Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästgivare - Gästgivargård - Gästgivarskjuts - Gästgiveri, gästgivargård - Gästning - Gästrikland - Naturförhållanden - Geologi - Klimatet - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
591 Gästgivargård—Gästrikland 592
bestyr åtnjöto g. sedan gammalt och till 1914
vissa förmåner, stundom t. o. m. anslag av
hem-mansräntor.
Gästgivargård, se Gästgiveri.
Gästgivarskjuts, förv., har sitt första
ursprung i Alsnö stadga 1279, som förbjöd
ämbetsmän att utkräva skjuts, s. k. friskjuts av
bönderna. Men friskjutsen fortfor dock länge. 1584
påbjödos skjutsfärdspenningar, en ny
skatt, som allmogen skulle betala för att bli
kvitt friskjutsningen. Snart hördes dock en
allmän klagan, att allmogen ändock nödgades
utgöra friskjutsning. Vid 1600-talets mitt blev
emellertid allmogen kvitt friskjutsningen, men
skyldighet kvarstod att mot betalning hjälpa den
resande till fortkomst, där gästgivarens
skjuts-ningsskyldighet ej var tillräcklig. Detta onus var
den s. k. håll- och reservskj utsen, som
avskaffades först 1878. Den sista skjutsstadgan
(av 1911) upphävdes 1933.
Gästgiveri, gästgivargård, ställe, där
resande mot betalning var berättigad få kost,
härbärge och skjuts. I Alsnö stadga 1279
påbjöds till förekommande av våldgästning, att i
varj e by skulle tillsättas en s. k. rättare, som
mot betalning skulle anskaffa kost och husrum
åt resande. 1560 föreskrevs, att vid allmänna
vägar skulle till de resandes bekvämlighet
finnas taverner (värdshus). 1584 utfärdades taxa
på de förnödenheter en resande kunde behöva.
Efter hotellväsendets allmänna utbredning
förlorade g. i betydelse och avskaffades som kameral
institution 1933.
Gästning, kam., en allmogen fordom
åliggande skyldighet att härbärgera och förpläga
kungliga personer och konungens utskickade. Då även
andra godtyckligt togo denna skyldighet i
anspråk, uppkom skillnaden mellan ”g.” och
”våldgästning”, vilken sistn. Magnus Ladulås förbjöd
genom Alsnö stadga 1279. Missbruket upphörde
dock ej, varför stadgan om förbud för
våldgästning upprepades, t. o. m. så sent som 1683.
Gästrikland, det sydligaste av de norrländska
landskapen, är beläget mellan 6o°io’ och 61 °7’
n. br. samt mellan o°35’ och i°54’ v. Igd från
Stockholm och gränsar i s. till Uppland, i v. till
Dalarne, i n. till Hälsingland och i ö. till
Uppland och Bottniska viken. Arealen är 4,578,33
km2, därav 4,165,86 km2 land, med 129,247 inv.
(195U.
Naturförhållanden. G. är i ö. och s. ett
små-kuperat lågland, flerstädes täckt av lerslätter
och torvmarker. I v. och n. vidtager
”Norr-landsterrängen”; betydande områden nå här över
200 m ö. h., och på gränsen till Hälsingland
ligger den höglänta skogstrakten ödemården. Högst
når Björnbackberget (363 m) invid dalagränsen.
Omkr. io°/o av arealen upptagas av vatten. De
största sjöarna äro Dalälvens stora fjärdar,
Fär-nebo- och Hedesundafjärdarna, vilka omsluta
öar, ss. Mattön och Jörsön. Vidare märkes
Storsjön, som tillika med Ottnaren i s. och
Öja-ren i n. avrinner genom Gavleån. I n. avvattnar
Testeboån Ockelbosjöarna och Hamrångeån
Viksjön m. fl. sjöar på gränsen mot Hälsingland.
— Kusten är låg och har skärgård. Bland de
större öarna må nämnas Edskön, Iggön och
Kusön.
Geologi. Berggrunden inom G. utgöres nästan
uteslutande av till urberget hörande bergarter,
i n. delen väsentligen grå gnejser och i s. delen
mera graniter; mellan Söderfors och Torsåker
finnes ett större område av en grovkornig
por-fyrisk granit, Revsundsgranit. På kusten vid
Hamrånge samt v. om Torsåker förekommer
lep-tit, på det senare stället med inlagringar av
malmer (järn- och kopparmalm) samt av
kristalli-nisk kalksten. — Av lagrade yngre bergarter
märkas obetydliga förekomster av jotnisk
sandsten och undersilurisk kalksten. Den
förstnämnda, Gävlesandstenen, är en röd,
grovkornig bergart, som står nära dalasandstenen och
fått användning som byggnadssten och till
kvarnstenar; den sträcker sig i ett bälte från
Gävle-bukten till Storsjön. Den undersiluriska
kalkstenen (o r t o c e r k a 1 k) är en utlöpare från
ett kambrosiluriskt område i s. delen av
Bottniska viken och går i dagen på öarna i
Gävle-bukten, Holmudden och Limön (Kalkön);
härifrån ha lösa block av kalksten spritt sig i
morängruset i s. G. och Uppland. — Av de lösa
jordlagren har morängruset den största
utbredningen; rullstensgruset går fram i två väl
utbildade grenar av Enköpingsåsen, en västlig över
Färnebofjärden, Storsjön och Ockelbo samt en
östlig över Hedesundafjärden och Gävle. Till
största delen ligger G. under den marina
gränsen, och denna har på bergen v. om Storvik
iakttagits vid 192 m. Ishavsleran har i de s. ö.
delarna av landskapet en betydande kalkhalt samt
nyttjas som märgel. Torvmossar förekomma här
och där.
Klimatet liknar mer Mellansveriges än
Norrlands. Gävle har under den kallaste mån. (jan.)
—4% under den varmaste (juli) i6°2. De inre
delarna ha c:a 2° kallare vintrar, medan
juli-temp. är ung. densamma. I Gävle är den
årliga regnmängden 532 mm. — Växtvärlden har
norrländsk typ. Barrskogar, mest gran,
förhärska; blott i de större dalgångarna och kustlandet
förekomma kulturmarker och ädlare
lövträds-vegetation; vid Dalälven går ekens nordgräns.
Torvmarker ha stor utbredning. — Djurvärlden
visar övergång mellan den sydsvenska faunan
och den subarktiska skogs faunan.
Befolkning och bebyggelse. Tätast befolkade
äro bruksbygden med upp till 25 inv. per km2 och
åkerbruksbygden på slättlandet med 15—17 per
km2. Glesast är folkmängden i skogsområdet
mellan Dalälven och Gavleån samt i n. v., där den
understiger 7 inv. per km2. 49,2 % av
befolkningen äro bosatta i städerna och 50,8 % på
landsbygden.
De talrika fynden av stenyxor från äldre men
främst från yngre stenåldern visa, att G. tidigt
började bebyggas. Detta gäller särsk. de inre
delarna av landskapet. Eftersom kustområdena
voro täckta av vatten, är bebyggelsen här
yngre. Bebyggelsens utveckling har i stort sett följt
vattendragen och senare de dessa övertvärande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
