Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Handelspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
841
Handelspolitik
842
law-league’, 1846 upphävdes spannmålstullarna,
och 1849 slopades vad som var kvar av
naviga-tionsakten; under 1850-talet sänktes eller
avskaffades andra tullsatser, och slutligen blev
frihandeln fullt genomförd genom handelstraktaten med
Frankrike 1860. — Vid denna tid slogo
frihandelsidéerna praktiskt igenom även på kontinenten.
Under Napoleon III, som personligen anslöt sig
till frihandeln, avslöt Frankrike en rad
handels-traktater, som betydligt nedsatte tullarna och
underlättade importen samt även väsentligt bidrogo
att sprida frihandelsidéerna till andra länder. I
Tyskland kom vid omdaningarna på 1860-talet en
liberal uppfattning på det ekonomiska området till
synes. Frihandelns praktiska glansperiod inföll
under 1860-talet, då Europas alla betydande
handelsnationer mer eller mindre utpräglat anslöto
sig. — Under trycket av de ekonomiska
svårigheter, som allmänt gjorde sig gällande på
1870-talet, uppkom en sedermera stadigt växande
reaktion i protektionistisk riktning. I Frankrike
gynnades denna omsvängning av Thiers och kom till
uttryck i 1881 års tulltariff samt därefter i 1892
års maximal- och minimaltariff. I Tyskland
genomdrev Bismarck 1879 en protektionistisk
tulltariff, som därefter ytterligare skärptes under
1880-talet. Tyska tulltaxan av 1902 stadfäste
skyddstullsystemet i Tyskland och fick betydelse
även för flera andra europeiska länder. Den var
näml, uppgjord för att läggas till grund för
tariff traktater (sådana kommo till stånd i betydande
antal under de närmast följande åren) och
föranledde därigenom andra länder att införa
liknande, i förhandlingssyfte kraftigt tilltagna
tulltariffer. I början av 1900-talet hade flertalet
kontinentala stater återvänt till protektionismen,
dock i något modifierad form. Endast
England, Holland och Danmark intogo alltjämt en
utpräglat frihandelsvänlig ståndpunkt. U.S.A.
däremot var strängt protektionistiskt. — I
Sverige var utvecklingen täml. likartad med den i
Mellaneuropa. Tullnedsättningar på livsmedel,
råvaror och maskiner hade genomförts 1857, och
en handelstraktat med Frankrike 1865 medförde
ytterligare tullnedsättningar. Protektionismen
vann emellertid även här terräng, och 1888
genomfördes en tullreform, innebärande Sveriges
övergång till klar protektionism.
Varubristen under i:a världskriget ledde till
att h:s tidigare mål att gynna exporten och
minska importen tillfälligt omkastades. Efter
kriget fortsatte i ett alltmer forcerat tempo den
protektionistiska utveckling, som pågått
årtiondena innan. En mängd nya stater hade skapats
genom freden. För dessa kändes det som ett
trängande behov att få till stånd ekonomisk
samling innanför statsgränserna. Vidare hade inom
de flesta stater varubehovet under kriget lockat
fram näringar för tillverkning av varor, som
tidigare köpts utifrån. Dessa näringar kommo
ofta på gr. av konkurrensen i en förtvivlad
situation och krävde tullskydd. Stora svårigheter
vållade även det skadestånd, som de segrande
makterna länge sökte erhålla från Tyskland. För att
skaffa medel till skadeståndet måste Tyskland,
framför allt sedan lånemöjligheterna stängts,
skapa ett kraftigt exportöverskott, vilket innebar
stark tysk konkurrens på alla marknader. Andra
stater sökte skydda sig mot denna konkurrens
genom ökat tullskydd. T. o. m. England införde
redan 1919 ett 33 % tullskydd på de s. k.
nyckelindustriernas alster. Trots allt gjorde tanken på
återgång till fri handel vissa framsteg under
1920-talet. N. F. sammankallade 1927 en ekonomisk
världskonferens i Genève, där man sökte dra upp
riktlinjerna för en handelspolitisk avrustning. Ett
likartat försök var den överenskommelse, som
1930 träffades mellan Sverige, Norge, Danmark,
Belgien, Holland och Luxemburg, O s 1 o k o
n-ventionen, som innebar, att dessa stater
inbördes skulle söka undgå att höja tullnivåerna.
Den ekonomiska världsdepressionen, som började
i U.S.A. hösten 1929, krossade dock fullst. dessa
planer. Varje land sökte skydda sig mot prisfall
och arbetslöshet genom handelsspärrar. Efter den
konservativa valsegern 1931 övergick England till
full protektionism. Redan året innan hade U.S.A.
ytterligare höjt sina redan tidigare höga
tullsatser. Sverige tvingades införa ett omfattande stöd
för sitt jordbruk. 1932 höjdes dessutom tullarna
på vissa varor, som ansågos mera lyxbetonade.
Ofta kompletterades tullarna av kontingentering
och kvotsystem, stundom rena importförbud,
valutarestriktioner och valutadepreciering.
Härvidlag gick Tyskland i spetsen. Samtidigt sökte man
stimulera exporten genom exportpremier,
valutadepreciering, kompensationsaffärer och blockköp.
1933 sammankallades en allmän världskonferens
i London i syfte att lätta restriktionerna på den
internationella handeln. Intet land kunde dock
medge en lättnad i importen, med mindre det
kunde vara säkert på att ej utsättas för
”valuta-dumping”, och försöken att fixera valutakurserna
strandade, främst genom U.S.A :s beslut att
de-priciera dollarn. 1934 införde U.S.A. dock en
handelspolitisk fullmaktslag, med vars hjälp
utrikesminister Cordell Hull genomdrev flera
han-delsöverenskommelser i frihandelsvänlig riktning.
Detta kunde emellertid ej hindra, att den
internationella handeln alltmer greps av stelkramp.
Det oaktat medförde det allmänna
konjunkturuppsvinget en viss ökning av utrikeshandelns
volym, ehuru denna ej nådde samma omfattning
som under 1920-talet. Att likviden i allt större
utsträckning skedde medelst clearing i st. f.
genom fria kapitalrörelser bidrog till att ge
handeln bilateral karaktär. Under 2:a världskriget
blev h:s syfte på nytt omkastat. Ånyo gällde
det för de få neutrala länderna att genom
handelsavtal söka erhålla största möjliga mängd
nödvändighetsvaror mot avstående av minsta
möjliga kvantitet av det egna knappa
varuförrådet. Då Sverige i huvudsak avspärrades från
handel över Nordsjön, måste varuutbytet med
Tyskland och de av Tyskland behärskade delarna
av Europa få dominerande betydelse. En
kvantitativt begränsad men kvalitativt sett synnerligen
värdefull handel västerut kunde dock uppehållas
tack vare lej dtrafiken. För västmakterna
bestämdes handeln givetvis främst av krigets krav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
