Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Greiz - Grekiska arkipelagen - Grekiska litteraturen - 1. Den arkaiska tiden - 2. Den klassiska tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grekiska arkipelagen—Grekiska litteraturen
245
Tyskland, vid Weisse Elster; 45,000 inv. På
högra flodstranden ligger Altstadt kring
Schloss-berg, krönt av ett gammalt slott (1500-talet),
nära floden det nya slottet; på vänstra stranden nya
staden. Betydande textilindustri. — G. var till
1918 residens för äldre linjen av huset Reuss.
Grekiska arkipelagen, övärlden i Egeiska
havet.
Grekiska litteraturen. 1) Den arkaiska tiden.
I spetsen för den grekiska litteraturen stå de
båda homeriska dikterna, ”Iliaden” och
”Odys-séen”, vilka i allm. anses vara avfattade på 700-,
resp. 600-talet f. Kr., men vila på en långvarig,
av yrkessångare representerad episk tradition, som
går upp i den mykenska tiden (senare hälften av
andra årtusendet f. Kr.). De föreliggande
dikterna ha utbildats i de joniska kolonierna på Mindre
Asiens västkust. Det utmärkande för dessa dikter
är förmänskligandet av gudar och hjältar; den
senare episka diktningen, s. k. k y k 1 i s k a
epos, vilka samtliga gått förlorade, lägger
däremot an på att samla och avrunda det mytiska
stoffet, ett bemödande, som i Hesiodos’
”Theo-goni” lett till en systematisering av de mytologiska
genealogierna. Dessutom föreligga s. k.
homeriska hymner, med vilka sångarna inledde
sitt föredrag av de homeriska dikterna. De
homeriska dikterna fingo grundläggande betydelse
för utbildningen ej blott av mytologien utan
även av litteraturen; deras språk var den enda
gemensamma språkformen, som satte sin prägel
även på andra äldre litteraturarter. Så länge
skrivkonsten var föga övad, var versformen
(hexametern) naturlig för all litteratur, därför att
vers lättare bevaras i minnet än prosa.
Lärodikten hade från början praktiskt, icke litterärt,
syfte; dess äldste representant, Hesiodos, ger
råd för jordbruk och sjöfart samt uppträder som
arbetets och rättvisans profet. Även vissa
filosofer (Xenofanes, Epicharmos) ha använt versen.
Versen användes även i det offentligas tjänst
för politisk propaganda (Solon, T h e o g n i s)
samt för maningar till tapperhet och
fosterlandskärlek (K a 11 i n o s, T y r t a i o s), men i dessa
dikter inträdde andra versmått, elegiskt
(disti-kon), jambiska och trokeiska. Dessa nya
versmått härstamma från lyriken och föredrogos
urspr. till ett instrument (lyra el. flöjt). Lyrikens
ursprung är folkligt. Därmed sammanhänger
dialekternas framträdande i den eoliska och den
doriska lyriken. Grekisk lyrik över huvud är
icke avsedd att läsas el. reciteras utan att sjungas
till ackompanjemang, och dess utveckling står
i närmaste sammanhang med musikens, som hade
betydande företrädare, främst Terpandros. Den
har därför två arter: korlyriken och den
monodiska lyriken (melos), som föredrogs av en
person. Den joniska lyrikens främste representant,
Archilochos från Paros (omkr. 650 f. Kr.),
fann i högt firade dikter uttryck för ett känsligt
sinnes rörelser och för bitande hån. H i p p o n a x
från Miletos gick ned till det vulgära. Bland
eoler-na blomstrade till cittran föredragna visor med
rikare och mera växlande versmått. A 1 k a i o s
(omkr. 600) förenade krigisk anda med böjelse
246
för vin och kärlek. Hans samtida var den stora
skaldinnan S a p f o. Hit hör även j oniern A n
a-k r e o n från Teos, det förfinade njutningslivets
diktare. Den eoliska lyriken föreligger endast i
fragment. Medan den eoliska lyriken är starkt
individualistisk, ger korlyriken uttryck för det
stramare doriska kynnet. Dess dikter äro i regel
antistrofiskt komponerade i konstfulla versmått
och föredrogos vid gudarnas fester och vid
festerna för segervinnarna i de nationella festspelen
(i Olympia o. s. v.). Innehållet domineras av
mytologien. Bland äldre korlyriker märkas A 1
k-m a n (senare delen av 600-talet) och S t e s
i-c h o r o s (börj an av 500-talet). Den främste och
den ende, av vilken ett större antal dikter
bevarats, är Pindaros (518—442 f. Kr.). Av
hans yngre, underlägsne samtida B a k c h y 1
i-d e s ha några dikter återfunnits i papyrus. —
Vid slutet av denna tid uppstod prosan i Jonien
i sammanhang med uppkomsten av ett
vetenskapligt skriftställeri. De första prosaisterna äro de
joniska na tur filosof erna (Thales, A n a x i m
e-nes, Anaximandros), Herakleitos
och de s. k. 1 o g o g r a f e r n a, som samlade de
mytiska och historiska traditionerna. Den främste
var Hekataios från Miletos (omkr. 500).
2) Den klassiska tiden. Den diktart, som vann
det största intresset under denna tid och därjämte
grundade Atens förhärskande ställning inom
litteraturen, var dramat. Tragediens ursprung är
att finna i Dionysos’ kult men är i övrigt
dunkelt och omtvistat. Egendomlig är den litterära
formen, körsånger på dorisk, omväxlande med
reciterad dialogvers på attisk dialekt. Först
A i s c h y 1 o s (omkr. 525—456) förstod att skapa
en verklig dramatisk spänning; han införde
tekniska förbättringar, men hos honom bevarar
dramat ännu den höghet och mysteriekaraktär, som
betingas av dess ursprung i kulten. S o f o k 1 e s
(497—406) förmänskligade mytologiens hjältar,
och hos Euripides (480—406) kom det
mytologiska innehållet i ohjälplig konflikt med den
från samtiden hämtade människoframställnigen
och problemdiskussionen. Körsångerna
inskränktes alltmera för att slutligen övergå till
mellan-aktsmusik. Ur vissa uppsluppna bruk i Dionysos’
kult uppstod komedien, en rad lustiga scener med
körsånger, bland vilka märkes parabasen, i vilken
diktaren vänder sig direkt till publiken. Den
äldre komedien utmärker sig för våldsamma
angrepp på ledande politiker samt på härskande
politiska, samhälleliga och litterära tendenser. Av
dess många författare (Kratinos, Eupolis,
Platon m. fl.) är det blott en, A r i s t o f
a-n e s, av vilken skådespel bevarats. På Sicilien
utbildades liknande ansatser av Epicharmos
till en komedi, som mest ägnade sig åt mytologisk
parodi och karaktärsskildring. Då efter det
peloponnesiska kriget staten lade en dämpare på de
personliga angreppen och inskränkte kören,
bort-föllo körsångerna; komedien parodierade myter,
filosofer och diktare. Ur detta övergångsstadium,
”den mellersta komedien”, utvecklades under
inflytande av Euripides’ dramer ”den nya
komedien”, vilken till tiden tillhör den följande
perio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
