Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteryd - Göteve - Göth, Johan - Göthe, Erik Gustaf - Göthe, von - Göthit - Göthlin, Gustaf - Göticism (goticism) - Götiska förbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
649
Göteve—Götiska förbundet
650
Växjö stift, Sunnerbo kontrakt; bildar tills, m.
Pjätteryds och Hallaryds socknar storkommunen
Göteryd; 373,68 km2, 4,088 inv. (1951).
Göteve, socken i Skaraborgs län, Vilske
härad, s. v. om Falköping; 22,20 km2, 423 inv.
(1951). Tillhör Falbygden. 1,114 har åker.
Kyrkan är från noo-talets senare del. Ingår i Floby,
G., Trävattna och Hällestads pastorat i Skara stift,
Vånga kontrakt; tillhör storkommunen Vilske.
Göth, Johan Alfred, författare (f. 1869 ili),
intendent för Braås hembygdsmuseum i Småland
1926. Han har skrivit ett stort antal skildringar
från det småländska allmogelivet, utmärkta av
realism i människoskildringen och stor
noggrannhet i de sakliga detaljerna.
Göthe [jöta], Erik Gustaf, skulptör (1779
—1838). G. studerade vid Konstakad. skulptur
för Sergel samt arkitektur; vistades i Rom
1803—10. Åter i Sverige, blev han satt i skugga
av Byström. G:s arbete visade större ansatser
än resultat. Han utförde i marmor ”Svea” (för
konseljsalen på Rosersberg), ”Bacchus”, ”Hebe”,
”Liggande backant”, gruppen ”Venus med Amor”,
porträttbyster samt, i Petersburg, dit han reste
1822, en sittande staty av Katarina II. På
beställning av Karl XIV Johan modellerade han
Karls XIII :s staty i Kungsträdgården i
Stockholm. Inom arkitekturens område faller hans sista
verk, ritningen till Riddarholmskyrkans
tornspira (av gjutjärn).
Göthe [jö’ts], von, se Eosander.
Göthit [göti’t], rombiskt, brunt mineral av
j ärnoxidmonohydratet Fe2Os. H2O, bildande
stråliga aggregat. Fe2Os . H2O är en polymorf
substans, och det likaledes bruna mineralet 1 e p
i-dokrokit el. rubinglimmer, som
uppträder i bladiga aggregat, är en annan, ävenledes
rombisk modifikation av densamma.
Göthlin, Gustaf Fredrik, fysiolog (1874
—1949), med. dr i Uppsala 1907, s. å. laborator
och 1918—39 prof, i fysiologi där. I åtskilliga
arbeten behandlade han frågor om ledningens
natur i nervsubstansen. Han studerade även
färgblindhetens ärftlighetsförhållanden samt
bestämde läget och utsträckningen av den rent gula
zonen i spektrum. En kollektion av G.
komponerade pseudoisokromatiska tavlor har i Sverige
använts för legal färgsinnesprövning. Under
senare år ägnade sig G. åt näringsfysiologiska
studier och offentliggjorde viktiga
undersökningar över skörbjuggens förekomst i Sverige
samt tillgången på C-vitamin i olika svenska
bär- och fruktsorter.
Göticfsm (gotici’sm), en äldre, av gotisk
anstolthet präglad historieuppfattning, som
förekommit i skilda länder, särskilt i Sverige. Med
utgångspunkt från Jordanes och hans berättelse
om de världserövrande göternas (goternas)
uttåg från Sverige (ön ”Scandza”), folkens
moderssköte, och triumf över Rom hävdade man
åt Sverige en särskilt ärorik fornhistoria. I
Sverige kan g. följas till 1200-talet, hävdas av Nils
Ragvaldsson på Baselkonsiliet 1434 och av Ericus
Olai samt når full blomstring hos Johannes
Magnus i hans ”Historia de omnibus gothorum
sueonumque regibus” (1554). G. utbildades i rikt
mått på 1600-talet och uppbars även av
regen-terna från Gustav I till stormaktstidens slut.
Under nämnda period förbands g. med den
antika föreställningen om hyperboréerna, vilka
identifierades med svenskarna. G. nådde nu sin
höjdpunkt hos Olof Rudbeck d.ä. Hos denne förbands
g., utom med teorien om hyperboréerna (de
”yver-borne”), också med den antika Atlantissagan och
fick sitt uttryck i Rudbecks väldiga ”Atlantica”.
Under 1700-talet utsattes g. i sin
rudbeckian-ska form för allt starkare kritik, även inom
Sverige, och led nederlag genom bl. a. O. v.
Dalins ”vittra löje” över E. J. Biörner och J.
Göransson. 1600-talets antikvariska litteratur
fortlevde trots allt som inhemsk tradition, särskilt
det isländska sagoinslaget (genom t. ex. Biörners
”Nordiska kämpadater”). Samtidigt blevo
nordiska ämnen modestoff i hela den europeiska
förromantikens litteratur. Sådana ämnen upptogos
även i Sverige alltmera mot 1700-talets slut hos
A. N. (Clewberg) Edelcrantz, J. G. Oxenstierna,
F. M. Franzén, Thorild m. fl. Det nordiska
litteraturstoffet, den av bl. a. N. H. Sjöborg
förnyade arkeologiska forskningen och de
nationella olyckorna vid 1800-talets början samverkade
till en ny g., som särskilt fick sitt uttryck i det
1811 bildade Götiska förbundet. — Litt.: A.
Blanck, ”Den nordiska renässansen” (1911); J.
Nordström, ”De yverbornes ö” (1934).
Götiska förbundet, ett sällskap i Stockholm,
bildat 1811 av några unga män, som varit
kamrater i Uppsala, de allra flesta värmlänningar.
De använde som förbundsbröder götiska namn.
Själen var Jakob Adlerbeth, på vars
förslag förbundets syfte angavs som ”upplifvandet
af de Gamle Göthers frihets-anda, mannamod
och redliga sinne”. Bland de elva stiftarna var
endast Erik Gustaf Geijer av litterär betydelse.
Småningom invaldes likväl författare och
konstnärer som Arvid August Afzelius, Leonard
Fredrik Rääf, Esaias Tegnér, Per Henrik Ling, Johan
Niklas Byström, Karl Adolf Agardh och Johan
Gustaf Sandberg. Vid ”stämmorna”
(sammankomsterna) höllos föredrag och tal samt
överläggningar varpå följde ett gille med en del
ordensbruk av ”götisk” karaktär: man drack ur
horn o. s. v. Redan på 1820-talet väcktes fråga
om förbundets upplösning, emedan stämmorna
voro fåtaligt besökta. En formell upplösning kom
ej till stånd, så länge Adlerbeth levde. Men
efter hans död, 1844, följde upplösningen redan
10 nov. s. å. Den av förbundet på Geijers förslag
utgivna tidskr. Iduna, vars 1 :a häfte, helt
skrivet av honom, utkom i juli 1811 (10 h. utkommo
t. o. m. 1824; 1845 utgavs sluthäfte med
historik och register), är förbundets kulturinsats. Av
innehållet märkas först och främst nordiska
dikter och filosofiskt historiska och litterära avh.
av E. G. Geijer, vidare dikter av Tegnér, särskilt
de 1820 och 1822 offentliggjorda sångerna av
”Frithiofs saga”, bidrag av Afzelius, Adlerbeth,
Atterbom, Ling och Nicander.
G. gjorde även insats i svensk konst genom
att 1818 anordna en utställning, vari bl. a. Fo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
