Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gyllenhielm - Gyllenkrok, ätter - Gyllenkrok, 1. Axel - Gyllenkrok, 2. Gustaf - Gyllenkrok, 3. Axel - Gyllenlack - Gyllenläder, gyllenläderstapet - Gyllenmärs, Bröms Olofsson - Gyllensköld - Gyllenstierna, ätter - Gyllenstierna, 1. Erik Eriksson - Gyllenstierna, 2. Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
Gyllenkrok—Gyllenstierna
546
län samt 1620 riksamiral. G. var 1633—44 led.
av förmyndarstyrelsen för drottning Kristina. I
rådet hörde han till pfalzgreven Johan Kasimirs
vänner och framträdde flera gånger som
förespråkare för dennes son Karl Gustavs
intressen. Ohälsa föranledde honom att överlåta
flottans styrelse åt sin närmaste man, Clas Fleming.
Mot Oxenstiernornas stora inflytande stod han i
opposition. Mest residerade han på Karlberg
utanför Stockholm, där han lät uppföra ett slott.
G. var Vasahuset varmt tillgiven och allmänt
aktad för sin redbarhet. — 1 början av 1640-talet
nedskrev han till tjänst för A. J. Messenius’
av honom gynnade historiearbete några
relationer om tiden 1597—1601 (tr. i Hist. Handl., 20:
2, 1905). — Litt.: E. Granstedt, ”C. C. G. och
Vasa-huset” (i Personhist. Tidskr., 1943).
Gyllenkrok, svenska ätter. Från Kroksbygd
i Hallaryds socken, Kronobergs län,
härstammade en småländsk prästsläkt, Krok
(Kro-kius), till vilken hörde bl. a. biskopen i Växjö
Nicolaus Krokius (1575—1646), far till
assessorn i Åbo hovrätt Änders Krok (1622—
83), som 1674 adlades med namnet G. Dennes
son Axel G. (se nedan) blev frih. 1727.
1) Axel G., frih., militär (1664 el. 1665—
1730). Han blev 1696 kapten vid Livgardet, fick
1703 befälet över fortifikationsfältstaten, blev
1706 överstelöjtnant av gardet och
tjänstförrättande generalkvartermästare i fält samt 1707
överste och generalkvartermästare. 1707—09
hade G. att särskilt sörja för truppernas
förläggning och underhåll. Efter Poltava följde han
Karl XII till Bender samt sändes med en liten
avd. mot polska gränsen för att söka
förbindelse med general Krassow. I (det dåv. turkiska)
Czernowitz överfölls och tillfångatogs G:s trupp
av en överlägsen rysk styrka 25 sept. 1709.
Efter en tidvis ganska hård fångenskap hemkom
G. 1722, blev generallöjtnant s. å. samt
landshövding i Göteborgs och Bohus län 1723. G. är
särskilt känd genom sina berättelser om Karl
XH:s marsch mot Ryssland och om slaget vid
Poltava (ofullst. utg. av N. Sjöberg 1913). De
ha spelat en stor roll i diskussionen om detta
fälttåg men måste såsom nedskrivna först 1711
trots G:s ovanligt starka minne användas med
stor försiktighet. — Litt.: A. Stille, ”Carl XII:s
fälttågsplaner 1707—1709” (1908); ”Karl XII på
slagfältet” (4 bd, 1918—19).
2) Axel Gustaf G., den föreg:s sonsons
son, frih. (1783—1865), överstekammarjunkare
1837, grundade 1838 Råby räddningsinst. vid
Lund, skänkte 1845 till Lunds univ. sina
värdefulla zoologiska samlingar på Björnstorp och
överlämnade vid olika tillfällen betydande
donationer till lärdoms- och sjukvårdsanstalter i
Lund.
