Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hettiter (hetiter, hittiter, hetéer, chetiter) - Kultur - Litt. - Hettitiska språket - Hettner, 1. Hermann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Hettitiska språket—Hettner
256
na en påfallande obetydlig roll, medan däremot
hurritiska gudomligheter göra sig starkt
gällande. I spetsen för den månghövdade gudaskaran
står en solgudinna, vars namn ännu icke är med
säkerhet känt. Som hennes gemål men tydligt
underordnad henne gällde åskguden. Ett
karakteristiskt drag i h:s uppfattning av gudarna
framgår därav, att de gärna framställas
stående på djur. Mytologien var rikt utvecklad,
likaså ritualväsendet. Templen med deras ofta
mycket talrika personal spelade stor roll. — H.
använde jämsides två olika skriftsystem,
dels en något modifierad form av kilskriften,
känd framför allt från arkivet i Bogazköy, dels
en bildskrift, den hettitiska hieroglyfskriften,
vars slutgiltiga tolkning tack vare fynden i
Karatepe numera torde ligga inom räckhåll. ■—
På litteraturens område var den
babyloniska påverkan synnerligen stark. Men h.
ha också gjort en betydelsefull egen
litterär insats. Deras historiska texter äro sakliga
och klara relationer över händelseförlopp,
framställda med utpräglat sinne för historiska
sammanhang och fria från svulstigt smicker för
kungarnas personer. — Hettitisk konst i
egentlig mening föreligger endast från det yngre
rikets och de senhettitiska stadsstaternas tid. Av
arkitektur från stormaktstiden finnas huvudsaki.
fästningsverk kvar i någorlunda bevarat skick.
Andra byggnader, både offentliga och privata,
voro i regel uppförda av trä och soltorkat
tegel på ett fundament av sten. Från
senhetti-tisk tid är monumentbeståndet rikare. Nu
utbildades fullt det s. k. chilani-huset, en hettitisk
arkitekturform av speciellt intresse, som
övertogs av assyrerna och spelar en stor roll i
as-syrisk arkitektur. Dess karakteristiska form är
en av två torn flankerad förhall med två
kolonner framför ett tvärlagt huvudrum. Klarast
framträder för oss den hettitiska konsten i
skulpturen, som finns rikligt företrädd både från
stormaktstiden och från senhettitisk tid. Den
utmärkes av en viss primitiv grovhet men
saknar ingalunda livfullhet och kraft.
Huvudmassan av de bevarade monumenten ha tjänat
arkitektoniska ändamål, dels som utsmyckning av
portaler, dels som reliefdekoration på
väggarnas bärande stenskikt, ortostaterna. Andra
viktiga monument från denna tid äro de väldiga,
i klippor uthuggna reliefer, som finnas på ett
flertal ställen i Mindre Asien men framför allt
i den ryktbara klipphelgedomen vid Yazilikaya
utanför Bogazköy. Den senhettitiska skulpturen,
som är en direkt fortsättning på stormaktstidens,
illustreras bäst av fynden från Karkemisj,
Zincirli och Karatepe. Från denna tid finns även
fristående monumentalskulptur bevarad.
Konsthantverket vittnar om högt tekniskt kunnande.
Litt.: J. Holt, ”Hittiterne og deres sprog”
(1933); A. Götze, ”Hethiter, Churriter, Assyrer”
(1936); H. Th. Bossert, ”Altanatolien” (1942).
Hettitiska språket, beteckning för det
officiella språket i hettitriket. Under 1800-talets
lopp gjordes flerstädes i Mindre Asien och n.
Syrien fynd av inskrifter på ett egenartat hiero-
glyfliknande alfabet, vilka misstänktes härröra
från hettiterna, men vilkas dechiffrering hittills
ej varit möjlig. Nästa stadium i den hettitiska
språkforskningens historia var upptäckten av
några i Tell el-Amarna-arkivet ingående brev
från en furste i landet Arzawa; dessa
identifierades sedan som hettitiska, och deras idiom
bestämdes av utgivaren, J. Knudtzon, som
indoeuro-peiskt. Sin egentliga grundläggning erhöll den
hettitiska språkvetenskapen genom de av H.
Winckler och A. Puchstein 1906—07 företagna
utgrävningarna av ruinerna av hettitrikets forna
huvudstad vid Bogazköy i Mindre Asien. Då
upptäcktes ett arkiv på ej mindre än c:a 10,000
lertavlor, där man begagnat den inlånade och
i någon mån modifierade sumero-akkadiska
kilskriften. De undersökta texterna ha visat sig
innehålla fem (sex) språk: a) Det egentliga
h., det officiella språket. Dess indoeuropeiska
karaktär påvisades av F. Hrozny 1915 och
torde numera vara allmänt antagen. Indoeuropeisk
är framför allt språkets morfologiska karaktär,
ordskatten synes däremot erbjuda endast ett
fåtal indoeuropeiska element, b) L u i s k a n, ett
med all säkerhet med hettitiskan nära besläktat
språk, som synes ha talats av ett indoeuropeiskt
folk, som tillhörde en ännu tidigare
invandrings-bölja än hettiterna; dess centrum i hettitisk tid
var landskapet Luya (ung. motsvarande v.
Cili-cien, Isaurien och s. Lykaonien). c) Chat ti,
uppkallat efter inskrifternas benämning, som
återfinnes i G. T:s hittim och det moderna
het-titer. Detta språk är tydligt icke-indoeuropeiskt;
det utmärkes framför allt genom den rika
användningen av prefix i st. f. suffix. Det är med
säkerhet de ursprungliga invånarnas språk, men
står i övrigt ännu isolerat, d) C h u r r i,
uppkallat efter inskrifternas benämning, synes vara
nära besläktat med det i Mitanniriket talade,
icke-indoeuropeiska och ännu isolerade språket,
e) B a 1 a i, ännu förmodligen blott känt till
namnet. f) I en hippologisk traktat, som funnits
bland lertavlorna i Bogazköy-arkivet, vidare i
ett fördrag mellan en hettitkonung och en
konung av Mitanni samt i smärre inskrifter från
Tell el-Amarna och Bogazköy förekomma en del
person- och gudanamn samt termer av utpräglat
arisk karaktär; de synas närmast härröra från
en västlig gren av de ariska folken, som vid
dessas framträngande i Främre Asien vek av
åt v. till Mindre Asien och s. till Syrien, medan
huvudmassan trängde mot Iran och Indien. —
Litt.: L. Delaporte, ”Manuel de langue hittite”
(4 bd, 1929—33); J. Friedrich, ”Hethitisches
Ele-mentarbuch, 1—2 (1940—46), ”Hethitisches
Wör-terbuch”, 1 (1952).
Hettner. 1) Hermann H., tysk
litteratur-och konsthistoriker (1821—82). Han blev 1851
prof, i estetik i Jena men flyttade 1855 till
Dresden som prof, vid konstakad. Av H:s skrifter
må nämnas ”Die romantische Schule in ihrem
Zusammenhang mit Goethe und Schiller” (1850)
och hans huvudarbete, ”Litteraturgeschichte des
18. Jahrhunderts”, som omfattar den engelska
(1856), den franska (1860) och den tyska (4 bd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
