Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hein, Piet - Heine, Heinrich - Heine, Thomas Theodor - Heine-Medins sjukdom - Heinesen, William
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Heine—Heinesen
104
bel Kumbell, skapare av ”Gruk”, korta
ak-tualitetsdikter, publicerade i Politiken och uti.
tidningar.
Heine [häTna], Heinrich, tysk-judisk
författare (1797—1856). Efter ett misslyckat
försök som affärsman studerade H. med understöd
av sin rike farbror bankiren Salomon H.
(1767—1844) juridik i Bonn, Berlin och
Göttingen, där han blev jur. dr 1825, och
övergick s. å. från judendomen till kristendomen.
Han väckte uppmärksamhet med ”Gedichte”
(1822) och de 1823 med ”Lyrisches Intermezzo”
till ett band förenade sorgespelen ”Almansor”
och ”William Ratcliff”. Flera år tillbragte han
på resor men slog sig 1831 ned i Paris, sedan han
misslyckats vid försöken att vinna anställning i
Tyskland, som han blott såg på korta besök
1843 och 1844. Av franska regeringen mottog
han till 1848 en årlig pension. Han gifte sig
1841 med en parisisk butiksflicka, Crescentia
Mirat. 1845 drabbades han av svårt
ryggmärgs-lidande, som sedan 1848 band honom vid
sjuksängen. Trots svåra lidanden bevarade han
själens spänstighet och skaparkraft till det sista.
H:s lyrik anslöt sig från början till den
romantiska kärleks- och stämningsdikten, särskilt
i dess anknytning till folkvisan. Den obesvarade
kärleken först till kusinen Amalia H. och sedan
till hennes syster Therese gav hans tidigare
dikter prägeln av häftig ungdomlig smärta. Med
nervös känslighet för ögonblickets stämningar och
stegrad virtuositet varierade han sedan dessa
stämningar och nådde med ”Buch der Lieder” (1827)
mästerskapet i form och komposition. I
”Reisebil-der” (2 bd, 1826—27; 2 bd, 1830—31), som
inne-höllo både vers och prosa (bl. a. ”Die
Harz-reise”, i första delen) yttrade han sig om allehanda
tidsfrågor och kåserade halvt vemodigt, halvt
bittert om sig själv. I Paris, vars litterära kretsar
och societet H. blev förtrogen med, var han
förmedlare mellan franskt och tyskt. H. fortsatte sitt
prosaförfattarskap med ”Die romantische
Schu-le” (1833), ”Französische Zustände” (1833; urspr.
tidningskorrespondenser), ”Der Salon” (4 bd,
1835—40), som innehåller skildringar av fransk
konst och teater, ”Zur Geschichte der Religion
und Philosophie in Deutschland” och berättelser
samt den skarpa teckningen av Börne (1840). Till
Paristiden hör även en rik poetisk alstring.
”Neue Gedichte” (1844) fortsätta tongångarna
från ”Buch der Lieder” men omfatta också en
grupp politiska dikter; ”Deutschland, ein
Winter-märchen” (s. å.), satiriska resebilder, står trots
lysande enskildheter icke högt som helhet. I
”Atta Troll” (1847) angriper H. den samtida
tendensdiktningen. ”Romanzero” (1851) når i
vissa sånger och ballader upp till det bästa av
hans tidigare diktning. Äkta tragik möter i
dikterna från hans sista månader till ”La Mouche”,
den unga tyska, som med kärlek och förståelse
vårdade och omhuldade den döende. — H. är en
äkta lyriker, en av sitt lands största. Hans poesi
äger formell elegans, lekande rytm, behag och
omedelbarhet. Mycket i hans verk är dock
anlagt på effekt. Som tidsaktuell förf, represente-
— 1914 var du kejsartrogen, 1918 var du kommunist,
1933 var du nazist, och nu vill du bli demokrat, kallar
du det för konsekvens?
— Ja, det är så klart, jag har alltid hållit fast vid
min övertygelse, att den starkaste har rätt.
Teckning av Th. Th. Heine.
rar H. närmast den unga tyska liberalismen, men
hos honom dominera det negativa, kritiklusten
och subjektiviteten. — Sv. övers, av H. ha
samlats i ”Världslitteraturen”, 30 (1929); ”Valda
verk”, övers, av T. Nerman (3 bd, 1926—29);
”Sångernas bok”, övers, av H. A. Ring (1885),
av A. Victorin (1906), av H. Procopé (1920);
”Tyskland, en vintersaga”, övers, av H. Procopé
(1906), av Hj. Söderberg (1919). Tyska uppl.
av E. Elster (7 bd, 1887—90; ny uppl., 4 bd.
1924—25), av O. Walzel (10 bd, 1910—15); brev,
utg. av F. Hirth (3 bd, 1914—20); ”Gespräche
mit H.” av H. Houben (1926). — Litt.: Monogr.
av G. Brandss (1898), H. Lichtenberger (1905),
G. P. Platke (1914), H. Wendel (1916), M. J.
Wolff (1922), H. G. Atkins (1929); W.
Berend-sohn, ”Der lebendige H. im germanischen
Norden” (1935).
Heine [häi’na], Thomas Theodor, tysk
tecknare (1867—1948). Han vann sitt rykte
hu-vudsakl. genom teckningar, till en början i
Flie-gende Blätter, sedan i Simplicissimus, fulla av
hån över tysk kälkborgerlighet men framför allt
över ämbetsmannadryghet, över militarism,
polisväsen, präster, arbetsgivare och skollärare. 1933
tvangs H. lämna Tyskland på gr. av sin skarpa
kritik av de nationalsocialistiska makthavarna.
Han tillbragte sina sista år i Sverige som svensk
medborgare. Här utgav han de symboliska
skildringarna ”Jag väntar på under” (1944) och
”Sällsamt händer” (1947).
Heine-Medms sjukdom [hai’na-], se
Barnförlamning.
HeTnesen, William, färöisk författare (f.
1900). H., som endast diktat på danska, har
utgivit diktsamlingarna ”Arktiske elegier” (1921),
”Höbjergning ved havet” (1924), ”Sange mod
vaardybet” (1927), ”Stjernerne vaagner” (1930)
och "Den dunkle sol” (1936) samt romanerna
”Blæsende gry” (1934; ”Gryningsvindar”, 1935),
med ämne från det färöiska samhällslivet, och
”Noatun” (1938).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
