Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotik, gotisk stil - Skulptur - Målarkonst - Gotiska språket - Gotisk skrift - Gotiskt förband - Gotland - Naturförhållanden - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
137 Gotiska språket—Gotland 138
betydelse. Märklig är 1200-talets höviska
realism, som under 1300-talets förra del
nedsjunker till en konventionell draperistil, behärskad av
S-formigt svängda linjer, men mot århundradets
slut, alltså före den italienska renässansen,
upplivas i en ny, kraftfull, i sina bästa arbeten starkt
psykologiskt betonad stil.
Målarkonst. Av g:s profana väggmåleri
återstår föga. I de gotiska katedralerna fanns ringa
utrymme för väggmålningar; ett starkt och
verkningsfullt koloristiskt inslag lämnades emellertid
av fönstrens glasmålningar. Dekorativa
valvmålningar, stundom med figurala inslag, förekomma,
icke minst i de baltiska länderna. Stafflimåleriet,
både med religiösa ämnen (altarmålningar) och
med profant innehåll (främst porträtt), uppstod
vid 1300-talets slut i Burgund och Nederländerna;
i växelverkan med italienskt renässansmåleri
utvecklades här en rik alstring med utpräglat
målerisk stil och djup själfullhet. Också i
Tyskland och Frankrike märkas kraftiga ansatser i
samma riktning omkr. 1400. G:s
handskriftsmå-leri var rikt utvecklat.
Italiens konst under den senare medeltiden är
starkt skild från den egentliga g., ehuru den i
många avseenden har hämtat impulser därifrån.
När renässanskonsten omkr. 1500 spred sig n.
om Alperna, var den i princip oförenlig med
både anda och form i den gotiska konsten. G.
som levande stil utplånades hastigt överallt utom
i England, där den länge kvarlevde. Där
uppto-gos g:s arkitekturmotiv ånyo under 1800-talets
förra hälft; exemplet följdes både på kontinenten
och i Amerika. — Litt.: P. Frankl, ”Die
Bau-kunst des Mittelalters” (1919), ”Meinungen über
Wesen und Herkunft der Gotik” (1923); W.
Worringer, ”Griechentum und Gotik” (1928),
”Formprobleme der Gotik” (1930); K. Scheffler,
”Der Geist der Gotik” (1929); D. Frey, ”Gotik
und Renässance” (s. å.) ; G. Weise, ”Die geistige
Welt der Gotik” (1939).
Gotiska språket, det viktigaste och bäst
kända av de nu utdöda östgermanska
språken, talades äldst av goterna vid nedre Weichsel
och efter goternas utvandring till s. Europa av
de båda stammarna östgoter och västgöter i
deras kolonier och nya riken. Språket fortlevde i
v., i Spanien, in på 900-talet och längst i ö., på
Krim, ända in på 1700-talet. I Italien utdog det
redan vid östgotiska rikets fall 553. På g. finnas
några få runinskrifter, en del smärre
textfragment och många personnamn; de förnämsta
minnesmärkena äro de bevarade resterna av den
gotiska bibelöversättningen, utförd på 300-talet av
biskop Wulfila för västgöterna i de romerska
prov. Dacien och Mesien (därav namnet
meso-gotiska) vid nedre Donau. Delar av denna
övers, föreligga i flera handskrifter, som alla
(med ett obetydligt undantag) äro skrivna i
Italien vid tiden omkr. 500. Den förnämsta är Codex
argenteus i Uppsala. Alla handskrifterna äro
skrivna med s. k. gotisk (b o k-)s k r i f t, ett
alfabet, säkerligen uppfunnet av Wulfila själv
just för hans bibelöversättning och bildat på
grundval av det grekiska alfabetet med
användan
de av goternas äldre nationella skrift, runorna.
Wulfilas bibelgotiska är det äldsta germanska
litteraturspråket. Språkhistoriskt är gotiskan
mycket ålderdomlig, jämförlig med grekiskan och
latinet. Det gamla indoeurop. formsystemet är väl
bevarat, med bl. a. dualis, medio-passivum och
reduplicerade perfektformer i verben,
ålderdomliga kasusändelser etc. I olikhet med andra
germanska språk har gotiskan bevarat långt e, som
eljest blivit ö (jfr got. jèr med ty. Jahr, fsv. ar,
”år”), men har låtit kort e i rotstavelsen (utom
framför h, r) övergå till i (jfr got. itan med ty.
essen, sv. äta). I flera avseenden överensstämmer
gotiskan med de nordiska språken (jfr t. ex. got.
triggzvs, sv. trygg med ty. treu); i några fall
visar den större likhet med den västgermanska
språkgrenen. — Litt.: F. Wrede, ”Sprache der
Ostgoten” (1891); W. Streitberg, ”Gotisches
Elementarbuch” (6:e uppl. 1920); W. Braune,
”Gotische Grammatik” (n:e uppl. 1939).
Gotisk skrift, se Gotiska språket.
Gotiskt förband, se Mur.
Gotland, landskap i Götaland, omfattande ön
G. med kringliggande öar, i n. Fårön, i v. Stora
och Lilla Karlsö, i ö. Furillen och Östergarns
holme m. fl. smärre holmar. Det sammanfaller,
om den 40 km i n. belägna Gotska Sandön
medräknas, med Gotlands län. G. ligger 100 km från
svenska fastlandet; avståndet Stora Karlsö—
Öland är omkring 50 km. ön mäter från n. till
s. 125 km, största bredden är 52 km. Med
tillhörande öar är G:s areal 3,103,78 km2.
Invånarantalet 1951 var 59,054 (varav i Visby 14,770).
Naturförhållanden. G. är ett tämligen jämnt
platåland, vars högsta partier s. ö. om Visby nå
82 m ö. h. och i Loj sta 83 m ö. h. De högsta
delarna äro i allm. bundna till de båda
kalk-stensstråk, som gå tvärs över G. från Tofta till
Fårön och från Klinte till Östergarn. Torsburgen
nära ö. kusten når 68 m ö. h. I terrängen
framträda förutom Torsburgen blott kustbranterna
mera märkbart. Ön saknar mera utpräglade
dalgångar; de sänkor, som finnas, upptagas av
utdikade myrar el. av sjöar. Största vattendraget
är Gothemsån med 500 km2 flodområde. Den
underjordiska avrinningen är betydande. Av sjöarna
har den största, Bästeträsk, en areal av endast 7
km2, öns geografiskt starkast framträdande drag
är, frånsett kustbranterna, den markerade
omväxlingen av öde el. glest skogbevuxna hällmarker
samt uppodlade slätter med märgelskiffrar och
tät bebyggelse.
Geologi. Berggrunden på G. utgöres h. o. h.
av översiluriska bergarter (kalkstenar,
märgelskiffrar och sandstenar, i allm. mycket rika på
fossil), vilka en gång hängt samman med
liknande bildningar på Ösel och i Estland. De ligga
nästan horisontalt el. sänka sig åt s. ö.,
varigenom lagerbyggnaden blir sådan, att de äldsta
delarna av lagerserien finnas på den n. v. kusten
och de yngsta i s. ö. på Hoburgen. I de mera
jämnt skiktade lagren av kalkstenar och
märgelskiffrar finnas ställvis oregelbundna partier av
massformig, oskiktad kalksten, till stor del
uppbyggd av gamla korallrev, vilka framträda sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
