Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hansson, 1. Sigfrid - Hansson, 2. Per Albin - Hansson, Stig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
883
Hansson
884
Hansson, i) Sigfrid H., tidningsman och
politiker (1884—1939). H. arbetade som murare
1897—1905, var därefter medarbetare i Ny Tid,
anställdes i Social-Demokraten 1908, där han
var ansvarig utg. 1909—14. 1920 blev han
redaktör för Landsorganisationens tidskr.
Fackföreningsrörelsen. H. var 1919—37 led. av
F. K.; blev 1937 generaldir. och chef för
Socialstyrelsen, vilken post han innehade vid sin död
1939. H. utgav bl. a. ”Bidrag till den svenska
fackföreningsrörelsens historia” (3 bd, 1920—22),
”Den svenska fackföreningsrörelsen” (1932, 2:a
uppl. 1928) och minnesskriften
”Landsorganisationens första kvartsekel 1898—1923” (1923). H.
blev fil. hedersdr vid Stockholms högsk. 1936.
2) Per Albin H., den föreg:s bror,
politiker, statsman (1885 28/io—1946 6/io). H., som
var murareson från Fosie, Malmö, var efter
avslutad folkskola anställd som springpojke i olika
affärer och senare intill 1904 som handelsbiträde
i kooperativa affären ”Pan” i Malmö samt kom
1904 till tidn. Arbetets exp. I det 1903 bildade
Socialdemokratiska ungdomsförbundet började H.
på allvar sin politiska verksamhet. Han blev det
nya ungdomsförbundets ombudsman och var
tilllika red. för tidskr. Fram 1905—09. H.
lämnade Malmö sistn. år och blev medarbetare i
Social-Demokraten, ansvarig utg. 1914, under 1 :a
världskriget en tid tidn:s korrespondent i
London. 1916 blev han 2:e red. och var 1917—24
huvudred. 1918 invaldes han i A. K. för
Stockholms stad och erhöll med åren en rad
offentliga uppdrag. 1929—32 var H. riksgälds
fullmäktig. Inom det socialdemokratiska partiet kom H.
tidigt att spela en ledande roll. 1908 invaldes han
i partistyrelsen och blev led. av dess verkst.
utskott 1911. Han var ordf, i Stockholms
arbetarkommun 1921—26. Vid Hjalmar Brantings
bortgång 1925 utsågs H. av partistyrelsen till
parti-ordf., vilket beslut konfirmerades av
partikongressen 1928, och förblev partiordf. till sin
bortgång. I Brantings 1 :a regering 1920 var H. chef
för dåv. Lantförsvarsdep. 10/a—3% s. å. samt
chef för det nyskapade Försvarsdep. ‘A—27/io
1920, ls/io 1921—19A 1923 och 18/io 1924—
7/« 1926. Efter en avgörande valframgång för
socialdemokratiska partiet 1932 bildade H.
regering 24A s. å. I spetsen för den
socialdemokratiska regeringen signerade han 1933 den stora
krisuppgörelsen med Bondeförbundet, den s. k.
”kohandeln”. Den uppgjorda krispolitiken
fullföljdes enl. den träffade överenskommelsen
intill den socialdemokratiska regeringens
framtvingade avgång 19/« 1936. Den efterträddes av
en ren bondeförbundsregering med Axel
Pehrs-son-Bramstorp som statsminister. Vid
riksdags-mannavalet s. å. erhöll socialdemokratiska
partiet nya mandatvinster, 112 platser i A. K. mot
de borgerliga partiernas 107. Med detta
förstärkta underlag bildade H. ånyo regering 28/s
1936. I denna erbjöds och accepterade
Bondeförbundet 4 platser, varigenom samarbetet
mellan socialdemokratiska partiet och
Bondeförbundet, enl. H:s stora samlingstanke kring temat
”arbetare—bönder”, kunde fortsätta, där det
av
brutits 3 mån. tidigare. Denna utveckling stod
helt i överensstämmelse med H:s allmänna
inställning till behovet av en handlingskraftig
demokrati. Denna inställning överensstämde f. ö.
med H:s starka tro på en lagbunden utveckling
på demokratisk grundval till förverkligandet av
”Folkhems”-Sverige, vilket var ett av hans
bevingade slagord. För H. tedde sig
samförstånds-lösningarna i de politiska stridsfrågorna som de
allra mest önskvärda, även om han med vaksam
skicklighet tillsåg, att icke det egna partiets
uppdragsgivare blevo förlorande part. H:s
regeringstid under 30-talet präglades av ett
långtgående socialt reformarbete. Krigsutbrottet 1939
aktualiserade i ett slag frågan om en allmän
samlingsregering med företrädare för samtliga
demokratiska partier. Detta förverkligades, när
H. 13/i2 1939 bildade samlingsregeringen. Med H.
som regeringschef kom denna att som sina
huvuduppgifter ägna sig åt den totala krigs- el.
försvarsberedskap, som läget påkallade, samt att
lösa försörjningsfrågorna under rådande
avspärrning. Kungstanken i H:s målmedvetna hävdande
av svensk neutralitet med frihet från varje
engagemang i den ena el. andra
stormaktsgruppe-ringens intressen mötte till en början opposition
under finsk-ryska vinterkriget 1939—40.
Härunder visade H. stor fasthet gentemot de
upprörda sinnesstämningar, som påkallade officiell
svensk intervention på finsk sida. Den fortsatta
krigsutvecklingen förvandlade dock den tidigare
oppositionen i detta avseende till praktiskt taget
allmän anslutning till och uppslutning kring
regeringens linje. H:s politik vann inom kort
allmänt erkännande som den ur landets synpunkt
klokaste. Genom sina utmärkta personliga och
politiska egenskaper framstod H. under denna
period som den samlande och ledande inom
praktiskt taget alla befolkningslager. När 2:a
världskriget slutade våren 1945, upphörde samtidigt
motiveringen för samlingsregeringens fortbestånd,
och H. bildade 31 h 1945 en ren socialdemokratisk
regering, som med ”arbetarrörelsens
efterkrigs-program” (27 punkts-programmet) som underlag
ägnade sig åt bemästrandet av efterkrigskrisens
bekämpande. På hemväg från ett nordiskt
statsministermöte i Stockholm drabbades H. av
hjärtslag och avled. Meningsfränder och politiska
motståndare betygade saknaden och erinrade om
H:s enastående insatser i svenskt samhällsliv
under en skickelsediger period. — H. utgav,
förutom ett antal småskrifter, ”Den stora
krisuppgörelsen” (1934), ”Demokratisk samverkan el.
nationell splittring” (s. å.), ”Demokrati” (1935)
och ”Svensk hållning och handling” (1945). —
Litt.: J. Lindgren, ”P. A. H. i svensk
demokrati”, I (1950).
Hansson, Stig Axel, kapellmästare, pianist
och kompositör (f. 1900 u/e), studerade 1918—
20 piano för Lennart Lundberg vid
Musikkon-servatoriet i Stockholm samt var senare elev vid
musikhögsk. i Weimar. Han var 1925—28
kapellmästare på Folkteatern hos Karl Gerhard och
blev 1937 komponist hos Svensk filmindustri.
Under sign. Jules Sylvain har han framträtt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
