Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Haymerle, Heinrich - Hay-Pauncefote-fördraget - Hays, Will - Hayworth, Rita - Haüy, 1. René Just - Haüy, 2. Valentin - Haüyn - Hazard, Paul - Hazelius, släkt - Hazelius, 1. Johan August - Hazelius, 2. Artur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
51
minister, undertecknade det av Andråssy
förberedda alliansfördraget med Tyskland och
lyckades åvägabringa gott förhållande till Italien.
Hay-Pauncefote-fördraget [héi’-på’nsfot-], se
Hay, John.
Hays [héiz], Will Harrison, amerikansk
advokat, politiker och filmman (f. 1879). H.
blev redan vid unga år en framstående
republikansk politiker, varjämte han nedlade ett stort
positivt arbete i amerikanska Röda korset,
Frälsningsarmén och olika invalidstiftelser. Han blev
1921 postminister, vilken syssla han dock
lämnade redan 1922 för att bli president för den
nygrundade inst. Motion Picture Producers and
Distributörs of America, Inc., en av
producenterna själva bildad organisation för att
åstadkomma en moralisk och konstnärlig höjning av
Hollywoods filmproduktion. H. fick en mycket
stor makt, som han även utnyttjade på ett sätt,
som gjorde, att han ofta kallades ”Amerikas
filmtsar”.
Hayworth [héi’coat>], Rita (eg. Margherita
Carmen Cansino), amerikansk filmskådespelerska
(f. 1918). 1935 engagerades H. till Hollywood,
där hon slog igenom i ”Blod och sand” (1941).
Bland hennes övriga filmer märkes särsk.
”Gil-da”. — G. m. 1) filmregissören och
-skådespelaren Orson Welles, 2) 1949 prins Ali, son av
Aga Khan.
Haüy [ayi’]. 1) René Just H., fransk
mineralog (1743—1822), vanl. känd under
namnet a b b é H. Efter det att H. kommit att
åhöra föreläsningar i mineralogi av Daubenton,
började han sina viktiga arbeten om kristallernas
struktur, därtill närmast föranledd av
tillfälligtvis gjorda iakttagelser om
klyvbarhetsförhål-landena hos en kalkspatkristall. Dessa arbeten,
av vilka det första förelädes vet.-akad. i Paris i
slutet av 1780, gjorde H:s namn hastigt mycket
bekant i den vetenskapliga världen. 1802 blev
han prof, i mineralogi vid naturhistoriska
museet i Paris. Senare blev H. prof, i mineralogi
även vid univ. i Paris. — Det var väsentligen
genom H:s insatser, som kristallografien
utvecklades till en verklig vetenskap. H. plägar därför
betecknas som den vetenskapliga kristallografiens
egentlige grundläggare, ”kristallografiens fader”.
2) Valentin H., den föreg:s bror,
blindpedagog (1745—1822). Han öppnade 1785 i
Paris en skola för blinda, den första i sitt slag,
med undervisning i vanliga skolämnen, hantverk
och musik. Ett av H. utgivet arbete om
blindundervisning (1786), tryckt med stora, upphöjda
bokstäver, som kunde läsas av såväl blinda som
seende, anses vara det första blindtrycket. Som
blindpedagog verkade H. även 11 år i Ryssland.
Haüyn [ayji’n], se Sodalitgruppen.
Hazard [azä’r], Paul, fransk
litteraturhistoriker (1878—1944), prof, vid Collège de France
från 1925. Han var en utomordentlig komparativ
litteraturforskare. Hans huvudarbeten äro ”La
révolution franqaise et les lettres italiennes”
(1910, thèse), ”Leopardi” (1913), ”Stendhal”
(1927), ”Études critiques sur Manon Lescaut”
(1929), ”Don Quichotte de Cervantès” (1931),
Hay-Pauncefote-fördraget—Hazelius
52
”La crise de la conscience européenne” (3 bd,
1935), en elegant och inträngande studie över
upplysningens framväxande under tiden kring
sekelskiftet 1700, och den postumt utgivna forts.
”La pensée européenne au XVIIIe siècle de
Mon-tesquieu å Lessing” (3 bd, 1946).
Hazelius, sedan 1500-talets mitt känd släkt
från Hassela socken (därav namnet) i
Hälsingland.
1) Johan August H., militär, publicist
(1797—1871). Han blev 1814 underlöjtnant vid
Ingenjörskårens fältmätningsbrigad. De följ, åren
sysslade han mest med informatorsverksamhet och
litterära studier. Han tillhörde Almquists
förtrognaste vän- och lärjungekrets. Han var 1830
—57 lärare i taktik, strategi och krigshistoria
vid Högre artilleriläroverket å Marieberg.
Samtidigt förestod han 1831—56 en privat läroanstalt
i Stockholm för officersutbildning. Stadgandet
1835 om studentexamen som villkor för
antagande till officer tillkom på hans initiativ. H.
redigerade 1833—35 och 1844—60 Krigsvet.-akad:s
Tidskr. och var 1843—68 denna akad:s sekr.
1850 blev han överste i armén, 1856 chef för
Topografiska kåren och 1862 generalmajor. Vid
sidan av en rätt omfattande militär
skrift-ställarverksamhet framträdde H. på 1830-talet
som politisk författare, bl. a. med polemiska
artiklar mot ministerstyrelse, och deltog även
flitigt i 1840-talets politiska tidningspolemik. Han
uppsatte 1851 den oberoende konservativa
Svenska Tidningen, vars utg. han var till 1856 och som
han även sedan ledde, tills den 1859 uppgick i Nya
Dagligt Allehanda. — I undervisningsfrågor
hyllade H. reformgrundsatserna om förbättrad
undervisning i levande språk samt om ämnesläsning
och fri flyttning. Vid riksdagarna 1869—71 var
H. led. av F. K. — Litt.: V. Söderberg, H.
Olsson och G. Heckscher, ”J. A. H.” (1936).
2) Artur Immanuel H., den föregis son,
Nordiska museets grundläggare (1833 so/n—1901
27/s). Han blev fil. dr 1860 och var 1864—68
lektor vid Högre lärarinneseminariet. H.
sysslade med språkvetenskapliga arbeten och verkade
för stavningens förenkling. Under en resa i
Dalarne 1872 hade hans intresse riktats på den
gamla allmogekulturen. Han insåg genast, hur
nödvändigt det var att insamla föremål och
traditioner, som kunde belysa den försvinnande
folkkulturen och därmed möjliggöra studiet och
skildringen av det svenska folklivet genom tiderna.
Oförtrutet grep han sig an härmed, och redan
1873 kunde han öppna sina samlingar för
allmänheten. Till en början riktades hans
uppmärksamhet uteslutande på allmogeföremål, ej blott
inom Sverige utan över hela Skandinavien.
Småningom vidgades hans intresse, så att alla
samhällsklasser blevo representerade i samlingarna.
Dessa, som först kallades
Skandinavisketnografiska museet, överlämnade han
1880 till svenska folket och förändrade namnet
till Nordiska museet. Vid anordnandet av
sitt museum följde H. delvis helt nya principer,
avsedda att på ett för besökaren tilltalande och
tydligt sätt illustrera dräkters, möblers och öv-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
