Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Heraldik - Heraldiska färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
Heraldiska färger
194
Grevliga ätten nr 83 Cronstedts vapen.
personliga men blevo ganska snart ättmärken.
Redan på 1200-talet började furstarna och
högadeln använda vapen för sina länder och
besittningar. Besittningsvapnet var för det mesta ett
äldre släktvapen, fört av den ätt, som först
innehaft besittningen. När en ny innehavare mottog
denna, upptog han ofta företrädarens vapen,
vilket han förde antingen enbart el. jämte sitt
familj evapen.
Genom tornerspelen utbildades särskilda regler
och lagar för bruket av vapen. Före varje
tor-nering granskades de anmälda deltagarnas vapen
av särskilda ämbetsmän, härolder el.
vapenkonungar, som även dömde i
vapentvister. Häroldernas på rent praktiska grunder
uppsatta lagar för vapnens sammansättning ha i
huvudsak bibehållit sig till våra dagar. Med
1400-talets omändringar av krigsväsendet följde
betydande förändringar i riddarens utrustning,
vilka gjorde den heraldiska skölden överflödig.
Med 1500-talet upphörde de egentliga
tornering-arna och därmed också den märkta sköldens och
hjälmens sista praktiska betydelse.
H. kan indelas i a) teoretisk h., v a p e n k u
n-s k a p, som behandlar det praktiskt använda
vapenväsendets uppkomst, utveckling och
försvinnande, och b) praktisk h., v a p e n k o n s t, som
behandlar de ur den teoretiska h. härledda
reglernas tillämpning vid heraldiska
bildframställningar.
Då sköldemärkena voro igenkänningstecken,
framställdes de så, att man lätt kunde uppfatta
dem på avstånd, och därför uppstod ett särskilt
framställningssätt för dessa figurer, den
heraldiska stilen. Det mest karakteristiska hos
bilden framställdes onaturligt stort och kraftigt
(tunga, tänder, klor och horn särskilt stora hos
vilda djur, tinnar, fönster och portar förstorade
på byggnader o. s. v.). Vid angivande av en
NF X — 7
skölds olika sidor tänker man sig den buren av
ägaren, varför höger och vänster (heraldisk
höger, heraldisk vänster) bli motsatta
mot som de te sig för åskådaren. För en del
heraldiska bilder finnas särskilda typer, t. ex.
örn, ros, lilja o. s. v. Beskrivning av vapen,
blasonering (av fr. blason, vapensköld),
gö-res efter vissa regler. Blasonering sker i följ,
ordning: 1) sköldens innehåll, 2) hjälmprydnad,
3) hjälmtäcke, 4) sköldhållare, 5) vapenmantel,
valspråk m. m.
Heraldiska bitecken el. brisurer
äro mindre figurer, vilka i ett vapen utmärka,
att detta föres av annan, oftast yngre, gren av
ätten el. av oäkta avkomling. I Sverige äro
bitecknen rätt sällsynta, i Frankrike och England
däremot mycket vanliga. De allmännast
förekommande äro a) den s. k. tornerkragen, en vanl.
i sköldens övre del anbragt, bjälkvis ställd sträng
med 3—5 nedhängande, rektangulära el.
trapets-formade flikar; b) en balk- el. ginbalkvis
ställd sträng el. kavle, varmed sköldemärket
belägges. Är denna balkvis ställd, betecknar den,
att vapnet föres av yngre gren av ätten; är den
ginbalkvis ställd, utmärker den oäkta börd och
kallas bastardsträn g. Bådadera kunna
förkortas till en i sköldens hj ärtplats anbragt stav
(fr. baton); c) bården el. sköldkanten, vilken
liksom tornerkragen stundom förekommer belagd
med andra figurer.
Nationella olikheter inom h. förekommo
knappast under dess första perioder. Under h:s
blomst-ringstid kan man dock skilja mellan den
franskengelska skolan, som förekommer i Frankrike,
England, Holland och Spanien, samt den tyska
skolan, som förekommer i Tyskland,
Skandinavien, Ungern och Böhmen. Schweiz och
Rhen-länderna stå för sig, påverkade av båda dessa
skolor. Italien företer en del nationella
egenheter.
Litt.: Rika saml. färglagda vapen finnas från
h:s äldsta tid och utgöra våra viktigaste källor.
De äldsta äro de engelska från 1200-talets förra
del i British Museum. Den äldsta bevarade
heraldiska läroboken är den franska av Clement
Prinsault 1416. En värdefull medeltida
vapenbok är den s. k. ”Bergshammars vapenbok”
(Riksarkivet, Stockholm), utförd tidigast 1429. Den
första svenska vapenboken utgavs av H. Keyser
1650. Av moderna arbeten må nämnas C. A.
Klingspor, ”Sveriges ridderskaps och adels
vapenbok” (1890) och H. Fleetwood, ”Handbok i
svensk h.” (1917).
Hera’ldiska färger äro guld, silver, rött, blått,
svart, grönt och purpur. De båda förstnämnda
kallas i heraldisk bemärkelse ”metaller” i
motsats till de senare, som kallas ”färger”. Gult och
vitt finnas endast som ersättning för guld och
silver. Utom
ovannämnda färger
nyttj as pälsverk,
vanl. benämnt
foderverk, näml,
hermelin och
gråverk. Under he-
De heraldiska färgbeteckningarna.
1 guld, 2 silver, 3 rött, 4 blått, 5
svart, 6 grönt, 7 purpur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
