Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Grekisk konst
256
på Ättikas sydligaste udde, Sunion, ett tempel
åt Athena. När Parthenon blivit färdigt,
påbörjades propyléerna, den monumentala ingången till
Atens akropolis, märklig därför, att jonisk
ordning i den inre kolonnaden förenats med dorisk
i den yttre. Samma förening återkommer i det
vackra Apollontemplet i Bassai nära Figalia i
sydvästligaste Arkadien; det byggdes strax efter
428 f. Kr. av Parthenons arkitekt Iktinos;
dessutom härstammar det äldsta korintiska
ka-pitälet från detta tempel. Frisen (kentaur- och
amasonstriden), som undantagsvis satt i templets
inre, visar den attiska reliefstilens vidare
utveckling; rörelserna äro häftigare, draperiets veck
djupare, mera åtstramade. På stilistiska
grunder måste Niketemplet i Aten dateras till omkr.
420. Det är det första rent joniska tempel, som
uppförts av en stat på fastlandet (bortsett från
Delfi). Av skulpturen äro balustradens
Nikefi-gurer berömda för sina verkningsfulla draperier.
Vid slutet av det peloponnesiska kriget byggdes
i jonisk stil Erechtheion, som genom sin
osymmetriska plan avviker från alla andra tempel;
detaljerna äro av en aldrig överträffad
fulländning och berömda de kvinnogestalter, som i st. f.
kolonner uppbära den s. förhallens tak. Ett
original av en mästare från denna tid är den i
Olympia funna Paionios’ Nike, vars tunna dräkt
låter kroppsformerna fullt framträda. Samma
draperibehandling utmärker Nereiderna från en
monumental gravbyggnad i Lykien, efter dem
kallad Nerei dmonumentet, ett joniskt tempel på
en hög underbyggnad, mellan vars kolonner
Ne-reidstatyerna voro uppställda. Vissa statyer,
”Hera Barberini” och ”Venus Genitrix”, visa
samma förkärlek för det tunna draperiet, vars
verkan förhöjes genom tillfogandet av en
mantel av tjockare tyg. De bruka ofta tillskrivas
Feidias’ främste lärjunge, Alkamenes, en
konstnär, som i själva verket är rätt okänd.
Bredvid den attiska skolan stod alltjämt den
peloponnesiska, som hade sitt säte i Korint och
Sikyon samt ägnade sig åt framställningen av
atletstatyer i brons. Dess främste representant,
som i berömmelse tävlade med Feidias, var P
o-lykleitos. Av hans verk må nämnas
”Spjutbäraren” och ”Diadumenos” (en yngling, som
lägger en segerbinda om håret). Polykleitos var
också konstteoretiker och uppställde en ”kanon”,
ett proportionssystem för människokroppen.
Vasmåleriet nådde under Perikles’ tid
höjdpunkten av fri och skön teckning men förlorade
synbarligen i betydelse. Under peloponnesiska
krigets tid blev teckningen allt flottare och
sirligare men ofta också vårdslösad och
sentimental. I det följ. årh. sjönk dekoreringen allt
djupare och förlorade all konstnärlig betydelse.
Orsaken var den stigande lyxen, som krävde kärl av
silver eller brons. Antikens berömdaste ciselör,
Mys, levde på peloponnesiska krigets tid. I det
stora måleriet var Apol 1 odo r o s
banbrytande, men både han och hans berömda yngre samtida
Z e u x i s och Parrhasios äro för oss ej
mycket mer än namn, då deras verk äro förlorade.
Utmärkta ex. på attisk skulptur från början
av 300-talet erbjuda gravskulpturer från
begravningsplatsen vid Dipylon utanför Aten (t. ex.
Hegesos’ gravvård). Seklets första hälft
domineras av två stora namn, Skopas och P r a x
i-teles. Den senare tillhörde en konstnärsfamilj;
hans far, Kefisodotos, förfärdigade en staty av
Eirene (freden) med Plutos (rikedomen) på
armen. Samma motiv, en vuxen med ett barn på
armen, använde Praxiteles i sin grupp ”Hermes
med Dionysosbarnet”; den har bevarats i
original och låter oss fatta konstnärens mästerliga
behandling av marmorn, som får liv under hans
mejsel. Praxiteles var den förste konstnär, som
uteslutande arbetade i marmor och bragte detta
ädla material till full heder; tidigare ansågs
bronsen vara det främsta materialet. Hans mest
berömda verk var den knidiska Afrodite, av
vilken endast mer eller mindre ombildade kopior
finnas, vidare en satyr, Apollon Ödledödaren,
m. fl. Praxiteles har upptäckt den kvinnliga
gestaltens skönhet i dess egenart. En vek,
drömmande skönhet är utbredd över hans verk. I
stark motsats till honom stod Skopas, som kort
efter 394 byggde Athena Aleas tempel i Tegea,
av vars gavelgrupper några huvuden äro
bevarade. Han är det patetiskas mästare. Den
inre oron talar ur hela gestalten i hans
”Mele-agros”. De grekiska staterna blevo allt
fattigare och kunde icke ge konsten stora uppgifter.
Det mest betydande monument, som uppfördes,
var gravmonumentet över en karisk furste,
Mau-sollos (d. 353), mausoleet i Halikarnassos. På
detta stora verk arbetade tidens främsta
konstnärer, Skopas, Bryaxis, Timotheos (även
känd genom dekorativa statyer från Epidauros)
och Leochares. Av den sistnämndes grupp
”Ganymedes bortföres av Zeus’ örn” finnes en
kopia.
Den store mästare, som bildar inledningen till
den hellenistiska tidens konst, Alexander den
stores hovbildhuggare L y s i p p o s, tillhörde den
korintisk-sikyonska bronsgjutarskolan. Den i
Delfi funna statyn Agias, som tillhör en av honom
skapad grupp, har åstadkommit en viss
osäkerhet i bedömningen, men man torde alltjämt få
utgå från ”Skraparen”. Lysippos var
impressio-nist och har uttalat detta i sitt yttrande, att
äldre konstnärer framställt människan sådan hon
var, han däremot sådan hon synes vara. Han
var konstteoretiker liksom Polykleitos och
uppställde en ny ”kanon”, ett nytt proportionssystem :
hans figurer ha mindre huvuden, längre ben och
äro smärtare än föregångarnas. Ett annat
betydande verk är hans Herakles, som verkar genom
motsatsen mellan hjältens väldiga muskelmassa
och lidande, trötta uttryck. Denna tids störste
och antikens mest berömde målare var A p e
1-1 e s, som målade flera porträtt av Alexander
den store; av andra målningar var den
berömdaste den ur vågorna uppdykande Afrodite på
Kos. Se vidare Hellenistisk konst; jfr också
Grekland, konst.
Litt.: E. Löwy, ”Die griechische Plastik” (4:0
uppl. 1924); E. Pfuhl, ”Malerei und Zeichnung
der Griechen” (3 bd, 1923); W. Lübke, ”Die
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
