Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallström, 2. Gustaf - Hallström, Ivar - Hallström, Per
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
751
Hallström
752
försvar”, 1929), ”Den tidigaste järnåldern i
Dalarna” (i ”Dalarnas hembygdsbok”, 1931) samt
den stora monogr. över Nordskandinaviens
hällristningar från stenåldern, ”Monumental art of
Northern Europé from the Stone Age”, 1 (1938).
Hallström, Ivar Christian, tonsättare (1826
—1901). Han tog hovrättsexamen 1849, hörde i
Uppsala till prins Gustavs förtroliga krets och
kallades efter hans död till bibliotekarie hos prins
Oskar (1853). 1861—72 var han ledare av A. F.
Lindblads musikskola och instruktör för
sångscenen på Kungl. teatern 1881—85. H. framträdde
som kompositör på 1850-talet med solosånger och
1860 med körverket ”Blommornas undran”. För
scenen skrev han på 1860-talet operan ”Hertig
Magnus och sjöjungfrun” och sagospelet ”Den
förtrollade katten”. Av hans sceniska stycken
efter 1870 blev särskilt ”Den bergtagna” mycket
berömd. Sedan följde bl. a. ”Vikingarna” (1877),
flera operetter och sagospel, däribland ”Per
Svinaherde” (1887). — H:s främsta insats som
kompositör är, att han skapat en svensk nationell
opera med folkvisan som underlag. På grund av
H:s bristande musikaliska utbildning blev dock
denna operastil ej av så stor betydelse.
Hallström, Per August Leonhard, författare
(f. 1866 29/0). Han utexaminerades 1887 som
civilingenjör från Tekniska högskolan, var 1888—
1890 kemist på en fabrik i Philadelphia och efter
återkomsten till Sverige 1891—97 e. o.
amanuens i Telegrafstyrelsen. 1904—05 var han
teaterkritiker i Dagens Nyheter, invaldes 1908 i Sv.
akad. och var dess sekr. 1931—41. Han blev
hedersdoktor vid Göteborgs högskola 1916. —
H. debuterade 1891 med diktsamlingen ”Lyrik
och fantasier”, 1894 följd av ”Vilsna fåglar”,
skisser och berättelser, som väckte
uppmärksamhet genom psykologisk skärpa och
stämningsin-tensitet. I motsats mot dessa moderna
etsningar stod ”Purpur” (1895) med sina sago- och
historiska motiv, sin prakt och glans. Den
vemodiga ”En gammal historia” (s. å.) är förlagd
till en svensk småstad på 1820-talet, novellsaml.
”Briljantsmycket” (1896) visar en stor
mångsidighet. ”Våren” (1898) är en konstnärsroman från
1890-talet, ”Reseboken” (s. å.) innehåller
berättelser från skilda länder, ”Thanatos” (1900)
uteslutande dödsmotiv. Berättelsen ”Döda fallet”
(1902) anknyter till Ragundasjöns utgrävning
1796, ”Gustaf Sparfverts roman” (1903) är en
allvarlig samtidsberättelse, medan ”En
skälmroman” (1906) behandlar en svensk
fantasiberu-sad sangviniker; berättelserna ”De fyra
elemen-terna” (s. å.) beteckna jämte ”Thanatos”
höjdpunkten av hans novellistik. Efter ”Nya
noveller” (1912) inträdde ett längre uppehåll i H:s
vittra produktion, och först med de mörka och
bittra ”Händelser” (1927) samt ”Leonora” (1928)
uppträdde han ånyo som novellist. — 1922—23
utgå vos H:s berättelser och romaner, delvis
omarbetade och försedda med korta inl., i ny,
samlad uppl. om 12 bd. H. är även en betydande
dramatiker, med blankversdramat ”Grefven af
Antwerpen” (1899; uppf. i Sthlm 1905),
renässanssorgespelet ”Bianca Capello” (1900; uppf. i
Per Hallström.
Sthlm 1901), den graciösa ”En veneziansk
komedi” (1901; uppf. i Sthlm 1904), den halvt
farsaktiga ”Erotikon” (1908; uppf. i Sthlm 1909),
en litterär tendensdikt, som gjorde stor lycka,
”Två legenddramer” (”Alkestis”, på blankvers,
cch ”Ahasverus”, 1908), ”Två sagodramer”
(”önskningarna” och ”Tusen och en natt”, en
förtjusande versfantasi), de historiska
skådespelen ”Karl den elfte” och ”Gustaf den tredje”
(1918) samt den satiriska ”Nessusdräkten” (1919).
Av hans reseskildringar ha i bokform utgivits
”Italienska bref” (1901) och ”Våren till mötes”
(1925). Diktsamlingen ”Skogslandet” (1904),
skriven i Florens 1902—03, innehåller svenska
stämningar och folksägenmotiv. H. har även
skrivit ett stort antal essäer och kritiker, av
vilka han samlat en del i ”Skepnader och tankar”
(1910), ”Levande dikt” (1914), ”Essayer” (1917)
och ”Konst och liv” (1919), varjämte han givit
värdefulla minnesteckningar över C. V. A.
Strandberg (1915) och Carl Snoilsky (1933).
Under många år var H. sysselsatt med att
översätta Shakespeares dramer (12 bd, 1922—31), en
tolkning, som särsk. är utmärkt i de lyriska
partierna. ”Folkfienden” (1915) innehåller bittra
tidspolemiska inlägg.
H. har höjt novellen till en hos oss förut okänd
konstnärlighet. Han är en mästare i att återge
de mest skilda och olikartade scenerier, verkliga
eller diktade, klassiska, medeltida eller nutida
miljöer. Han skildrar icke omedelbart; hans stil
är känslig och genomreflekterad, rik på nyanser,
kan äga bjärt kolorit och starkt ljus men är
oftare uttryck för snabb och skarp iakttagelse,
ironisk kritik, vass satir, behagfull skämtan, fint
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