3) Axel Walfrid Carl G., den föreg:s
brorsons sonson, frih., militär (1888—1946), officer
vid Svea livgarde 1908, kapten vid
Generalstaben 1920, överstelöjtnant och t.f. sekundchef vid
Livregis grenadjärer 1936, överste och chef för
Hallands reg. 1937, överste på reservstat 1938.
G. var 1930—34 knuten till 1930 års
försvarskom-NF IX — 18
mitté. Han var framför allt känd som en mycket
framsynt militärskribent; han utgav bl. a.
”Arméns krigsberedskap” (1938), ”Tysk krigföring”
(1940), ”Partisankrig” (1943) och ”Utan
uppdrag i Moskva” (1945).
Gyllenlack, se Lackviol.
Gyllenläder, gyllenläderstapet,
förgyllt, försilvrat och målat läder med mönster i
relief till möbel- och väggbeklädnad.
Gyllenmärs, Bröms Olofsson, till
Lag-manshaga i Västergötland, adelsman, samlare och
avskrivare av visor (omkr. 1600—79). Hans
sannolikt egenhändiga handskrift (i Uppsala
univ.-bibl.) anses nedskriven 1615—25 och är av
A. Noreen och H. Schück utgiven som n:r 2 av
”1500- och 1600-talens visböcker” (1887).
Gyllensköld, se Carlheim-Gyllensköld.
Gyllenstierna, svenska ätter, utgöra grenar av
danska ätten Gyldenstierne. En av dem,
den 1705 utslocknade ätten G. af Svaneholm,
introducerades på svenska riddarhuset 1664 med
Erik Hardenberg G. (1622—65) till Svaneholm
och Karsholm i Skåne, tillhörande en från
riddaren och riksrådet Knud Nielsen (d. 1401)
härstammande ättegren. Samtliga övriga svenska
G.-ätter härstamma från den sistms bror, Erik
Nielsen (d. före 1455), 1444 hövitsman på
Ålborghus, och dennes son, nedannämnde G. 1).
Den friherrliga ätten G. af Lundholm, som
alltjämt fortlever, innehar som fideikommiss
Krapperup och Bjärsgård i n. v. Skåne.
1) Erik Eriksson G. d. ä. (d. 1477). G:s
livsöde bestämdes genom hans giftermål 1446 med
Kristina, dotter till Karl Knutsson Bonde, som
sedermera blev svensk konung. G. erhöll 1446
Borgholm med Öland att förvalta. Han tog plats
i riksrådet 1450, var en av konung Karls främsta
medhjälpare, belägrades under danska kriget på
Borgholms slott, kapitulerade och tillfångatogs
1456. G. blev 1457 Kristian I:s undersåte men
berövades sitt forna inflytande. Efter konung
Karls restitution trädde G. åter i förgrunden
inom det svenska rådet, erhöll under Sten Sture
d. ä. ett flertal diplomatiska uppdrag samt
Stä-keholm i förläning.
2) Kristina G., den föreg:s sondotter (1494
—1559). Hon blev 1509 förlovad med Sten
Sture d. y.; i nov. 1511 firades bröllopet. 1512
blev Sten Sture riksföreståndare. Hans död i
febr. 1520, mitt under krig med Danmark, var
ett fruktansvärt slag för den unga änkan, men
för att om möjligt rädda riket åt sina och herr
Stens barn beslöt hon fortsätta kampen mot de
inträngande danskarna och ledde i flera månader
med beundransvärd kraft och uthållighet
Stockholms försvar mot de fientliga
belägringstrup-perna; först i sept. såg hon sig nödsakad att
uppge striden, överlämna Stockholm till fienden
och hylla Kristian II som Sveriges konung. Hon
sattes vid blodbadet i nov. av Kristian i fängsligt
förvar och bortfördes sommaren 1521 till
Danmark, varifrån hon omsider i jan. 1524
återsändes till Sverige. Vid sin hemkomst fann hon
Gustav Vasa i besittning av det av Sturarna
eftertraktade svenska konungadömet. G. inlät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
