Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Georg (hertig av Braunschweig-Lüneburg) - Georg Podiebrad (konung av Böhmen) - Georg (Jörgen; prins av Danmark) - Georg I (konung av Grekland) - Georg II (konung av Grekland) - Georg (prins av Grekland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
849
Georg
850
ter svenskarnas nederlag vid Nördlingen slöt han
separatfred med kejsaren (1635). G. var stamfar
för huset Hannover.
Böhmen. Georg Podiebrad, konung
(1420—71). Han anslöt sig tidigt till det
utra-kvistiska partiet, blev på 1440-talet dess ledare,
ingrep 1448 i en religionsstrid till husiternas
förmån, besegrade 1450 sina motståndare och
blev Böhmens regent. G. valdes 1452 till
guber-nator, styrde landet med klokhet och kraft samt
valdes 1458 till konung. G:s välde vilade
emellertid på lös grund. 1641 tvingades G. av
folkstämningen att helt bryta med Rom.
Följden blev diplomatisk isolering, som av
grannarna, kejsaren, Sachsen och Ungern, utnyttjades
till G:s nackdel. Upprepade krig, det svåraste
mot Mattias av Ungern, 1468—70, hotade G.
med fullständig undergång. Under sitt livs sista
år lyckades han dock trygga sin ställning i
förbund med Polen och Sachsen.
Danmark. Georg (Jörgen), prins (1653
—1708), son till konung Fredrik III, polsk
tronkandidat 1673, deltog i skånska kriget 1675—79,
förmäldes 1683 med Anna Stuart, dotter till dåv.
hertigen av York (Jakob II av England), erhöll
1689 titeln hertig av Cumberland och blev efter
Annas tronbestigning 1702 storamiral och
ge-neralissimus, dock blott till namnet.
England. Se nedan Storbritannien och Irland.
Grekland. 1) Georg I (nygrek. Georgias),
konung (1845—1913), 2:e son till sedermera
konung Kristian IX av Danmark, hette som dansk
prins Vilhelm och blev 1863 svåger till dåv.
prinsen av Wales, Edvard (VII). På engelskt
förslag valdes G. s. å. av grekiska
nationalförsamlingen till hellenernas konung. G. sökte städse
hålla författningen i
helgd och gjorde under
de växlande
ministärerna sitt inflytande
gällande i synnerhet
inom utrikespolitiken,
varvid han bl. a. drog
nytta av sina
vidsträckta släktförbindelser. 1878 och 1880
hindrade han krig mot
Turkiet, och Grekland
vann 1881 en
förmånlig gränsreglering i
Tessalien. Efter
utbrottet av uppror på
Kreta 1896 kunde G. ej förhindra kriget med
Turkiet (1897). Det medförde för Greklands
del svåra motgångar, men G:s andre son, Georg
blev överkommissarie på Kreta. 1909 kom G. i
strid med en maktlysten officersliga, tog 1910
den från Kreta bördige Venizelos till
konseljpresident och måste låta honom helt leda
utrikespolitiken. Under Venizelos’ ministertid
utkämpades Balkankrigen; härunder blev G. vid ett
besök i det från turkarna erövrade Saloniki 18
mars 1913 mördad av en grek. G. förmäldes
1867 med ryska stor furstinnan Olga (1851—
1926). Han efterträddes av sonen Konstantin I.
2) Georg II, konung (1890—1947), son till
Konstantin I och sonson till Georg I. Han
efterträdde fadern, då denne i sept. 1922 måste
abdikera. Föreg. år hade G. ingått äktenskap med
prinsessan Elisabet (f. 1894), dotter till
Ferdinand I av Rumänien. När de av Venizelos ledda
republikanerna vunno majoritet vid valen i dec.
1923, såg sig G. nödsakad att lämna landet;
i mars följ, år avsattes han formellt av
parlamentet. Han vistades under exilen mestadels i
London. Efter general Kondylis’ kupp 1935
anordnade roj alisterna en folkomröstning, som gav
stor majoritet för monarkiens återinförande, och
i nov. s. å. blev G.
ånyo Greklands
konung (några mån.
tidigare hade han skilt
sig från sin gemål).
Han försökte iakttaga
en konstitutionell
monarks plikter och lät
utlysa nyval, men
landet fick ingen
politisk ro. Följ, år
bemyndigade G. i strid
med författningen
general Metaxas att
regera utan parlament,
och denne tog i aug.
s. å. en storstrejk till anledning att
upprätta diktatur. G. förbehöll sig dock
inflytande över utrikespolitiken, som blev snarast
probrittisk, trots Metaxas’ sympatier för det
nazistiska Tyskland. Vid Italiens angrepp mot
Grekland 1940 uppträdde G. föredömligt. Då
tyskarna 1941 krossade det grekiska försvaret,
begav han sig tillsammans med regeringen till
Kreta. Där jagades han av tyska
fallskärmssol-dater men undkom med hjälp av brittiska flottan.
Under återstoden av 2:a världskriget uppehöll
han sig i Egypten och England. Trots sin goda
hållning i kriget blev G. personligen skarpt
kritiserad, då man höll honom i viss grad ansvarig
för Metaxas’ diktatur, och oppositionen
genomdrev, att konungen icke skulle få återvända till
landet, förrän en folkomröstning om statsskicket
hade hållits. Den nya striden om republik el.
monarki avgjordes praktiskt taget genom de
allmänna valen i mars 1946, då det rojalistiska
folkpartiet (populisterna) jämte samverkande
grupper vann absolut majoritet. Sedan en stor
folkmajoritet i sept. s. å. hade uttalat sig för
konungens återvändande, anlände denne till Aten
och besteg tronen för 3 :e gången. I april 1947
avled G. av hjärtslag, och då han icke hade
någon bröstarvinge, efterträddes han av sin yngre
bror, Paul I.
3) Georg, prins (f. 1869), 2:e son till
Georg I. Han förde befäl över en eskader i
grekisk-turkiska kriget 1897. På förslag av
ryske tsaren, som G. 1891 räddat undan ett
attentat i Japan, blev G. 1898 utsedd till
överkommissarie på Kreta. Då G:s projekt att
införliva Kreta med Grekland stötte på
stormakternas motstånd och han dessutom hade
slit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
