Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511
Gustav
512
Ulrik Scheffers avgång 1783 blev G. i
egentligaste mening sin egen utrikesminister. De äldre
rådgivarna trädde efter hand tillbaka för nya
män, bland vilka under de närmaste åren J. Ch.
Toll, senare G. M. Armfelt och E. W. Taube
framstå som inflytelserikast. G:s första
erövringsplan var riktad mot Norge, som han
hoppades kunna frånrycka Danmark genom ett
plötsligt anfall. Vid ett personligt möte med
kejsarinnan Katarina i Fredrikshamn 1783 sökte han
vinna hennes samtycke härtill. På Katarinas
bestämda vägran att överge Danmark strandade
hela planen, och G. begav sig i stället utomlands
på en långvarig resa till Italien och Frankrike
(1783—84). Slöseriet och lättsinnet vid hovet,
den begynnande skuldsättningen utan ständernas
bifall, avstannandet av alla reformer och flera
missbruks inträngande i förvaltningen
(pastorats-handeln) m. m. gjorde oppositionen allt
kraftigare och djupare spridd. Vid 1786 års riksdag
kom missnöjet till uttryck genom avslag på nästan
alla G:s propositioner. Konungen drevs att ännu
ivrigare söka sin räddning ur alla svårigheter
genom ett lyckosamt krig. G. hälsade därför
underrättelsen om ett ryskt-turkiskt krigs utbrott
hösten 1787 med glädje och började våren 1788
i djupaste hemlighet ivriga rustningar. I slutet
av juni 1788 lät han sina trupper utan
krigsförklaring gå över ryska gränsen. Planen att
genom överrumpling intaga Petersburg gick
emellertid om intet, då hertig Karl vid Högland
(juli) ej lyckades krossa ryska flottan och G:s
försök att erövra gränsfästningen Fredrikshamn
misslyckades, bl. a. till följd av det myteri, som
i aug. utbröt inom officerskåren (se
Anjalaför-bundet). Danmarks anfall på Sverige syntes råga
måttet av olycka men gav G. tillfälle att med
heder lämna Finland och vädja till svenska
folkets patriotism. Hans vädjan besvarades med
entusiasm av de djupa leden av Sveriges folk.
Frivilliga krigsförband bildades, och frivilliga
bidrag gåvos till kriget. Danmark nödgades inom
kort inställa alla fientligheter. På hösten kunde
G. arrestera Anj alamännens ledare och i dec.
utfärda kallelse till riksdag i Stockholm följ. år.
Då adeln här fortsatte sin kamp mot konungen,
lät G. plötsligen i febr. 1789 arrestera
riddar-husets främsta män och genomdrev med de
ofrälse ståndens hjälp trots adelns protester en ny
grundlag, Förenings- och säkerhetsakten (se
d. o.), som i betydlig mån vidgade konungens
makt, på samma gång som den gav de ofrälse
stånden flera förmåner på adelns bekostnad.
Stödd på de ofrälse stånden, framtvang
konungen därpå adelns bifall till att riksdagen
övertog förvaltningen av rikets skuld samt till en
ny utomordentlig bevillning ”intill nästa
riksdag”. Kriget fortgick under växlande segrar och
nederlag under de följ, två åren. Freden i
Vä-rälä (14 aug. 1790) gjorde slut på ryska intriger
inom landet och förmådde ryska kejsarinnan att
äntligen erkänna Sveriges fulla självbestämmande
över dess inre förvaltning.
Inom kort uppstodo hos G. nya äventyrliga
planer. Personlig vänskap för franska
kunga
familjen, fruktan för de revolutionära idéerna
och begäret att spela en lysande roll i Europa
väckte hos honom tanken att bilda en koalition
av Europas furstar för att hejda eller kväva
revolutionen i Frankrike. Hans plan rönte
emellertid ej tillräcklig uppmärksamhet hos de stora
makterna. — Kriget hade bragt finanserna i
ytterligare förvirring, och G. nödgades därför
än en gång sammankalla ständerna (i Gävle
1792). Riksdagen avlopp ganska fredligt, men
hatet inom adeln fick kort därefter ett
fruktansvärt utbrott. En sammansvärjning bildades
i syfte att röja G. ur vägen och omstörta
regeringssättet. På en maskerad i operahuset i
Stockholm 16 mars 1792 blev konungen sårad i
ryggen av ett pistolskott, avlossat av f. d.
kaptenen J. J. Anckarström, och 29 mars s. å.
avled G.
G:s familjeförhållanden voro olyckliga. Knappt
kommen till manbar ålder, hade han nödgats att
enligt ständernas fordran men mot sin egen och
föräldrarnas önskan förmäla sig (1766) med
Sofia Magdalena av Danmark. Länge
behandlade han sin påtvungna gemål med stor
kallsinnighet, men 1775 åvägabragte förste
hovstallmäs-taren A. F. Munck ett närmande mellan makarna,
och 1778 föddes en tronföljare. Det spända
förhållande, som, alltsedan G. blivit vuxen, rådde
mellan honom och hans moder, förvärrades vid
denna tid, enär hon gav fart åt ett då gängse
rykte, att Munck vore far till det barn
drottningen skulle föda. Vid kronprinsens födelse
uppstod en ny brytning mellan moder och son.
Först på sin dödsbädd försonade sig
änkedrottningen med sin son.
För vitterhet och konst var G:s regering en
lysande tid, och det uppsving, som härutinnan
begynt under frihetstiden, främjades ivrigt av
G. Uppfostrad i franska smakriktningen och i
allm. hyllande dess lagar, sökte han dock
uppamma en, åtm. till innehållet, nationell litteratur.
Han uppträdde själv med stor framgång som
vitter författare. Med biträde av J. H.
Kellgren författade han flera dramer, av vilka
”Gustaf Vasa” (med musik av Naumann, f. ggn uppf.
1786) blivit det mest kända. Genom sina
riksdagstal och andra anföranden visade han sig
vara en av Sveriges yppersta politiska talare.
”Konung Gustaf HI:s skrifter i politiska och
vittra ämnen; tillika med dess brefvexling”
ut-gåvos av J. G. Oxenstierna (6 bd, 1806—12).
G. verkade för den svenska vitterheten och
konsten även genom den uppmuntran och det
ekonomiska understöd, som han skänkte deras
id-kare, och genom att stifta eller återupprätta
institutioner till deras befordran, ss. Mus. akad.,
Målar- och bildhuggar-akad., Sv. akad. samt
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad., Kungl.
operan m. fl.
I sitt äktenskap med Sofia Magdalena hade
G. sönerna Gustav Adolf (sedermera konung
Gustav IV Adolf) och Karl Gustav (1782—83),
hertig av Småland. G. ligger begraven i
Rid-darholmskyrkan i Stockholm. Hans staty (av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
