Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hermansson, Mattias von - Hermant, Abel - Hermas - Hermelin (zoologi) - Hermelin (pälsverk) - Hermelin (gruvsamhälle) - Hermelin, ätt - Hermelin, 1. Olof (Skragge) - Hermelin, 2. Samuel Gustaf - Hermelin, 3. Olof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
H ermant—Hermelin
210
första
riksdagstid-ningen. 1759 blev han
statssekr. för
utrikes-ärenden och fick 1762
i uppdrag att föra de
underhandlingar med
drottningen, som
skulle inleda försoning
mellan hovet och
hattpartiet. Vid riksdagen
1765—66 kommo
mössorna till makten. H.
förflyttades till
presi-dentskapet för
Kammarrevision. Han
framdrev nu genom sabotage och i intimt
samarbete med hovet den strid, som ändade med
konungens abdikation 1769 och hattsegern vid
riksdagen i Norrköping. Från 1767 president för
Kammarkollegium, inträdde han 1769 i rådet.
Avsatt av mössorna 1772, blev han efter revolutionen
åter inkallad i rådet, där han kvarstod till dettas
upplösning. 1777 utnämndes han åter till president
för Kammarkollegium; 1786 blev han en av de
aderton. Han tillhörde oppositionen 1789 och
nedlade då sina ämbeten.
Hermant [ärmä’], Abel, fransk författare
(1862—1950). Utomordentligt produktiv, har H. i
en rad romaner gjort sig till den kosmopolitiska
societetens och den högre Parisbourgeoisiens
krönikör. Hans huvudarbete är den stora
romanserien ”Mémoires pour servir å 1’histoire de la
societé”, påbörjad 1901 och avslutad med en
20:e volym 1937. För sitt förhållande under ty.
ockupationen dömdes H. 1945 till livstids
fängelse men frigavs 1948.
He’rmas, den person, under vars namn en
av de äldsta kristna skrifterna bevarats, den s. k.
”Herden”. Denna har närmast formen av en
apokalyps men innehåller även åtskilligt enkelt
undervisande material. Boken stod i den gamla
kyrkan flerstädes i högt anseende.
Avfattnings-tiden är omkr. 150 e. Kr. — Litt.: Ä. Ström,
”Der Hirt des H.” (1936).
Hermelin, zool., se Vesslesläktet.
Hermelin, pälsverk, berett av hermelinens (se
Vesslesläktet) vitgula el. vita vinterpäls.
Fordom var bärandet av vit hermelinsmantel,
prydd med svarta svansspetsar från samma
djurart, en förmånsrätt för furstliga personer.
He’rmelin, gruvsamhälle i Gällivare sn i
Lappland.
He’rmelin, ätt, utgrenad från släkten S k r a
g-g e, vilken på 1400-talet uppträdde i Värmland
och kan följas från 1500-talets mitt; från samma
släkt härstamma adliga ätterna Skraggensköld,
Skraggenstierna och Lagerborg. Nedannämnde
H.i) adlades 1702, hans ätt utgick 1797; en hans
son blev friherre 1766. — Litt.: R. Lagerborg,
”Ur en värmlandssläkts öden” (1919); J.
Hermelin, ”Släktsägner och minnen” (1927).
1) Olof H. (tidigare Skragge),
ämbetsman (1658—trol. 1709). Efter någon tids
tjänstgöring i Riksarkivet blev H. 1689 prof, i Dor-
pat. 1699 kallades han till kungl. historiograf.
Han fick 1700 i uppdrag att vederlägga de
manifest och flygskrifter, med vilka August den
starke och tsar Peter sökt försvara sitt angrepp på
Sverige. H. kallades 1701 till Karl XH:s
högkvarter som sekr. vid kansliets Tyska expedition
och anlitades dels vid diplomatiska förhandlingar,
dels alltjämt för publicistiska uppdrag. Han blev
1705 kansliråd och statssekr. H. åtföljde Karl
XII på tåget till Ukraina 1708 och blev fånge
vid Poltava 1709. H:s sista öden äro ej med
visshet kända. Enl. en uppgift skall tsaren strax
efter slaget ha låtit nedhugga honom av
förbittring över hans skarpa stridsskrifter, enl. en
annan uppgift skall han ha levat i ett ryskt
kloster åtm. till 1712. — H:s litterära kvarlåtenskap,
som bl. a. omfattar dikter, mest latinska, den
största ”Hekatompolis svionum”, finnes ännu till
stor del i behåll. Hans brev till S. Barck 1702
—09 utgåvos 1913 av C. v. Rosen.
2) Samuel Gustaf H., den föreg:s
sonson, friherre, ämbetsman (1744—1820). Han blev
1770 bergmästare, 1774 assessor i Bergskollegium
och 1781 bergsråd, vilken befattning han
innehade till 1815. H. är känd för eftervärlden dels
genom sina insatser i kartläggningen av Sverige
och Finland (Hermelinska kartverket,
även omfattande geol. kartor, påbörjat 1795,
efter 1810 fortsatt och
avslutat 1818 av ett
särskilt bolag,
Geo-graphiska inrättningen), dels och framför
allt genom sin
banbrytande verksamhet för
tillgodogörande av
Norrbottens
naturrikedomar i den
svenska j ärnhanteringens
tjänst och genom sina
i samband därmed
inlagda, stora förtjänster
om Norrbottens
kolonisering. Den av H. vid
1800-talets början i Norrbotten skapade
bruksrörelsen var det första mera allvarliga försöket
att på grundval av de stora lappländska
järnmalms fyndigheterna och Norrbottens
skogstillgångar bygga upp en norrländsk järnindustri.
H. lyckades visserligen icke åstadkomma något
bestående verk härutinnan utan måste uppleva,
att hans vittsvävande planer ekonomiskt
förolyckades, men han gjorde mer än de flesta för att
väcka nationens intresse för Norrlands
”slumrande millioner”.
3) Olof H., den föreg:s sonson, friherre,
målare, arkeolog (1827—1913). Han var i sin
ungdom militär, utbildade sig till landskapsmålare
och blev en trovärdig framställare av svensk
natur (representerad i Nationalmuseum och
Göteborgs museum). Svensk natur studerade och
beskrev han som stipendiat för Vitt.-akad. och
utgav bl. a. ”Från svenska bygder” (1907). H.
var en mångfrestande man; han försökte sig
även som dramatisk författare och hade scenisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
