarnas väg, närmast mot Österrike
och Tjeckoslovakien. H:s försök 1938—39 att
vinna Polens anslutning till en antirysk politik
misslyckades, och han anföll i sept. 1939 i
stället Polen och inledde därmed 2:a världskriget.
Ett nytt kapitel inleddes i H:s historia: han blev
fältherre. Hans planer kritiserades starkt av
Tysklands ledande militärpersoner, som
motarbetade dem. Frågan om H. som strateg torde stå
öppen. Att hans krigföring i hänsynslöshet
söker sin like, är uppenbart. Den avgörande
vändpunkten i kriget var det av H. mot all
diplomatisk och militär sakkunskap i juni 1941 inledda
angreppet mot Sovjetunionen samt de militära
motgångarna 1942. För H. började nu vägen
nedåt, och den blev brant. H:s tro på sin
mission hade, såsom klart framgår av hans tal,
under nedgångsåren överskridit gränsen till det
abnorma. Han kunde icke se nederlaget utan sökte
sporra sitt folk och avskräcka sina motståndare
genom ökat skräckvälde. Sedan olika militära
anslag mot H. — det viktigaste var
attentatsförsöket i juli 1944 — misslyckats, återstod för
det tyska folket blott att med H., vars psykiska
och fysiska krafter höllo på att sina, fortsätta
den av honom anbefallda kampen till det bittra
slutet. I april 1945 var H:s maktområde
inskränkt till delar av Berlin, som han styrde från
en bunker vid rikskanslerpalatset. Jämte honom
funnos där bl. a. Bormann, H:s främste
rådgivare under de sista åren, och Eva Braun,
väninna och troligen älskarinna till den erotiskt föga
intresserade H. In i det sista bibehöll han den
totala makten över sitt hopsmältande välde samt
hoppades alltjämt på militär undsättning. Då
denna uteblev, ingick han äktenskap med Eva
Braun. 30i\ 1945 begingo de båda självmord,
deras kroppar brändes. H:s orubbliga tro på sig
själv och sin mission gav honom styrka men blev
även hans fördärv. Ingen statschef har som H.
så djupt dragit med sig i sitt fall det folk han
styrt. Mot främmande folk, främst judarna, gick
han fram på ett sätt, som torde sakna motstycke
i historien. — Viktiga källor till H:s historia
äro ”Mein Kampf” och hans tal. K. Heiden ger
i ”Der Führer” (1944; sv. övers, s. å.) en
väldokumenterad framställning av H:s historia före
1934, H. R. Trevor-Roper skildrar övertygande
hans slut i ”The last days of H.” (1947; sv.
övers, s. å.).
Hftlerjugend [-jögant], (ty., till Jugend,
ungdom), de tyska nationalsocialisternas
ungdomsorganisation, grundad 1925. — Efter partiets
övertagande av makten blev medlemskap av H.
1936 obligatoriskt för all tysk ungdom, och
organisationen blev vid sidan av skolan ett medel
för nationalsocialisterna att vinna ungdom för
sina ideal, fostra den till anhängare av partiet
och förbereda den för krigets värv. Utom H.
i egentlig mening, som omfattade manlig
ungdom i åldern 14—18 år, hörde till
organisationen Bund deutscher Mädel (kvinnlig ungdom 14
—18 år), Glaube und Schönheit (kvinnlig
ungdom 19—21 år) samt Das deutsche Jungvolk och
Deutsche Jungmädel för barn under 14 år.
Ledare för H. voro B. v. Schirach 1931—40,
därefter A. Axman.
Hitopade’sa, skt, nyttig undervisning, namn på
ett utdrag ur den indiska fabelsamlingen
”Pan-catantra”. Författaren heter Näräyana. — Jfr
J. Hertel, ”Über Text und Verfasser des H.”
(1897) och ”Das Pancatantra” (1914) samt hans
ty. övers, av H. (1894).
Hitra, förr Hiteren, ö utanför inloppet
till Trondheimsfjorden, Sör-Tröndelag fylke; 565
km2, 3,000 inv. Intill 370 m ö. h.
Hittarp, fiskläge i Allerums sn i Skåne.
Hittebarn, spätt barn, som utsatts och
övergivits av sina föräldrar och sedermera funnits
av andra. Därest kännedom om modern el.
hennes kyrkoskrivningsort ej kan vinnas, skall h.
kyrkoskrivas i den församling, där det funnits,
och antecknas som h.
Hittebarnshus, anstalter, där hittebarn på
allmän bekostnad uppfödas och uppfostras. H.
började inrättas redan under den tidigare
medeltiden, det första i Milano 787, och blevo under
dennas senare del tämligen allmänna. De
lyckades bibehålla sig i de romanska länderna och
i Ryssland; i de germanska länderna ha de i
allm. försvunnit.
Hittegods, lösören, som kommit ur ägarens
besittning och sedan av annan hittats; jfr Fynd.
Hittelön, ersättning, som ägaren till upphittat
gods enl. lag har att lämna åt upphittaren för
godsets återfående (jfr Fynd). H. skall utgå
med skäligt belopp, som i brist på åsämjande
mellan ägaren och upphittaren får bestämmas av
domstol.
Hitterdal, ort i Norge, se Heddal.
Hi’ttorf [-årf], Johann Wilhelm, tysk
fysiker och kemist (1824—1914), från 1856 prof,
i kemi och fysik vid univ. i Münster. H:s
experi-mentalundersökningar föregrepo en långt senare
följande teoretisk utveckling. Särskilt gäller detta
hans viktiga arbeten om elektrolys. H. visade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
