Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Helsingfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
Helsingfors
140
Helsingfors (fi. Helsinki), huvudstad i
republiken Finland och residensstad i Nylands län vid
Finska viken; 367,462 inv. (1950), därav 19 °/o
svensktalande.
Stadsområdets areal är 165 km2. Intill mitten
av 1800-talet utgjordes området av de
ursprungliga donationshemmanen, på vilkas område staden
grundats. Efter hand införlivades en del
områden i n. v. och n.: Mej lans, Grejus, Böle och
Gumtäkt gård. Vid 1 :a världskrigets utbrott var
arealen c:a 29 km2. Under de första
decennierna av 1900-talet hade en vidsträckt
förortsbebyg-gelse uppstått i angränsande kommuner. Större
delen av detta område utom de västligaste
förorterna inkorporerades 1946, varvid stadsområdet
växte till det femfaldiga. Grannkommunerna
Hoplaks, Åggelby och Brändö villastad samt
Haga köping införlivades härvid, vidare ung. Vs av
Helsinge. — Terrängen på stadsområdet är
synnerligen omväxlande. Ytterst mot havet ligger
ett bälte av holmar med Melkö, Rönnskär,
Sveaborgs fästningsholmar, Sandhamn och Villinge,
räknat från v. till ö. På ömse sidor om den
stora, av talrika större och mindre vikar
sönderskurna udden, till vilken den nuv. tätare
stadsbebyggelsen är förlagd, ligga de stora öarna
Drumsö, Degerö och Brändö samt talrika
mindre holmar. Vid v. stadsgränsen skjuter
Bredviken djupt in, i mitten Gammelstadsviken, i vilken
Vanda å mynnar, vid ö. stadsgränsen Botbyviken.
Efter ett kuperat och delvis skogbevuxet bälte,
sträckande sig från Sockenbacka i v. till
Herto-näs i ö., följer n. därom en vidsträckt slättbygd
kring Malm och Staffansby. I n. utgör Vanda
å på en sträcka en naturlig gräns för staden. Av
mer betydande höjder på stadsområdet kunna
nämnas Observätorieberget. i s. (32 m ö. h.),
Berghäll, höjden vid Vattenborgen (43 m),
Him-melsberget i Kottby (56 m) samt en
höjdsträckning ö. om flygplatsen invid ö. stadsgränsen
(62 m). Genom landhöjning och utfyllning ha
strandlinjen flerstädes starkt förändrats. Holmar
ha förenats med fastlandet (Busholmen,
Sundholmen, Broholmen m. fl.), och vikar ha
försvunnit (Gloviken).
Den ursprungliga stadsplanen från 1810-talet
följer rutsystemet och är ett verk av J. A.
Ehren-ström. Den har med smärre ändringar följts
för större delen av de områden, som bebyggts
under 1800-talet. Med undantag för den
centralaste delen av staden dominerades stadsbilden
intill senare hälften av 1800-talet av en låg
trähusbebyggelse. Då denna efter hand ersatts av
höga stenhus, har bebyggelsen flerstädes fått en
rätt kompakt karaktär. I de efter 1 :a
världskriget tillkomna stadsdelarna ha modernare
stadsplaneringsprinciper tillämpats med öppna
kvarter samt lamellhus- och punkthusbebyggelse.
En del områden, ss. Kottby, Brändö och
Munksnäs, äro delvis planerade som trädgårdsstäder,
Haga, Drumsö, Åggelby, Boxbacka, Degerö
m. fl. som villaområden av anspråkslösare
karaktär. Speciella större industriområden ha
uppstått, bl. a. i Sörnäs, Vallgård, Sockenbacka,
Drumsö och Hertonäs.
I arkitektoniskt hänseende är H. en
övervägande modern stad. Från svenska tiden finnas i
den egentliga staden endast ett par stenhus, bl. a.
det sederholmska huset (1757) samt en del
byggnader på Sveaborg. Stadens administrativa
centrum domineras helt av empirbebyggelsen kring
Senatstorget (Stortorget; arkitekt C. L. Engel),
en monumental stadsbild av sällsynt enhetlig och
ädel karaktär. De förnämsta av Engels
skapelser äro Storkyrkan med en ståtlig fritrappa,
stats-rådsborgen, univ., univ.-bibl., rådhuset, f. d.
militärsjukhuset, gamla kliniken, Gamla kyrkan
samt en del kasernbyggnader. Även den vackra
husraden längs salutorget vid S. hamnen med
presidentens palats och stadshuset är uppförd i
empirstil av Engel och hans efterföljare. Ett
undantag bildar svenska beskickningens hus
(arkitekt T. Grut) med fasad i svensk barock. Bl. a.
monumentala byggnader i grannskapet av
Senatstorget må nämnas riddarhuset i venetiansk
gotik (G. Chiewitz), ständerhuset och riksarkivet
(G. Nyström), Finlands bank (L. Bohnstedt)
samt grekisk-ortodoxa katedralen (A. M.
Go-lostejeff) på en dominerande höjd på Skatudden.
Det ena av stadens äldre huvudstråk, N.
Espla-nadgatan, är bebyggt med affärshus i
traditionell 1880—1890-talsstil. Däremot är bebyggelsen
vid S. Esplanadgatan och Alexandersgatan
delvis av modernare datum. Vid den förstn. gatan
märkas pappersföreningens hus (K. Lindahl)
samt affärshus av B. och V. Jung, J. S. Sirén
och U. Ullberg, vid Alexandersgatan Nordiska
föreningsbanken (O. Gripenberg), Fazers hus
(G. Juslén), Pohjolas hus (H. Gesellius, A.
Lindgren och Eliel Saarinen), Helsingfors
aktiebank (P. Blomstedt), Stockmanns varuhus (S.
Frosterus). Kring det stora Järnvägstorget
gruppera sig byggnader av mer oenhetlig
karaktär: konstmuseet Ateneum (Th. Höijer), finska
nationalteatern (O. Tarjanne) och den ståtliga
centralbangården (Eliel Saarinen).
Stadens nyaste trafik- och af färsstråk är
Man-nerheimvägen med öppna perspektiv. Vid dess
början, delvis inne i Esplanaden, ligger svenska
teatern (Eliel och Eero Saarinen, J. Eklund),
längre mot n. gamla studenthuset (Ä. H. Dal-
Ateneum.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
