Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Granit
206
Skriftgranit.
Klotgranit.
dratmils areal, dels som större el. mindre, från
massiven utgrenande gångar och ådror i andra
bergarter. I normala fall är g. jämnkornig och
ut-märkes av en hypidiomorft kornig struktur (g r
a-nitisk, granitoid el. eugranitisk
struktur), som angiver en mycket långsam,
ostörd kristallisation. I många ett visst
granit-massiv åtföljande och med detta genetiskt
förbundna gångar m. m. har bergarten däremot ofta
en relativt fin- och sockerkornig struktur, som
vittnar om att kristallisationen skett på en gång.
Är halten av mörka mineral samtidigt
försvinnande liten, säges en a p 1 i t föreligga. Andra
gångar kunna vara mycket storkorniga (g r
a-nitpegmatit). I dem förekommer ofta, att
kvartsen och fältspaten så sammanväxa, att ett
fältspatindivid genomtränges av talrika
parallell-ställda kvartsstänglar, som i tvärsnitt bilda om
hebreiska bokstäver erinrande figurer
(skriftgranit). Många g. innehålla större inströdda
fältspatkristaller, och g. kallas då porfyra
r-tad g., porfyrgranit el. också
ögon-granit, om fältspatkristallerna ha något
avrundade former. Till färgen är g. röd, rödlätt el.
vit till grå, alltefter fältspatens (och kvartsens)
färg och de mörka mineralernas mängd. Dessa
senare äro hos typisk g. oregelbundet strödda
genom hela massan. Om g. genom pressning fått ett
flasrigt, gnej sliknande utseende, kallas den
gnej sgranit. Lokalt förekommer någon
gång vacker klotstruktur i g., som då kallas
k 1 o t g r a n i t. — G. är näst gnej s den
vanligaste bergarten i Fennoskandias urberg, och g.
av olika ålder finnes dessutom på många ställen
i Tyskland, Italien, Skottland och Nordamerika
m. fl. länder. Inom Sverige har till urberget
hörande g. stor utbredning i Blekinge, Småland,
Östergötland, Uppland, s. Dalarne och ö.
Värmland, s. ö. Jämtland och Härjedalen samt
Västerbottens och Norrbottens län. Yngre än urberget
äro dels några s. k. rapakivigraniter av
algonkisk ålder i Ragunda i Jämtland (R a g u n-
d a g r a n i t) och i Ångermanlands skärgård
(Nordingråomr.), dels en del unga g. i den
skandinaviska fjällkedjan. Rapakivigraniterna ha
sitt namn efter den till denna grupp hörande
finska r a p a k i v i n, som i typisk form utgöres
av en grovkornig, något porfyrartad,
hornblände-förande biotitgranit med mörk kvarts och mantlar
av ljus oligoklas kring de större kalifältspaterna
och som har stor benägenhet att vittra sönder
till grus.
Av de svenska arkeiska g., som uppträda i en
mångfald efter viktigare fyndorter benämnda
typer, kallas de äldsta, vilka deltagit i
leptitforma-tionens veckning och ofta ha gnej sgranitisk
utbildning, urgraniter. Sådana äro den
medelkorniga, grå Uppsalagraniten (horn-
Uppsalag ranit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
