Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk religion - Grekisk-romersk brottning - Grekland - Geografisk översikt - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Grekisk-romersk brottning—Grekland
260
til Orfeus” (1940); V. Grönbech, ”Hellas” (4 bd,
1942—45).
Grekisk-romersk brottning, se Brottning.
Grekland, grek. Hellas, konungarike i ö.
Sydeuropa, 132,562 km2, 8,1 mill. inv. (1950);
omfattar den s. delen av Balkanhalvön mellan
Jonis-ka och Egeiska haven, delar av Makedonien och
Trakien, Tolvöarna och andra ögrupper i
haven samt längst i s. ön Kreta. Åt
fastlands-sidan gränsar G. till Albanien, Jugoslavien,
Bulgarien och Turkiet. Huvudstad: Aten (1,368,142
inv. 1951, med förstäder och inkl, hamnstaden
Peiraievs [Pireus] med 185,000 inv.).
Geografisk översikt. G:s fastland och öar
fingo sin nuv. gestaltning i sen geologisk tid
genom förkastningar och sänkningar. Halvön
tillhör det dinariska veckningssystemet och är delad
på en v. zon, där bergen gå i s. s. ö. riktning,
och en ö. med östgående kedjor. Kalksten är
den dominerande bergarten. Huvudberget i n.
är det till dinariska systemet hörande Pindos,
som fyller de ö. delarna av landskapet Epirus
och åt s. fortsattes av Etoliska kalkalperna och
en östligare kedja samt i sina olika förgreningar
bär talrika toppar över 2,000 m (Smolika,
Tym-frestos), tillika huvudvattendelare; i en v.
längs-dal flyter Aspros, åt ö. Salambria. På ömse
sidor om dessa inre bergstrakter är landet delat
i berg, platåer och slätter; bland slätterna
märkas i v. Janinabäckenet, lågslätter mellan
Artaviken och Mesolongibukten närmast ö. om
Akar-naniens kalkplatå och kring Trichonissjön
(etoliska sänkan), i ö. främst Tessaliska slätten, på
alla sidor omgiven av berg, Pelion, Ossa, åt
n. ö. Olympos, G:s högsta berg (2,918 m ö. h.),
skilt från Ossa genom Tempedalen, där
Salambria brutit sig väg till havet; pass föra därifrån
åt s. över Othrys och över Oitekedjan till
slätterna kring Kefissos, den forna Kopaissjön och
Tebeslätten, i s. begränsade av de östgående
massiven Parnassos, Helikon, Kithairon, Parnes
(sydbeotiska kedj an); även Attikahalvön i s. ö.
har smärre slätter. Eubea delas av de från
fastlandet kommande kedjorna i smärre slätter och
bergland; över n. Eubea fortsätter Othrys till
N. Sporaderna. I v. äro Joniska öarna rester
av en yttre kustbåge; bergen följa öarnas yttre
rand. Peloponnesos rymmer samma
landskaps-motsättningar som övriga G.; genom v.
Peloponnesos går en fortsättning av Pindoskedjan
(Olenos 2,224 m ö. h.), på Arkadiens högplatå
resa sig i n. höga toppar (Ziria), östarkadien
omfattar avloppslösa bäckenslätter, Evrotasdalen
omgives av höga kedjor, i v. Taygetoskedjan
(2,409 m); innanför vikarna i s. samt utmed
kusterna i n. och n. ö. finnas slätter;
huvudflöden är Alfeios, som bryter sig väg västerut
genom bergen till Joniska havet. Korintiska näset
genombrytes nu av Korintiska kanalen. Hela
halvön är genom växlingen av berg och slätt
samt genom inträngande vikar delad i smärre
1 andskapsenheter.
Nordligaste G. har delvis berg och floder
gemensamma med angränsande Balkanländer;
gränsen avskär till G. delar av sydalbanska bergen,
Arkadiskt landskap.
Prespasjön, Rhodopemassivet (i n. ö.); från
Balkanhalvöns inre komma floderna Var dar, Struma
och Mesta. Makedoniens huvudlandskap är
slättlandet innanför Salonikiviken (Kampania), delvis
en bildning av floderna Vardar och Haliakmon.
Halvön Chalkidike är fylld av berg. Till kusten
i n. räknas öarna Thasos och Samothraki. Till
G. höra även Kreta, Kykladerna, de flesta
mind-reasiatiska öarna och Lemnos.
Geologi. G:s geologiska byggnad betingas av
den till det mediterrana bergskedj esystemet
hörande Dinariska bågen med dess fortsättning i
Helleniderna, vilka övergå i Tauriderna och
Ira-niderna; dessas veckningsriktning, liksom alla
Dinaridernas, går från n. ö. och n. till s. v. och
s. Längs Adriatiska havets kust gå Dinariska
alperna ned till Montenegro, och i Nordalbanska
alperna möta de Hellenidernas båge, som med
mera sydlig riktning följer Albaniens kust, går
genom G. samt fortsättes över Kreta och vidare
kan följas genom förbindelser över Rhodos och
Cypern till Taurus i Mindre Asien. Dessa berg
bestå till största delen av yngre
sedimentbergarter, mest kalkstenar, tillhörande krita och
eocen, och det enda urbergsmassiv, som eg.
finnes i dessa västliga bergskedjor, är Taygetos,
den mellersta halvön på Peloponnesos. — Mellan
dessa Dinarider och den till Alpiderna hörande
Balkanbågen inskjuter ett äldre massiv, som
redan i paleozoisk tid undergått veckning och
består av såväl paleozoiska sediment, delvis
meta-morfoserade, som urberg, i s. delen av Bulgarien
och ö. delen av Jugoslavien; dit höra
Rhodope-kedjan i G:s nordostligaste del och
Salonikihalv-öns berg ävensom Olymposkedj an och s. ö. delen
av Eubea samt en stor del av Arkipelagens öar.
Detta massiv fortsättes på andra sidan Egeiska
havet i Mindre Asien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
