Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hallenberg, Jonas - Hallendorff, Carl - Halle- och Hunneberg - Haller, 1. Albrecht von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
737
Hallendorff—Haller
738
och Svea hovrätt samt ägnade sig åt historiska
forskningar. Hans första större verk är ”Nya
allmänna historien ifrån början af i6:e
århundradet” (3 dir, 1782—85). H. framträdde här som
lärjunge till William Robertson men visade
samtidigt utpräglad självständighet i synpunkter. H.
utnämndes 1784 till rikshistoriograf. H:s
ofullbordade huvudverk, fem dir av ”Svea rikes
historia under konung Gustaf Adolph den stores
regering” (1790—96), utmärkes av omutlig
sanningskärlek, grundlig forskning och klart,
osmyckat framställningssätt. H. lade huvudvikten på
”händelsernas sannfärdiga förlopp”, varvid han
dock visade sig väl mycket bunden av den
kronologiska ramen. Som kritisk forskare står H. i
detta arbete mycket högt; också räknas verket
bland svensk historisk litteraturs klassiska. Dess
avbrytande förklaras av samtidens bristande
uppmuntran; skildringen når fram till 1626. H.
ägnade sig därefter mest åt språkstudier och
nu-mismatik. Hans rationalistiska uppfattning
framträder bl. a. i hans lärda ”Historiska
anmärkningar öfver Uppenbarelseboken” (1800). Bland
H:s numismatiska arbeten märkes en alltjämt
värdefull ”Historisk afhandling om mynt och
varors värde i Sverige under konung Gustaf I:s
regering” (1798). 1803 utnämndes H. till
riksantikvarie och sekr. i Vitt.-akad. Hans
arkeologiska skrifter äro nu föråldrade. 1812 fick H.
kansliråds namn och värdighet samt upphöjdes
1818 i adligt stånd. En viss strävhet i lynnet
fann utlopp i H:s ålderdomsverk ”öfver första
delen af Sven Lagerbrings Svea rikes historia.
Anmärkningar” (2 dir, 1819 och 1822), en kritik,
som visserligen vittnar om H:s stora kunskaper
men i stort förfelar sitt mål. — Jfr B. E.
Hilde-brands minnesteckning över H. (1880); N.
Ahn-lund, ”Historieskrivaren J. H.” (1923); G. Gihl,
”J. H. som fornforskare” (i Rig 1923), och A.
B. Carlsson, ”J. H:s anteckningar och samlingar”
(1921; i ”Uppsala univ.-bibl:s minnesskrift 1621
—1921”).
Hallendorff, Carl Jakob Herman, historiker
(1869—1929). Han blev 1895 fil. lic. och 1897
fil. dr samt var 1897—1904 docent i historia i
Uppsala. Han blev 1904 lektor i Stockholm samt
fick 1908 professors n. h. o. v. 1909 blev han
Handelshögsk:s i Stockholm förste rektor och
1911 prof, i statskunskap och ekonomisk historia
vid högskolan. Han var led. av Andra kammaren
1914—17. H:s
tidigare skrifter voro
ägnade åt den
karolinska tidens
historia: ”Bidrag till det
stora nordiska krigets
förhistoria” (1897),
”Konung Augusts
politik åren 1700—01”
(1898), ”Karl XII
och Lewenhaupt 1708”
(1902) m. fl. Bland
hans övriga skrifter
märkas ”Illusioner
och verklighet.
Stu
dier över den skandinaviska krisen 1864”
(1914), ”Oscar I, Napoleon och Nikolaus”
(1918), del II och III, 2 av ”Sveriges riksbank
1668—1918” (1919—20), ”Oskar I”, revid. uppl.
av Emil Hildebrands arbete, och ”Karl XV”
(bägge tills, del XII i ”Sveriges historia till våra
dagar”, 1923) samt ”Frihetstiden” (i ”Svenska
folkets historia”, 1928). H. utgav vidare flera
källpublikationer, bl. a. ”Sveriges traktater”,
5—6:1 (1903—15), H., som var ivrig försvarsvän,
framträdde även som politisk publicist och var
verksam inom högerns organisation.
Halle- och Hunneberg, två platåberg i
Västergötland, söder om Vänern, det nordligare och
mindre Hälleberg med spets framskjutande i
Vänern, det sydligare Hunneberg av nästan
rom-bisk form och 7 km sida; skiljas genom en
v. s. v.-gående, 500 m bred dalgång, i vilken väg
och järnväg till Vänersborg framgå. Bergen
stiga med tvärbranta sidor upp över den jämna
slätten däromkring, nedtill omgivna av ett
väldigt ”stalp” av stenblock, och bilda ovantill svagt
skålformigt insänkta platåer, upptagna
huvudsakligen av skog, mossar och smärre sjöar. Högsta
punkterna äro på platåernas rand i ö., Hälleberg
155 m, Hunneberg 154 m. Hallsjön (124 m ö. h.)
på Hälleberg och Långvattnet (97 m) m. fl. på
Hunneberg avvattnas bägge västerut genom
vattendrag, som vår och höst bilda vackra
vattenfall. På några få ställen äro bergen bestigbara
uppefter inskärningar, s. k. klev. På H. finnes
ett talrikt älgbestånd (kungl. älgjakter).
Geologi. H. äro uppbyggda av kambriska och
ordoviciska avlagringar, täckta av en diabasbädd
(trapp). På det här mycket jämna urberget
(gnejs) vilar ett 24 m mäktigt lager av
sandsten, som i sin tur överlagras av ett lika mäktigt
lager alunskiffer med bollar av orsten i
regelbunden växellagring med rena orstenslager, vilka
varit föremål för brytning. Därefter följer —
dock endast på Hunneberg — lager av
ceratopy-gekalk (1—1,5 m) och undre graptolitskiffer (11
m) samt diabas, vars mäktighet är olika på olika
ställen men i medeltal torde uppgå till 60 m.
Lagren stupa svagt åt n. el. n. n. v. — Litt.: N.-G.
Karvik, ”H.” (i ”Natur i Västergötland”, 1951).
Haller. 1) Albrecht von H., schweizisk
naturforskare (1708—77). H. studerade medicin
under Boerhaave i Leiden, var 1738—53 prof, i
Göttingen, därefter ämbetsman i Bern med
mångsidiga uppgifter. Även
som forskare var han
ovanligt
mångfrestan-de. Störst var han
utan tvivel som
fysiolog. Hans
viktigaste undersökningar
gällde muskel- och
nervfysiologien (”De
partibus corporis
humani sensibilibus et
viritabilibus”). Bland
hans övriga
medicinska verk märkas
”Kommentare zu den
NF IX — 24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
