Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genus - Genus irritabile vatum - Genusköp - Genus proximum - Geo. - Geo - Geocentrisk - Geodesi - Geodet - Geodetisk linje - Geodynamik - Geoelektriska letningsmetoder - Geofagi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
829
Genus irritabile vatum—Geofagi
830
lint: lat. homo, isl. maör om både män och
kvinnor. Många femininer äro sekundärt avledda av
motsv. maskuliner, medan det motsatta
förhållandet mycket sällan äger rum: ty. die Königin av
mask, der König, lat. regina av rex.
Ett egendomligt och delvis svårförklarligt
förhållande är, att en mångfald sakord och även
abstrakta ord i de gamla indoeurop. språken ha
mask el. fem. g. och icke, som man kunde vänta,
neutralt g. Detta beror till en del på senare
förskjutningar av formell natur. Men i många
fall tror man sig skönja den tanke, som ligger
bakom det ursprungliga g. Namn på träd såsom
växande och fruktbärande tillhöra g. animatum
och äro i regel femininer: lat. quercus, fagus-,
betecknande är kontrasten mellan t. ex. fem.
pirus, ”päronträd”, och neutrum pirum, trädets
frukt. Namnen på himlakropparna, solen, månen
och stjärnorna, av de gamle betraktade som
gudomliga väsen, äro mask. el. fem., himlen är
mask, men namnen på jorden,’”die Mutter Erde”,
nästan överallt fem. Av kroppsdelarna äro de
aktiva och rörliga, t. ex. hand, fot, mask. el.
fem., de inre organen neutrala.
Det indoeurop. genusbegreppet är alltså redan
från början komplicerat till sin natur, de
formella uttrycken för de olika klasserna ha delvis
varit föga enhetliga el. föga tydligt markerade,
och i yngre språkperioder ha de än mer
utplånats el. sammanblandats. Trots detta kvarstår
distinktionen mellan alla tre g. som fullt levande
i t. ex. tyskan och de slaviska språken. I
romanska språk har den gamla tredelningen ersatts
av en tvådelning, i det att neutrum sammanfallit
med mask. el. (mera sällan) fem. I svenskan
liksom i danskan och i det norska riksmålet har
skillnaden mellan mask, och fem. upphävts i
fråga om sakord och abstrakter, som fått lika
böjningsändelser och adjektivformer samt för
vilka språket utbildat och tagit i bruk en ny
pronominalform: den i st. f. de förra han och
hon (den-g. el. r e a 1 g e n u s). Däremot har
neutrum alltjämt behållit sin formella egenart.
Den gamla skillnaden mellan levande och livlöst
är alltså väl bevarad: namn på levande varelser,
särskilt människor, omtalas med ha t och hon,
icke med den el. det. (De nordiska dialekterna
och det norska landsmålet ha i allm. väl bevarat
det gamla genussystemet med han och hon
även om t. ex. båten och dörren). I engelskan
har utvecklingen gått längst: ”Realgenus” och
neutrum motsvaras där av blott ett g. It
motsvarar både den och det i svenskan. Men
levande varelser omtalas med he och she. — Litt.:
K. Brugmann, ”The nature and origin of the
noun genders in the Indo-Germanic languages”
(1897); A. Meillet, ”Linguistique historique et
linguistique générale” (1921); J. Wackernagel,
”Vorlesungen über Syntax”, II (1924); E.
Tegnér, ”Om g. i svenskan” (i ”Ur språkens värld”,
H, 1925).
2) (Bot.) Släkte, sammanfattning av arter,
som främst genom blommans och fruktens
byggnad visa sig nära besläktade. Ett släkte, som
innehåller blott en art kallas monotypisk t.
Större g. uppdelas i undersläkten (sub genera),
dessa i sektioner.
3) (Log.) Släktbegrepp, angivande det för dess
underordnande artbegrepp (species) gemensamma.
G. proximum, närmaste el. närmast högre släkte.
Vid regelrätt definition skall detta alltid angivas.
Ge’nus irritabile vätum, lat., skaldernas
lätt-retliga släkte, citat från Horatius.
Genusköp, jur., se Leveransavtal.
Ge’nus pro’ximum, lat., log., se Genus 3).
Geo., förk. av Georgia.
Geo [sv. utt. jUo-] (av grek, ge, jord), i
sammansättningar = jord-, hörande till jorden.
Geoce’ntrisk, astron., hörande till jordens
medelpunkt. Man talar t. ex. om geocentriska
ko-ordinater dels i motsats till heliocentriska, d. v. s.
sådana, som hänföra sig till solens medelpunkt,
dels ock i motsats till sådana, som referera sig
till någon punkt på jordens yta.
Geodesi (grek. geodalsi’a, jorddelning),
vetenskapen om jordens uppmätning, omfattar
såväl uppgiften att bestämma jordkroppens form,
storlek och massfördelning som de mätnings- och
beräkningsmetoder, vilka utgöra grundval för
kartläggning. Dessa uppgifter, förbundna med
växlande anspråk på noggrannhet, motsvaras av
mångfaldiga metoder för mätning, beräkning och
avbildning, uppbyggda på matematiska och
fysikaliska teorier, av vilka särskilt minsta
kvadratmetoden fått stor användning.
Till g. räknas sålunda b a s m ä t n i n g,
triangelmätning, höjdmätning,
fältmätning, gradmätning med
lodavvi-kelsebéstämning, mätning av tyngdkraften,
särskilt medelst pendel,
torsionsvågbe-stämning, mätning av p o 1 h ö j d s
variationer samt av landhöjning och
landsänkning, teorien om isostas i, samt
kartprojektioner. G. har i senare tid
fått ett gott hjälpmedel i den unga vetenskapen
fotogrammetri. Vid Tekniska högsk. i
Stockholm finns en professur i g. med
utjämnings-räkning och en i fotogrammetri. — G:s
vetenskaplige grundare är greken Eratosthenes, som
omkr. 200 år f. Kr. (i Egypten) utförde en
bestämning av jordens storlek.
Geodèt, person, som sysselsätter sig med
geodesi. — Geodètisk, avseende geodesien.
Geodetisk linje, den kortaste på en buktig
yta belägna linje, som sammanbinder två
punkter på ytan. En tråd, spänd på ytan mellan de
två punkterna, utvisar den geodetiska linjen, om
ingen annan kraft än spänningen verkar.
Likaledes beskrives den geodetiska linjen av en punkt,
som — utan någon accelerande kraft — är stadd
i rörelse på ytan. Den geodetiska linjens
krök-ningsradie sammanfaller i varje punkt med
riktningen för ytans normal.
Geodynamik, se Geologi.
Geoelektriska letningsmetoder, se Geofysiska
undersökningsmetoder och Malmletning.
Geofagi (av grek, gä, jord, och fagéTn, äta),
jordätande, èn särskilt bland tropiska folk i
både Gamla och Nya världen rätt utbredd
företeelse, numera tolkad som uttryck för ett
fysio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
